Någon äter mina jordgubbar

Man kunde ju tro att det var sniglar. Eller kanske fåglar. Men jag tror (vill tro) att det är en jordgubbstjyv som smiter omkring och smaskar på mina gubbar. Som han som snodde alla Qn. Gärna en lång och lite smal snubbe som smyger runt i yllebyxor i juli och kort trenchcoat med dubbelknut. Om det är så kan jag ta att dom försvinner innan jag hinner smaka en enda!

Annars är det ju så med odling att jag som glad amatör aldrig riktigt vet vad det blir av allt jag stoppar ner i jorden. Hur många böcker jag än läser så är det just det här fröet i just den här blomlådan som gäller, och ibland blir det en ordentlig succé, som fjolårets squash och ibland ett komplett misslyckande, som årets smultron. Fast där får jag väl skylla LITE på den torka som kom när jag var bortrest i juni och som tog död på en himla massa plantor.

Jag funderar på att bygga mig ett litet gömsle i backen, så att jag kan spionera på jordgubbsodlingen och se vem det är som är där och förser sig. Men å andra sidan, väl bekomme.

A life of eaze: november 2005

Jag har alltså blivit 35. Joho. Fast visst får jag fortfarande visa leg på främmande städers systembolag, något som alltid gör mig både otroligt smickrad och rätt orolig... Herregud - hur gammal tror folk att jag är? Jag som ska stiga in i den härliga medelåldern, eller har gränsen höjts nu på sista tiden? Jag kanske kan hålla ut till 40? Och sedan, när jag plockat ner körkortet i plånboken igen och packat flaskorna i ryggan, så går en kvart åt till att analysera huruvida jag överhuvudtaget lyckats med något under de här åren. Den snabba jämförelsen med kompisarna från förr, men barn eller doktorstitlar eller flådiga bröllop har som inga riktiga jämförelsepunkter med mitt livsinnehåll. Och så stannar jag framför guldsmeden och vips är forn- och framtid borta ur sinnet som fyllts med tankar på silver och lila ametister... My precious...