5 oktober 2013

Someone keeps moving my chair

5 maj

Tåget tar 12 timmar. Då har jag rest 620 km. I grova drag är det avståndet Malmö - Stockholm, en sträcka som SJs snabbtåg klarar av på 5,5 timmar. Det går inte så fort, det australiensiska tåget. Utanför fönstret passerar, i maklig takt, bananodlingar, sockerrörsfält, kohagar och EN KÄNGURU!!!! Den är ensam, stor och röd, och den tittar på tåget som rullar förbi. Kängurun har ingen naturlig fiende, den är toppen av näringskedjan här. Diskussionen pågår, jag har följt den på TV, om staten ska avlöna jägare för att skjuta av ett par hundra tusen kängurur eftersom överpopulationen leder till att dom i första hand svälter ihjäl. Den här kängurun ser ut att må bra, men jag har för mig att dom är flockdjur. Ändå är den ensam?
Jag spanar resten av resan efter fler, men ser inga.
Jag ska till Airlie beach, ett seglarcentrum med knappt 8000 åretrunt-innevånare. Därifrån är det möjligt att segla ut till Stora barriärrevet, ett faktum som gjort orten till en stor turistort. Nästan en halv miljon personer besöker regionen, ikväll är jag en av dom.

Det har blivit nattsvart när tåget till slut kommer in i Proserpine, den närmaste orten med en tågstation. Jag ska byta till buss, som visar sig vara en minibuss med släpvagn. Alla andra resenärer är i par, jag är den enda ensamresenären. Kanske slår någon överlevnadsinstikt in, för jag tränger mig fram med min väska, genom gruppen som står lite passiva och väntar runt föraren. -Där! pekar ut mitt namn på listan av passagerare, släpper väskan utanför släpet och kliver in i minibussen. Jag tar platsen längst fram, lätt gjort eftersom jag var först på. När jag vrider på huvudet ser jag gruppen som fortfarande står runt föraren, och det pågår ett förvirrat försök att pricka av alla på samma gång. På andra sidan av minibussen är det kolsvart, när jag tittar ut genom fönsterrutan ser jag bara mig själv titta tillbaks. Jag ser annorlunda ut.

Someone keeps moving my chair / They might be giants / Flood

Bloggarkiv