22 januari 2014

Remember me here

22 augusti

Sockerrören kommer till Lautoka med lastbil eller som här, med tåg. Sockerrörståget har alltid företräde, 45-50 vagnar stoppar man inte i första taget, så både fotgängare och fordon får flytta på sig.
Innanför fabriksområdet, där man arbetar i treskift under de månader man skördar sockerrör, finns också bostäder för fabriksarbetare som har sitt hem på annat håll i landet.
Jag åker till fabriken för att jag läst om fabriksarbetarnas försök att få förhandla fram ett nytt kollektivavtal. Arbetsgivaren har ensidigt höjt lönerna, efter två år utan ökningar, men facket vill förhandla om både löner och övriga villkor. Det har gått så långt att facket hotar med strejk, vilket skulle lamslå en nationellt väsentlig process och allvarligt påverka hela landets ekonomi.
Så militärdiktaturen har hotat med att skicka in trupper, om arbetarna skulle gå i strejk. Det känns väldigt Ådalen -31, och jag vill veta vad som händer på fabriksområdet. Att som anställd ha rätt att organisera sig, och kollektivt ha rätt att ställa krav på under vilka villkor man ska erbjuda sitt arbete, hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt mig.
När jag går runt och tar bilder hälsar arbetarna i lasthallen glatt. Taxiföraren hjälper mig, pratar med dom om vad som hänt dom senaste dagarna. Militären har varit här, det uppfattades hotfullt av dom som är med i facket, även om allt militären gjorde var att gå runt på området och visa upp sig. Polisen i Fiji får inte bära skjutvapen, men det får militären.
Den här bloggen skrivs ju i efterhand, och jag har verkligen ansträngt mig för att inte ta med saker som hänt efter min resa, men nu gör jag ett undantag. För mig är fackliga rättigheter en av grunderna i en demokrati, och Fijis militärregim har under vintern 2013 genom en ny lag förbjudit även dom anställda i träindustrierna att strejka. ILO är upprörda, med rätta tycker jag.

Att resa i Fiji var från början svårt, ur ett etiskt perspektiv. Jag har försökt ifrågasätta situationen i landet med de jag träffat, men i slutändan kan jag inte komma undan att jag med mina turistpengar har stöttat en militärdiktatur.

Sugar / Dan Wilson / Free life

Bloggarkiv