Man kan lita på norrmännen. Sista dagen i Australien vandrar jag över campusområdet på University of Queensland och trillar rakt in i ett 17e mai-firande. Norska flaggor, en och annan bunad, blonda lockar och öl.
Jag är på väg till den botaniska trädgården, som jag bara sett från flodfärjan, och som säkert inte är så imponerande mitt i vintern, men jag orkar inte med något annat än växter. Folk gör mig bara irriterad och besviken.
Man hurrar för Norge, jag hör ljudet från högtalaren när jag vandrar bland bambustammarna och känner att jag ler, glad över att ha sett mina grannar ha kul, så här på andra sidan jorden.
Jag känner att jag är långt, långt hemifrån. Min plan var att vara tre veckor i Australien, för att kunna anpassa mig till den här biten av jordklotet men fortfarande vara i ett civiliserat land. Men Australien är inte civiliserat. På ytan ser det normalt ut, dvs som hemma, och att alla pratar engelska är inget problem. Men under ytan är det inte riktigt min typ av land.
Djuren är läckra. Fåglarna, pungdjuren, fiskarna. Ursprungskulturen är spännande, rik och fantastisk. Men vad ska jag säga om folket som bor här? Jag inser att jag själv faller i fällan att bedöma en hel folkgrupp utifrån någras beteende. Till exempel funderar jag på om det är för att alla gener är kriminella, gammal fångkoloni och allt, om det är därför det är ett så knäppt land. Såklart att det inte är så. Såklart är det här en fråga om individer, deras val och beslut. Såklart kunde det vara annorlunda. Såklart har jag drabbats av kulturchock. Snart går flyget till Vanuatu. Kanske är det mer min typ av land.
Oslo / The wooden sky / If I don´t come home you´ll know I´m gone
Inlägg
