10 maj 2009

When you are born a lover you are born to suffer

Min pappa hade "Sången om den röda rubinen" i sin bokhylla. Agnar Mykles bok som kom ut 1956 ansågs så oanständig att både Mykle som författare och hans förläggare åtalades i Norge för spridande av otuktig litteratur. Han friades till sist av Högsta domstolen, men då var hans anseende redan förstört och hans författarkarriär över.

"Kungsgatan", av Ivar Lo-Johansson, kom ut 1935, och innehåller beskrivningar av horeri och könssjukdomar som gjorde den till förbjuden litteratur. Att det var Lo-Johanssons tredje roman och hans ställning som försvarare av arbetarklassen skyddade honom delvis från Mykles öde dryga 20 år senare.

Illustration av Claes Bäckström i utgåvan från 1955 som pappa också hade i sin bokhylla.

Jag vet inte vad pappa tyckte om romanernas stil, form eller innehåll. Jag vet inte ens om han någonsin läste dom, även om jag tror att han gjorde det. Jag tyckte Lo-Johansson var pretentiös och full av moraliskt översitteri och att Mykle var banal, men det finns ju andra manliga beskrivningar av kärlekens förutsättningar i det fysiska livet.

1700-talets mytologiserade Casanova som levde ett utsvävande liv i Venedig, där jag för övrigt besökt hans fängelsecell i en visning av Dodgepalatsets hemliga rum, beskrev sina äventyr i dagboksliknande anteckningar som omvandlats till det romantiska idealet där mannen är erövrare och kvinnan ett föremål att jaga. (Casanova var en bit över dåvarande medellängd och tillbringade flera år i en cell där han inte kunde ställa sig upp utan att slå i taket, vilket när jag tänker på det känns som en oerhört vidrig form av tortyr.)

Lennart Kanter gav som 21-åring ut "Len Rakoffs kärlek" som sin debutroman, den och "Månskensligisten" av Anders Widén är 80-talsvarianter av Lo-Johanssons och Mykles försök att beskriva den unga manliga relationen till kärlek, sex och allt därmellan.

När kvinnor skriver om sexuella relationer i skönlitterär text kallas det för "tantsnusk", vilket innebär att det borde finnas gubbsnusk...men det är inte lika känt som uttryck? Inget av dem låter hur som helst som ett positivt omdöme.

Inte heller undgår moderna författare anklagelser om oanständighet. Charlotte Roches "Våtmarker" som gavs ut i år kallas för porr, ibland politiskt porr; vilket jag verkligen tycker är ett underhållande uttryck. Där beskrivs ett beteende som inte ligger Casanova långt efter och som fortfarande, 300 år efteråt, är så vikt för män att det i alla recensioner jag läst måste kommenteras som en naken skildring av ett ovanligt kvinnligt beteende, eller något ditåt.

Så, vad säger du om detta: Sluta upp med att bestämma beteendets normalitet utifrån modeller som var gamla redan i skönlitteraturen för 300 år sedan och läs ett par romaner - för skojs skull!

Bloggarkiv