Shining water's mud

23 maj

Revet utanför byn är i dåligt skick. Korallerna är slitna, många ser helt döda ut. Men imorse såg jag en sköldpadda som simmade förbi i det suddiga vattnet. Förfrukostsnorklingen är trevlig. Jag vaknar av tuppen, tupparna, som börjar balla ur runt 5-snåret. Jag försöker somna om och misslyckas. Jag tar en lämplig frukt från det råttskyddade fatet på köksbordet, kliver i våtdräkten och stapplar ner mot stranden. Det går en liten genväg från tomten ner mot havet så jag möter bara några hönor som också väckts av tuppen. Grannarna har fullt upp med att få igång elden, fixa frukost till skolbarnen och få iväg dom till skolan. Jag snorklar högerut, vänsterut kommer en massa båtar att lägga ut för att åka till fastlandet - där vill jag inte vara ivägen. Fiskarna håller sig undan, ser ett par bläckfiskar som stirrar på mig och håller mig under uppsikt till jag försvunnit över nästa korallrev. Någon timme senare har jag nått udden.

Vid grannön Pele finns det dugonger, sjökor, och ibland simmar dom över till Nguna. Jag får inte se någon under mina snorkelturer, men får höra om tyska besökaren som trodde han såg ett monster när han såg en dugong i vattnet. Inbillar mig att jag skulle varit coolare, men minns hur nervös jag blev av att överraskande se en sköldpadda, bara så där, så jag hade nog också blivit förskräckt av att se en dugong.

Jag har blivit inbjuden att besöka förskolan.

30 barn i två grupper, 3-4 åringar på förmiddagen och 5-6 åringar på eftermiddagarna, som sitter på golvet eftersom man inte haft råd att skaffa stolar och bord än. Fröken får varje kväll sitta och handkopiera morgondagens skoluppgifter, om det är stavning, matte eller något annat ämne.

Enkla kartongbitar med siffror och bokstäver på, ett hörn med några enkla musikinstrument, färglagda bilder på väggarna med tre båtar, fyra fiskar, fem blommor.

Barnen flyttar vidare till skolan och första klass "när dom lärt sig nog mycket." Fröken berättar att det ofta är pojkarna som får flyttas vidare som 5-åringar, tjejerna är klara senare. Förvånande, tycker jag, som är van vid att det är tvärtom.

Klockan två kommer honungsfåglarna och hälsar på vid huset. Det är hibiskusen vid staketet som lockar, dom landar vid blommorna och grenarna böjer sig nästan hela vägen ner till marken. Barnen som går förbi huset har under den här veckan gått från att knappt våga hälsa, till att hälsa entusiastiskt till att inte bry sig om att hälsa. Det känns rätt bra, för även om jag vet att jag inte hör hit så hör jag lite mer hit nu än när jag kom i lördags kväll. Imorgon åker jag igen.

Consider me gone / Sting / The dream of the blue turtles