A life of eaze: november 2005

Jag har alltså blivit 35. Joho. Fast visst får jag fortfarande visa leg på främmande städers systembolag, något som alltid gör mig både otroligt smickrad och rätt orolig... Herregud - hur gammal tror folk att jag är? Jag som ska stiga in i den härliga medelåldern, eller har gränsen höjts nu på sista tiden? Jag kanske kan hålla ut till 40? Och sedan, när jag plockat ner körkortet i plånboken igen och packat flaskorna i ryggan, så går en kvart åt till att analysera huruvida jag överhuvudtaget lyckats med något under de här åren. Den snabba jämförelsen med kompisarna från förr, men barn eller doktorstitlar eller flådiga bröllop har som inga riktiga jämförelsepunkter med mitt livsinnehåll. Och så stannar jag framför guldsmeden och vips är forn- och framtid borta ur sinnet som fyllts med tankar på silver och lila ametister... My precious...