1 mars 2009

för framtids segrar

Det gäller att valla rätt.

Bakhala skidor är inte heller roliga. För vart steg framåt, åker man två steg bakåt och ända [sic!] sättet att komma fram är att vända om och åka åt motsatt håll.

Underhållande text som sätter skidåkningen i rätt perspektiv.

Run, Forrest! Run!

Det jag minns allra bäst från min sista begravning är hur gärna jag ville springa därifrån. Bara vända allt och alla ryggen och gå. Någon helt annanstans, där det inte fanns någon kista, där ingen var död, inga var ledsna, ingen tyckte synd om mig.

I kistan låg min pappa. Jag var 11 och han var död.

Jag har inte varit på någon närståendes begravning efter det, när mormor och sen morfar begravdes var jag stor nog att kunna vägra, min mamma gravsattes bara, ingen begravning.

Horisonten är aldrig så lockande som när den inte går att nå. Det ljuvliga i att bara försvinna, som en prick som blir mindre och mindre tills den helt löses upp i omgivningens ljus. Lämna allt bakom, lägga bort känslorna och bara gå. Avståndet måste kunna mjuka upp och försvaga sorgen, det är mitt 11-åriga jag övertygat om, men istället för att springa bort blir jag lamslagen stående på kyrkbacken.

Bloggarkiv