Good things will pass

VARNING - ÄCKLIG TEXT :)

17 juli

Jag står framåtböjd över avloppsgallret och kräks. Vid bagagesnurran några tiotal meter bort står den tyska familjen och glor. "Are you ok?" frågar flygplatsteknikern oroat. "Jorå, mycket bättre nu" ler jag bistert. Jag vet att det är frukosten, jag har mått illa ända sedan dess och jag misstänker jordnötssmöret. Det är i alla fall skönt att slippa sitta på det lilla guppande propellerplanet som tog mig från Taveuni tillbaks till huvudön Viti Levu.
När vi åker över Somosomosundet från Dolphin bay till Taveuni är vågorna för stora för att jag ska ha tid att må illa. Jag byter kläder när vi kommer i land, sätter mig fram i bilen och stannar för den obligatoriska titten på datumlinjen.

Vid kanten av rugbyfältet i Tavuki försöker jag återigen begripa hur dagen tar slut och börjar på samma ställe, hur det kan vara igår för ena benet och idag för andra. Min mage är mest förvirrade kroppsdelen, inser jag, och går lätt blek tillbaks till bilen. På rugbyfältet håller öns brandkår på med fyspasset, grässtubben på fältet är decimeterlång och jag kan inte ens inbilla mig vad det krävs för att frivilligt slänga sig på grässpikarna. Fast, får det mig att sluta må illa... consider me slängd.

På flygplatsen i Taveuni köper jag en cola som jag dricker innan planet lyfter, skulle inte det vara bra för oroliga magar? Inser, där över gallret, att det nog är bra. Då har man i alla fall något att spy upp.

Det regnar på mig. Tänker att det kanske är ena änden på regnbågen som letar något att fästa sig vid. Tänker att jag borde gå in under taket. Tänker att jag väl inte dör av lite vatten, men att jag nog kommer att dö om jag måste röra på mig. Tänker att det är väl ändå himla bra att jag klarat mig i över två och en halv månad utan att bli magsjuk. Tänker att jag gärna hade klarat mig fyra månader.

Emotion sickness / Silverchair / Neon ballroom