29 december 2013

Before things got in the way

29 juli

Detta är färjan som ska ta mig till nästa ögrupp. Jag köper biljetten i en liten barack vid infarten till hamnen. Jag frågar inte om båten kommer gå klockan 4, utan när båten kommer att gå. "Efter klockan fyra" är det sanna men ändå otydliga svaret jag får.

Man lastar på varor av alla slag, lastbilar och pickups och minibussar går i skytteltrafik och lämnar varor till containrarna som ska lyftas ombord.
Jag är på plats långt, långt innan avgång. Innan båten går kommer det vara fullt av folk här, under taket. En av försäljarna här säljer mig en kokosnöt. Dom säljer också små nudelpaket, typ ramen, och dom äts som snacks. Man krossar nudlarna i paketet och tuggar dom sen, torra. Jag provar inte men gissar att det liknar salta pinnar.
Det är en rätt ok färja. Så har det inte alltid varit. 2009 omkom 74 människor när en färja mellan öarna sjönk. Den var aldrig tänkt för att gå över djuphavet, det var en hamnfärja som köpts in.
Mary berättade om rättegången, om hur hon coachade åklagaren i att ställa rätt frågor. "Skulle du låtit din faster åka med färjan" var en fråga som verkligen ställde allt i en annan dager. Många, från kaptenen - som överlevde - till de som drev det statliga färjebolaget svarade att dom inte skulle låtit sin faster åka med.
En omskakande detalj: Den matros som på lägre däck märkte att det strömmade in vatten och då gick upp för att undersöka vad som hänt, gick förbi flera kvinnor och barn - men vare sig väckte eller varnade dom. När han tillfrågades under rättegången varför inte, var hans svar "Det var inte mitt jobb". Så hårt sitter det, vad man lärt sig sen barnsben om att hålla sig på sin plats, att 74 personer, de allra flesta kvinnor och barn som fanns just på de lägre däcket, dör.
Nu är den nya färjan anpassad för riktig sjögång. Personalen ska vara tränad, och medveten om sina roller. I utrymmen i väggarna finns gott om flytvästar, innan avgång får vi se en film och vi får höra alla olika signaler, utrymning, brand, alla på däck.
Det här är den luftkonditionerade mediasalongen, hela natten spelas actionfilmer på öronbedövande hög ljudnivå på storbildsskärmen längst fram. Piratkopierade actionfilmer. En del komplett med inspelade silhuetter av biobesökare.

Här är mitt lilla hörn. Två plaststolar, en liten bit av golvet.

Min granne.
Hans mamma och han ska resa hela vägen till öarna längst bort, hon har med sig mat som hon bjuder mig på, och både madrass och extra filtar. Luftkonditioneringen är verkligen effektiv, så jag tackar ja till en filt frampå natten. STOR skillnad! När jag kliver av i gryningen lämnar jag kakorna jag hade med som proviant ovanpå den hopvikta filten. Hon har sin mamma på sjukhuset i Nuku´alofa och gör resan varje månad.
Dom sin inte sitter och sover i mediasalongen har lagt sig på utedäcket.
Ja, folk ligger faktiskt precis överallt.
På trappavsatser.
Intill lastutrymmet på utedäcket, där det står containrar och där det stuvats alla sortera varor.
Mitt i natten når vi utkanten av Hapaai-gruppen, tiotalet småbåtar kommer ut till färjan som ankrat utanför korallrevet, och varorna lastas av. En sängram, en byrå, en tvättmaskin. Tunnor med diesel. Luften är ljummen, motorljuden känns mer än hörs, när fartyget vibrerar.
Färjan kommer, om den går enligt plan, en gång i veckan. Till dom mindre öarna, i utkanten av ögrupperna, går inga andra reguljära transporter. Så kommer det inte med färjan kommer det inte alls.
Framme i Hapaai, gryning. Dags att lasta av.
Så, det som inte kommer med båten kommer inte. Jag ser höns, getter och grisar, hundar med, alla lastade på färjan och en del lastas av här.
Jag köper supersura citrusfrukter av damerna på kajen och sätter mig för att vänta på transport ut till resorten jag ska bo på. När det som ska lastas på hamnat där det ska stänger man akterporten och lägger ut igen. Nästa besök, på väg tillbaks mot Tongatapu, blir om två dagar.

I wish the best for you / Emerson Hart / Cigarettes and gasoline

Bloggarkiv