Drömmer om fossil och döda koraller

18 augusti

Solen smyger sig ner genom löven i taket ovanför. Jag väntar på avfärd mot Fiji. På rygg i en hängmatta, vid havet. Kent i lurarna.
Tonga har varit bra. Inte som planerat, faktiskt nästan inte överhuvudtaget alls som planerat. Men bra. Jag tänker på hundarna, hönsen, fladdermössen. Jag gungar i hängmattan och tänker på valarna. På Selesi som ville att jag skulle gifta mig med hans son. På Mote som från sin rullstol styr över ett imperium av destillerier och en skog av kokospalmer. Jag lyssnar på kent och lär mig svenska igen.

Damen som städar stugorna är från Fiji. Vi pratar om hennes familj, hon frågar vilken kyrka jag tillhör och jag skrämmer henne med att svara ingen. Jag tror hon ber för mig på kvällarna, hon har den där "det ska nog gå bra för dig med"-blicken som dom som tror sig ha närmare till himlen får, när dom tittar på en hedning. Jag packar en påse med allt jag inte kommer ta med mig till Fiji, och ger bort till henne.

Istället fyller jag väskan med konsthantverk från Tonga. Jag har fina fat, vävda av palmblad. Jag har en liten gris, slöjdad i trä, ett par fina kort och en liten tavla. Jag har två flytande stenar. Jag har några snäckor och en fossilerad mussla. Väskan skramlar i alla fall väldigt tom. Man kan klara sig med nästan ingenting.

Petroleum / Kent / Jag är inte rädd för mörkret