25 januari 2014

I januari stod allt still

Nu är vi klara. Blir inga mer poster om resan, inga fler stunder framför datorn för att komma ihåg vad jag gjort. Det har faktiskt varit ett riktigt bra sätt att förlänga resan. Jag har kunnat göra om allt, en gång till.

Ska du skriva nån blog, frågade nästan alla inför min resa. Näpp, sa jag. Jag reser utan apparater, till öar utan uppkoppling, och vill inte behöva leta ström för att ladda andra batterier än mina egna. Så nu, att få skriva resan igen, leva resan igen, har varit riktigt härligt.
Hur minns du allt, skrev du dagbok?, frågan nästan alla nu när jag är hemma igen. Näpp, säger jag. Jag minns, men bilderna hjälper till, min uppkopierade budget som reste med mig, min lilla svarta bok med namn och några anteckningar i är också stöd. Och helt ärligt, allt är inte sant. Jag kan ha bytt dag för en eller annan händelse, tagit en bild dagen innan eller dagen efter jag publicerar den. Någon blomma fotad i Fiji kan ha hamnat som illustration i en post om Tahiti, men det är i så fall för att jag såg den även i Tahiti.
Var det värt det? Hur kan det inte vara det?

Australien var vackert men otrevligt. Jag har haft svårt för attityden, i alla fall i Queensland. Djuren har däremot varit underbara. Jag vill fortfarande ha en koala. Och varför inte ha wallabys på Norra berget? Och ett gäng med sköldpaddor i Selångersån? Men alla sura typer kan stanna kvar där dom är.

Vanuatu kändes som den riktiga starten på resan. Här fick jag lära känna människor, vara med i deras vardag. Och så lite äventyr med dykning och vulkanbesök. Vanuatu kan jag rekommendera till alla. Det finns goda kommunikationer, gott om bra ställen att bo på, alla pratar engelska och de flesta även franska, priserna är rimliga och man kan välja mellan lyx och bas. Bra för barn, bra för äventyrssugna, bra för naturälskare, bra för äldre, ensamresenärer... ja, ni fattar.

Cooköarna är den tropiska delen av Nya Zeeland. Atollerna från dina söderhavsdrömmar, här ligger dom. Rätt dyrt, men standarden är som hemma, så det känns ändå relevant prissatt. Fin snorkling, bredd på fiskarterna, och många aktiviteter. Här behöver du inte ha en enda lugn dag och ändå aldrig göra samma sak två dagar. Men för mig är det nog fiskmackorna som jag minns bäst.

Franska polynesien. Här går plånboken sönder, om du inte passar dig. Men det är galet vackert, obegripligt vackert. Och jag var inte ens till dom öar som är mest omskrivna för sin skönhet.

Fiji var mitt ständiga dåliga samvete. Besöka en diktatur som turist? Men jag åkte, och lärde mig en hel del. Jag vill försöka åka tillbaks, och kanske ta reda på mer om den fackliga situationen. Förutsatt att Fiji får ordning på sin regim, och det faktiskt blir en sann demokrati, så är det ett vackert land att åka till. Det är också ett tufft land, här är man van vid turister, och ser besökare som bankomater. Kanske det minst välkomnande landet av alla jag besökt, men samtidigt finns det ju många som tar hand om de som kommer och hälsar på, på ett bra sätt. Bred prisbild, allt från väldigt dyra till väldigt billiga hotell, restauranger och transporter.

Tonga. Jag kom för valarna, och snacka om att jag fick det jag hoppats på! Svårt att tänka mig att det kan bli bättre, men får jag chansen så åker jag gärna tillbaks. Barnvänligt, billigt, men samtidigt saknas det nästan helt turistinfrastruktur, så även det enklaste blir ett äventyr. Med tuffa, resvana barn, som kan simma och prata engelska är det här ett bra familjesemesterland, men även som ensamresenär kändes det tryggt.

Har du funderat på att ge dig iväg? ÅK! Om det så bara är sex veckors cykelsemester i Baltikum, åk! Vi vet aldrig hur många fler chanser vi får, att uppleva vår omvärld. Skulle jag göra om resan så skulle jag skippa Australien helt, gå direkt på öarna, och kanske ta bort en tredjedel av orterna för att vara längre på dom som blir kvar. Jag skulle ha med mig visitkort, med privata kontaktuppgifter och e-post, att ge till dom jag träffar. Jag skulle ha färre saker med mig i packningen, framförallt färre kläder. Men framfört allt skulle jag åka.

24 januari 2014

Back to nothingness

24 augusti

Home sweet home.

Nu drar jag. Frukost i loungen på flygplatsen i Nadi, väldigt goda mackor med väldigt god marmelad. (Friends...) Ombord på planet till Hong kong, 10 timmar i lyx i businessclass. Väldigt lätt att bli beroende av detta...

Loungen i Hong kong. Förberedd på utbudet den här gången, med dusch, dator, god mat. Sköna fåtöljer, supertrevlig personal. Att åka hem 30 timmar i ekonomiklass hade inte varit lika trevligt. Nu är resan visserligen slut, men jag har i alla fall väldigt trevligt på hemvägen.
Vidare mot London, 13 timmar till, över natten. Myser med filmer och god mat i mitt lilla stols-ägg, bjuds på jasminte och m&m´s, frukost med omelett, korv, nyvärmda croissanter, små marmeladburkar. Som sagt - lätt att bli beroende av businessclasslyx. Shoppar sprit och smink på Heathrow, min nyköpta kabinväska fylls till bredden med taxfree.

Här har jag varit. 4 månader, 6 länder (ok, Franska polynesien är bara ett territorie, och Cooköarna är bara delvis självständigt, så fyra då?), 5 huvudstäder (3, om ni är petiga), för många språk för att räkna, 32 olika boenden på 12 öar och två landmassor, 200 000 kronor. Var det värt det?

Better be home soon / Crowded house / Temple of low men

23 januari 2014

The wind must blow

23 augusti

Sista andetagen.

Jympaskorna är packade och postas till Mataiva. Tehau ville ha dom, så då får han dom. Nike var tydligen coolt.

Jag har lämnat in min indiska tunika till skräddaren, och väntar vid marknaden på att den ska bli klar. Bredvid mig sitter damer som också väntar. Vi pratar lite, skrattar åt en liten kille som leker med en liten bil som han kör på räcket vid gathörnet. En udda man kommer fram mot oss, han tokstirrar på mig, ser väldigt arg ut men har man varit vid Sergels torg en torsdag eftermiddag klarar man sig. Damerna varnar, säger åt mig "titta honom inte i ögonen" "bry dig inte om honom" "titta inte på honom". Jag tackar dom, säger närå, ingen fara, det ska jag inte. Mannen fattar, här var ingen liten stackars turist, här var en som tanterna tar hand om, så han lommar vidare. En liten stackars turist var det nog ändå, men en liten turist med tanter på sin sida.

Dagens uppdrag är annars att lyckas hitta rätt låda för glasburkarna med marmelad jag ska försöka få med mig hem. Det är Friends Fijis olika sorters sylt, marmelad och chutney. Jag måttar glasburken, och sen ut i stan för att kolla. I fönstret till en liten sytillbehörsbutik ser jag till slut den helt perfekta lådan. Jag får ner 9 burkar, packar med lite papper och bomull, tejpar ihop allt med silvertejp och håller tummarna.
Friends jobbar med hemlösa och fattiga, på den norra kusten av huvudön Viti Levu, där det inte ligger en massa hotell och resorts, där jordbruket är tufft och där fattigdomen breder ut sig. Man startade 2001 och hjälper i första hand personer som blivit bortkörda från områden där familjerna levt i över hundra år, i första hand familjer vars jordbruk återtagits av landägarna pga etniska konflikter. Som om det inte var skäl nog är deras produkter väldigt goda!

Dear Friends / Queen / Sheer heart attack

22 januari 2014

Remember me here

22 augusti

Sockerrören kommer till Lautoka med lastbil eller som här, med tåg. Sockerrörståget har alltid företräde, 45-50 vagnar stoppar man inte i första taget, så både fotgängare och fordon får flytta på sig.
Innanför fabriksområdet, där man arbetar i treskift under de månader man skördar sockerrör, finns också bostäder för fabriksarbetare som har sitt hem på annat håll i landet.
Jag åker till fabriken för att jag läst om fabriksarbetarnas försök att få förhandla fram ett nytt kollektivavtal. Arbetsgivaren har ensidigt höjt lönerna, efter två år utan ökningar, men facket vill förhandla om både löner och övriga villkor. Det har gått så långt att facket hotar med strejk, vilket skulle lamslå en nationellt väsentlig process och allvarligt påverka hela landets ekonomi.
Så militärdiktaturen har hotat med att skicka in trupper, om arbetarna skulle gå i strejk. Det känns väldigt Ådalen -31, och jag vill veta vad som händer på fabriksområdet. Att som anställd ha rätt att organisera sig, och kollektivt ha rätt att ställa krav på under vilka villkor man ska erbjuda sitt arbete, hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt mig.
När jag går runt och tar bilder hälsar arbetarna i lasthallen glatt. Taxiföraren hjälper mig, pratar med dom om vad som hänt dom senaste dagarna. Militären har varit här, det uppfattades hotfullt av dom som är med i facket, även om allt militären gjorde var att gå runt på området och visa upp sig. Polisen i Fiji får inte bära skjutvapen, men det får militären.
Den här bloggen skrivs ju i efterhand, och jag har verkligen ansträngt mig för att inte ta med saker som hänt efter min resa, men nu gör jag ett undantag. För mig är fackliga rättigheter en av grunderna i en demokrati, och Fijis militärregim har under vintern 2013 genom en ny lag förbjudit även dom anställda i träindustrierna att strejka. ILO är upprörda, med rätta tycker jag.

Att resa i Fiji var från början svårt, ur ett etiskt perspektiv. Jag har försökt ifrågasätta situationen i landet med de jag träffat, men i slutändan kan jag inte komma undan att jag med mina turistpengar har stöttat en militärdiktatur.

Sugar / Dan Wilson / Free life

21 januari 2014

You say you'll change the constitution

21 augusti

Militärregimen i Fiji har utlovat fria val, och en ny konstitution. Idag presenterades den.

Jag läser den, ser ett par bra grejer, ur en utomståendes perspektiv. En sak som återkommer, i alla mina kontakter med dom som bor i det här landet, är konflikten mellan indofijianer och iTaukei, fiji-fijianerna. Det görs skillnad i Fijis officiella statistiksammanställningar, mellan grupperna. Grupperna särskiljs i lagstiftning och har kulturer som lever separat, inte tillsammans. Till och med i landets konstitution omtalas grupperna, som två olika enheter. Såklart det blir extra svårt för individerna att nå samförstånd, om nationen hela tiden gör dom till olikheter.
Men i den föreslagna nya konstitutionen finns det bara en beteckning. Fijian. I skolorna ska alla barn lära sig både bau fijianska, hindi och engelska, istället för bara sin kulturs språk. Det här är uppfattningar som många i samhället står bakom, dom har märkt att landet inte utvecklas som det skulle kunna om man höll ihop mer och bråkade mindre, människor emellan.

Men Amnesty international är inte imponerade.

The current text upholds decrees that severely restrict free speech, grants the state the power to detain people (potentially indefinitely) without charge or trial in times of emergency. It also gives state officials immunity for a wide range of acts, including crimes under international law such as torture.
Det blev dessutom inte som min butiksanställda bekant Paul hoppades på. Ingen kommer att ställas till svars för dödsfallen under militärens maktövertagande 2006. Även dom omfattas av immunitetsparagrafen i den nya konstitutionen.

Revolution / The Beatles / The Beatles

20 januari 2014

Retracing my steps

20 augusti

I regnet går jag till Lautokas botaniska trädgård.

Detta tempelfikusträd planerades av Indira Ghandi 1981, vid ett besök i Lautoka. Det är nu över 8 meter högt, med en stam som säkert är tre meter i diameter. Jag tar en bild för att visa för min lilla fikusplanta som väntar hemma. Man måste ju ha en målbild.

Det finns gott om rosor i trädgården, tyvärr inte i blom eftersom det är mitt i vintern, och olika palmsorter. Och ett kalebassträd.

Jag knatar tillbaks till stan och låter Lautokas botaniska trädgårds mygghabitation klara sig själv, deras lunch är slut och min ska börja. Jag letar rätt på ett indiskt ställe jag hört talas om och får en plåtbricka med 4 olika indiska rätter som alla är för kryddheta för mig. Patetiskt.

Gorgeous behaviour / Marching band / Spark large

19 januari 2014

Just another Sunday, in a tired old street

19 augusti

På hotellet i Fiji finns det varje morgon till frukost exemplar av dom lokala tidningarna. Det känns väldigt modernt. I tidningen finns TV-programmet, annonser, nyheter, väderkartor. Det är bekant men samtidigt väldigt främmande. Efter en månad på Tonga är jag ointresserad av omvärlden, nutiden.
Lautoka är Fijis industriella huvudstad. Här finns sockerfabriken som styr över Fijis välstånd, som gett namn åt shoppingcentrat i stan. Här finns sågverk och en stor hamn. När jag vaknat och tar en promenad, innan staden blir för varm, är den öde och tom. Men jag kan inbilla mig hur den är, när den är vaken. Långt innan flyr jag åter till mitt hotell, med pool, spaavdelning och rumsservice.

We built this city / Starship / Knee deep in the hoopla

Bloggarkiv