Kiss kiss bang bang

Helen Fischer, antropologisk forskare vid Rutgers university, har undersökt varför människor i 90% av världens mänskliga kulturer kysser varandra.

Här talar hon om kärlekens kraft för att få människor att agera; sjunga, slåss, skriva poesi eller ge sitt liv för kärleken.

Under AAAS årliga konferens presenterade hon forskning kring kyssandet som visar hur kyssen påverkar en relation. Antingen hittar två personer något i kyssen hos varandra på en molekylär nivå som övertygar dom om den andra personens lämplighet som partner, eller så blir det "the kiss of death", den första kyssen blir också den sista.

Men det finns också en annan aspekt på kyssande. Om den man kysser är kompatibel, rent genetiskt, och man därför fortsätter kyssas så minskar halterna av kortisol, ett hormon förknippat med stress, och nivåerna av oxytocin, ett hormon som har att göra med trygghet och sexuell närhet att göra, ökar.

BBCs text kan du läsa här.
"Male saliva has testosterone in it. And men as a group seem to like wet kisses, with an open mouth and more tongue action.
So it may be that, unconsciously, they are attempting to transfer testosterone - to trigger the sex drive in women and push them into being more sexually receptive."

Fischer menar också att vår hjärna är betydligt mer engagerad - och utsatt - när det gäller romantisk kärlek än när det gäller sex.
“After all, if you causally ask someone to go to bed with you and they refuse, you don’t slip into a depression, or commit suicide or homicide; but around the world people suffer terribly from rejection in love.”

Och kvar finns frågan, om 10% av kulturerna i världen inte kysser varandra, vad gör då dom...?