Nattåg. Jag äter mig genom mina kvarvarande matvaror, packar väskan och tar minibussen tillbaka till tågstationen i Proserpine. Nästa sträcka, till Bundaberg, reser jag på natten. Det är stjärnklart och jag letar förgäves efter några konstellationer jag känner igen. Är det där Orion? Men varför står han på huvudet? Och hur ser Södra korset ut, egentligen? Fem små pluttstjärnor över sydpolen? Nu under maj ska den vara stor och synlig, men inte vet jag. Jag saknar gamla fina Karlavagnen.
På söndag morgon ser jag ljuset igen, när vi rullar genom nationalpark efter nationalpark. Så, helt plötsligt, blir tågfönstrets tv-ruta en actionfilm. På en gräsäng i närheten av en trav- eller kanske en galoppbana ser jag hur en häst slänger av sin ryttare och skenar iväg. Jag försöker behålla blicken på ryttaren, som ligger på marken, så länge det går, och hoppas att personen snart ska ställa sig upp igen. Jag tänker att en hästägare, om man kan, försöker att så fort det går få kontroll över sin häst igen. Men inget händer. Jag ser ingen rörelse alls, på platsen där ryttaren föll, fast jag tittar tills jag inte längre kan se ängen från tåget.
Personalen på tåget är inte särskilt intresserad av att göra något, när jag tagit mig bort till serveringsvagnen. "The rider fell off and didn´t get up again!" Det är tidigt, tidigt på söndag morgon och jag såg inga andra människor i närheten, kanske är jag den enda som sett vad som hänt? Jag vill att dom ringer, polisen eller ambulansen, så att någon kan åka dit och kolla om personen är ok. "Det kan vi inte göra" är svaret, ett svar som nästan får mig att skrika "MEN SKÄRP ER PUCKADE TÅGKONDUKTÖRER" innan jag sansar mig och inser att jag är i ett annat land nu, där det kanske är helt normalt att folk faller av sina hästar och ingen bryr sig. Med en kommentar att det får vara upp till dom, det är deras ansvar eftersom jag "bara är en turist" går jag och sätter mig igen. Jag hoppas att personen klarar sig.
Falling down / Ben Jelen / Give it all away
Inlägg
