En dubbel treo

30 juli

Mitt blodsocker har nog aldrig varit så här lågt. Jag orkar inte ens gnälla. Jag väntar, kvar på kajen, på att en annan grupp ska dyka upp, som ska med ut till samma resort. Dom kommer med flyget, det kinesiska, och det skulle dykt upp för flera timmar sen, men jag väntar fortfarande. Fiket, finns bara ett på Hapaai, är stängt och brödet som finns i butiken är berikat med skalbaggar. Men så kommer flyget, familjen lastas ombord på båten tillsammans med mig och den mat som kom med samma färja som jag, och så far vi iväg. Det är knappt att jag kan vara social. Jag svarar enstavigt, om alls.

Vi vadar i land, vågorna snor min ena sandal. Humöret, det redan rekordbottenlåga, är på väg att implodera med en kraft motsvarande ett antal megaton. Men så ser jag mig omkring.

Jag är helt plötsligt inte på så dåligt humör längre. Det hjälper att det också finns hembakt och te. Små saker. Småsaker.

Låt dom komma nu / Kent / Jag är inte rädd för mörkret