You´re extraordinary, you´re not ordinary

Det är svårt att se sig själv utifrån. Det är lättare för andra att observera, reflektera och registrera. Men ibland är man för nära för att få nog distans till varandra.

Jag känner en flicka som jag ser som underbar, klok, snäll, rolig. De som är allra närmast henne kanske ser samma sak, men jag ser också hur hon blir bortskjuten, nekad och nertryckt. Jag hoppas hon inte upplever det jag upplever, att hon känner kärleken först och låter det andra rinna av, men jag vet inte. Det finns forskning som visar att reaktionen på kritik i grunden beror på hurdan självbild man har, om man i grunden känner sig älskad eller inte.

I väntan på (ja, vad? någon reaktion? en explosion?) att få veta om det känns som det syns har jag bara ett recept. Att själv se, uppskatta, inte stöta bort, inte neka. Att vägra bli ännu en som säger åt henne att vara tyst. Att lyssna, lovorda, krama. Att visa henne att jag ser hur speciell hon är, att jag är glad att hon är här.

Lägger jag mig i? Det kan du hoppa upp och fethaja!