Om ordet "man"

Mina söta syskonbarn, nu fyra och fem år gamla, lärde sig fort att använda "man" stället för jag eller du. Först var ju allt egennamn i tredje person, inklusive dom själva. Nu är det "Visst kan man..." Problemet med det är att det alltid är ett ja som är det ärliga och sanna svaret. Ett exempel:

Barnet frågar: Kan man äta godis vilken dag som helst? - Ja, det kan man, måste man ju svara om man inte vill ljuga.

Att svaret sedan fortsätter med: MEN det gör inte vi för vi äter godis på lördagar - är ointressant för barnet. Att vända på meningen och börja med Vi gör inte det, men det kan man, funkar inte heller. Ungarna är ju smarta!

Detta allmänna man gör egna val och ställningstaganden omöjliga. MAN kan alltid slänga in ett man och komma undan. Engelskans You eller det oerhört svåranvända One är betydligt otympligare och svårare att ha som utväg. Där blir det jag eller du som har en åsikt, en känsla osv. Jag tvingas ta ställning på engelska, öppet deklarera var jag står. På svenska kan man hålla sig undan i evighet.