18 november 2013

Men är det allt du vill

18 juni

Förutom någon liten rad om båtmat, glass och cafébesök på Cooköarna försöker jag hålla mig undan från eländigt tråkiga beskrivningar av maten man äter på en resa. Men färska Moorea-räkor kokade i whisky går inte att komma runt.
På restaurang Plantation sitter jag och tittar på geckoödlornas revirslagsmål i taket när en tallrik landar framför mig, med mat som är det godaste jag ätit under hela året. Räkorna är skalade och sedan tillbakastoppade i sina skal, bara att lirka ut, såsen är gräddig och smakar starkt och milt på samma gång. Jag lämnar en fullkomligt ren tallrik. Eftersom det är en fransk restaurang har dom även en jättefin chokladmousse, men räkorna kommer jag att tänka på många, många gånger.

Mitt kringresande liv på Moorea tar mig till alla badstränder, alla vikar och sund. Att Cook och hans kolleger gärna la ankar här är lätt att förstå. Dom gröna berget fångar molnen längst uppe på toppen, svarta lavastup bryter av växtligheten och definierar omfånget och avstånden, som annars är svåra att begripa.

Jag gör intrång på tomten till det konkursade lyxhotellet. Ja, rent juridiskt är det inte intrång, för stranden är alltid offentlig, så när jag går från grannhotellets tomt längs vattenbrynet är jag hela tiden på mark som inte kan stängas av. Tomtägarna, ett 70-tal, kunde inte enas om en gemensam hyresnivå för hotellkedjan, så kontraktet förnyades inte och alla bungalows revs. Gångvägarna är fortfarande synliga mellan djungelbeklädda fyrkanter där det förut stod hus, ska visst finnas en pool kvar någonstans på området men så långt in vill jag inte gå. Det är märkligt, med en så deprimerande plats på en paradisö.
Sista dagen och jag är fullt på det klara med att det finns vyer jag inte sett än, men nog ska alla hinnas med. Problemet är att jag bara kommer några hundra meter innan jag är tvungen att återigen stanna bilen för att kunna beundra allt jag ser. Det är väldigt ineffektivt, det här bitvisa sättet att uppleva vår vackra omvärld på. Tur att jag ännu har lite tid.

Mindre smakar mer / Bo Kaspers orkester / På hotell

Bloggarkiv