Bussen går klockan två. Flyget går imorgon, mot Tonga. Jag har packat, lämnar en hög med saker till damen som städat lägenheten, som sopat bort hundratalet förgiftade kackerlackor. "Det är färre nu" log jag till henne i trappen, "vi är på väg att vinna." Hon skrattar, vet att kackerlackorna alltid är dom som vinner i slutändan. Jag skakar väskan, alla kläder skakas, vänds ut och in, skakas igen, innan jag packar ner dom.
Taxin till bussen, jag och föraren pratar om regeringen, militären och valet. Han berättar att han kör många militärer i sin taxi, han har inget emot dom men dom är alldeles för snälla mot fiji-fijianerna. Han själv, indisk fijian, och hans släkt vet minsann vad det betyder att jobba hårt. Men så är det inte med alla i det här landet.
Jag säger emot, har lärt mig några bra argument som brukar fungera för att få tyst på klagomålen. Resan är kort fågelvägen, men eftersom stora delar av vägarna i centrum är enkelriktade tar den ändå lång tid. Vi hinner prata så pass länge att vi kan enas i något slags "alla kan inte dras över samma kam"-slutsats och han hjälper mig med väskan ända fram till bussens lastutrymme. Han visar sig känna den fiji-fijianska mannen som sköter bagagelastningen, hälsar glatt och varmt på honom, dom pratar ett tag.
"Kan jag lämna väskan här på min plats om jag går och köper lite frukt?" Damen på raden bakom skakar på huvudet, men föreslår att jag ställer väskan bredvid henne, så vaktar hon den. Jag hittar bananer, en påse apelsiner - dyra för det är inte säsong nu, ett par kladdiga bullar. Tillbaks på bussen har damen ställt tillbaks min påse på platsen jag hade tänkt sitta på, hon sitter själv bredvid och hennes ressällskap sitter och vaktar deras väskor på raden bakom. Jag tackar, tänker att det var inte bara snällt utan dessutom företagsamt av henne, och bjuder på apelsiner. Dom är lärare, ska på besök på sjukhuset i Nadi och har lyxat till det med platser på expressbussen, som bara tar 6 timmar.
Det är ljust ute den här gången, när vi åker längs sydkusten. Palmer, lyxhotell, små skjul och bondgårdar. En liten bit bort ett vattendrag där man i förrgår hittade en bil med två döda passagerare i, som varit borta i en månad, där tidningarna varje dag haft någon liten eller stor notis om det mystiska försvinnandet. Kvinnan i bilen var anställd av mannen, hon körde och mannen satt bredvid. Alla lutar sig mot fönstret, försöker spana ut från bron, ner i bäcken där en boende intill hittade bilen när fiskedraget fastnade i den.
Ensam lång väg hem / Kent / En plats i solen
Inlägg
