Foto: Petra Hallberg
Jag är kär.
Jag trodde det skulle gå över, att det var en tillfällig förälskelse, men jag hade fel. Det går inte över.
Här är orsaken till mina varma känslor. En pjäs på Stockholms stadsteater - De tre musketörerna - i en tappning som fick mig att tappa andan då och som får mig att småle nu.
Du kan läsa recensioner från DN, Aftonbladet och Expressen, eller varför inte SvD.
Jag hade inte läst nåt innan, annat än rollistan. Strålande skådespelare jag sett i annat, spännande nya bekantskaper och en klassiker av Dumas lockade nog för inköp av biljetter långt innan jul. Men det var magiskt, det som hände. Även i de mest outhärdliga passagerna, där meta-teatern blev kladdig och sången falsk, var jag uppfylld av glädje åt att få vara med den kvällen.
Men, jag trodde att det skulle gå över. Att jag skulle sluta nynna låtarna, att jag inte längre skulle få minnesbilden av musketörerna i höftskynken som inte går att göra annat än skratta åt - det tyckte de nog själva också, och att jag skulle få en mer distanserad, analytisk hållning till pjäsen. För då skulle jag ju kunna skriva om den, eftersom den är del i min vår av kultur.
Men jag är fortfarande helt förtjust och därför totalt opålitlig. Vårkänslor hoppas jag.
Inlägg
