Forget all about equality

25 juni

Mataiva har inte dom bästa förutsättningarna för en framgångsrik turistindustri. Vattnet är grumligt, av fosfater i atollens undre lager. Dom 150 öborna har bestämt sig för att inte bryta mineralen, 20 miljoner ton har man beräknat finns på ön och i lagunen.

Istället har man röjt i stort sett all naturlig skog på ön och istället planterat kokospalmer. En inte helt dum plan, med tanke på att priset på copra, det torkade vita innehållet i kokosnötter, ligger på 4 gånger mer per ton än fosfor. Kopraproduktionen skapar en massa avfall, alla kokosnötsskal, som då eldas upp i stora gropar här och där på ön.

Jag funderar en del på öbornas chanser att kunna bo kvar, att kunna försörja sig i framtiden. Coprapriset hålls artificiellt högt av staten, dvs europeiska stödpengar till jordbruket. Målet är att man ska kunna försörja sig på att ha en kokosnötsfarm, och då också stanna kvar på atollerna, och inte flytta in till huvudön Tahiti där arbetslösheten är hög. Ett annat sätt är att locka hit turister, men Franska polynesien har tappat över 50 000 besökare sedan krisen 2007 och på Mataiva finns numer inte bara ett pensionat utan fyra, som alla har tomma rum under stora delar av året. Grumliga vatten lockar inte de som söker paradis.

Ungefär en fjärdedel av innevånarna i Franska polynesien lever nära fattigdomsgränsen. Det är dock svårt att veta om det betyder att man också har ett hårt liv. På Mataiva finns det fortfarande fisk, hummer och musslor så att det räcker och blir över till alla som bor där. Man har ett hus, en liten båt och kanske en bucklig liten skåpbil eller truck, en plats att odla grönsaker och frukt. Skolan är gratis och sjukvården med. Min slutsats blir att det inte spelar någon roll vad jag tycker, som besökare och utböling. Det kommer vara upp till öborna själva att lösa sin framtid. Kanske kan mina turistfrancs vara till någon nytta, i alla fall.

Master and servant / Depeche Mode / Some great reward