Hur hjärtat jämt gör som det vill

Igår såg jag Alice i Underlandet, Tim Burtons film som stuvar om och skruvar till Lewis Carrolls klassiker. Idag ser jag Tideland, Terry Gilliams film om Jeliza Rose som är en Aliceparafras, med minst lika skruvade karaktärer som något fantasiverk om Underland eller talande kaniner. Knarkande pappan dör i överdos, stoppas upp av galna granntanten som är konservator och får sitta med vid tebjudningen. Dottern leker vuxen med hatt och läppstift och sover på natten ensam med en uppstoppad far.
Efter en halvtimme hade jag ont i magen, efter 70 minuter kände jag till slut igen lite av den Gilliam stil jag gillar.

När Burtons film var vacker och uppbygglig var Gilliams absurd och mångbottnad. Då elvaåriga Jodelle Ferland spelar enormt mycket bättre än fem år äldre Mia Wasikowska, som egentligen bara gör bra ifrån sig i sista scenen i Alice. Art direction-teamet i Tideland får se sig förbisprungna av Underlandets skapare, men vad allt hade Jasna Stefanovic kunnat göra om inte realismen ställt sig i vägen.

Hyr Tideland. Se den efter att du sett Alice. Kanske funderar du då, som jag, över hur starka unga kvinnor porträtteras, hur en regissör kan binda fast dig i berättelsen, så att du ser slutet trots att du redan från början haft onda aningar...