12 mars 2009

Mustela nivalis nivalis



Den här lilla vesslan stod och väntade på mig på väg hem igår natt. Söt, visst?

Vesslan är som alla mårddjur en beryktad jägare, med knivskarpa tänder. Som rovdjur dödar vesslan ofta betydligt mer än vad den äter upp. Så står det på Jägareförbundets hemsida och på NE.se.

När jag gick hem genom Stockholmsnatten mötte jag i stort sett bara män. Ensamma äldre, raska yngre, grupper av tonåringar, men nästan bara män. Själv tänkte jag inte på det, förrän jag var nästan framme. Då kändes det helt plötsligt otrevligt osäkert, att vara ute och promenera på rätt folktomma gator, ensam, med en massa rovdjur runt omkring. Vet inte vad det var som fick mig att känna så, helt utan någon konkret anledning. Lättskrämd är jag inte, och efter något andetag vann min analytiska sida över min känslosamma, för inte fan skulle det hända mig nåt.

Men ändå. Det är för många vesslor lösa, och för få som håller koll.

In my place

Med resande kommer övernattningar på andra ställen än hemma. Ibland har man det bra, med lingonbubbelbad och små champagneflaskor, ibland har man det sämre, med övermjuka resårbottnar och oinbjudna sängkamrater med betydligt fler ben än två.



Här var det rätt ok. Fast jag känner mig alltid lite skyldig när jag bor ensam i ett dubbelrum. Knappa 20.000 svenskar är hemlösa, i Stockholm sover hundratals människor på gatan varje natt. Och där ligger jag.


I was scared, I was scared
Tired and underprepared
But I wait for it

If you go, if you go
Leave me down here on my own
Well I wait for you

Tack, Coldplay

Bloggarkiv