Damerna från Nguna har åkt in till stan, för att sälja sina varor på marknaden i Port Vila. Det är en tuff utmaning. Båten kostar 2000 vatu tur och retur, bordet 450 vatu per dygn. Du säljer en ananas, så här utanför säsongen, för 400 om du har tur, en apelsin för 20. Får dom några pengar över, när dom åker hem igen eller blev det en förlustresa? På natten sover dom under sitt bord i marknadshallen, varken råd att hyra hotellrum eller möjlighet att lämna sina varor utan tillsyn. Har du riktigt otur är alla bord redan uthyrda när du kommer fram, då får du sitta utanför och vänta tills någon annan sålt slut på sina varor och åker hem. Jag köper en ny duschslang till damernas guesthouse, som jag lämnar av på marknaden så att den kan få åka med tillbaks till ön. Jag köper också en råttfälla, för att se om dom kan fånga den lilla gynnaren som bodde i huset samtidigt som jag var där.
Att vara i Port Vila efter friden på Nguna, galna tuppar till trots, känns som en påfrestning. Bilar, bussar, en massa folk. Framförallt en massa beslut, för snart går planet till nästa ö. Där ska det varken finnas bankomat eller ens en bank. Jag har fått hjälp att boka boende på ön av den mycket vänliga och hjälpsamma ägaren till motellet jag bor på i Port Vila, så det bör gå bra.
Det är vanligt med hemfridsbrott, i Vanuatu. Inbrott, misshandel inom familjen, men också knarkbrott. Många båtar som kommer från Asien lastas om i Vanuatu, varorna flyttas över till flera mindre båtar och skickas iväg mot Australien. Vanuatu hamnar ofta i topp när det gäller största beslag av narkotika på Interpols listor. Lokalpolitikerna störs av det, dom försöker förklara att det är just omlastningen som ställer till det, inte att Vanuatu är befolkat av stora mängder droghandlare. Jag vet inte, men att det är lätt att få tag på droger på barerna i stan är en av orsakerna till att Vanuatu och Port Vila lockar så många Australiensare.
Jag läser i tidningen om en barägare som för andra gången döms för narkotikahandel. Domaren är citerad i tidningen, något om att mannen nu förtjänar lagens strängaste straff eftersom man förra gången dömde honom till att vistas på sin hemö under en period men att han då inte tog chansen att bättra sig.
"Är det inte hemskt jobbigt att behöva sova i marknadshallen, i fler nätter till och med, när ni åker till marknaden?" Damerna skruvar på sig. ¨Närå¨ säger dom. Vadå, måste ju vara jätteslitigt att sova på betonggolvet, med alla andra människor runt omkring? Jag ger mig inte, vill att dom ska erkänna att det är tufft. Men då kommer det fram, att nätterna, och framförallt dagarna på marknaden är en liten semester från vardagsslitet. Under några dagar då och då kan kvinnorna, som annars har ansvar för både hem och odling och barn och tvätt och matlagning, få vila upp sig lite. Dom hinner skvallra med sina vänninor, ha lite roligt och slipper slita dygnet runt. Att betongen då är lite hård är ett litet pris att betala.
A hard day´s night /Beatles /
Inlägg
