Tillbaks i sadeln

Så har ännu en helg som moster passerat. Barnen är fortfarande vid god hälsa, alla delar sitter kvar på dom, så i stort sett lämnar jag igen dom i samma skick jag fick dom. Alltid bra när det gäller sånt man lånar.

Det betyder också att jag (kanske) kommer att kunna lämna ämnet barn bakom mig för denna gång. Jag inser att som småbarnsansvarig är det i princip bara det som ryms - var är dom, vad gör dom, är dom hungriga, har dom kissat, var är vantarna, var är bilarna... listan är OÄNDLIG och jävligt monoton. Kanske rationaliserar man i listan när man gjort/gör det mer regelbundet, men som inhoppande är jag lost i barnlandet... och det är minst lika stressigt som någonsin ön i Lost!

Nu väntar en arbetsvecka som ser ut som den brukar, lite resor, lite möten, lite jobb. I stort sett är tempot nu tillbaks till hur det var innan jul. Ska inte klaga, men det var skönt med lite vila.

Bytt, bytt kommer aldrig igen

Ska vi byta grejer? Det är tydligen det enklaste sättet att motverka inflation och bli riksbankschef för sin egen valuta. I Ryssland är det det senaste: Om du vill ha en bil kan du byta till dig en ny mot några ton tunnplåt eller varför inte en hydraulisk vals. Där är det väl en kombination av bristande affärsmöjligheter men även en akut följd av en sviktande världsekonomi.

Här hemma är det andra skäl som ligger bakom de bytesringar som finns. Principen är enkel, du bidrar med saker eller kunskaper du har och kan plocka ut saker eller tjänster som du behöver. Barnpassning, snöskor, en släpvagn eller tapetserarhjälp - allt är valuta i en bytesring. Ju mer du levererar desto mer kan du plocka ut.

Själv vet jag inte riktigt vad jag har som skulle passa. Min egen valuta kanske bara funkar hos mig.