5 juni
-Det är mycket som misslyckas här. Jans kommentar kommer när vi kör förbi ännu en nedlagd eller aldrig igångsatt verksamhet under vår rundtur på Mangaia. I sucken som följer ryms sannolikt också tankarna på hans eget projekt, bungalowerna. Byggda på 2000-talet stod dom klara för gäster i stort sett samtidigt som världen trillade ner i ett ekonomiskt svart hål och en kris vi ännu inte rett ut.
Att etablera en turistindustri på Mangaia har visat sig vara svårt. De få utsocknes besökare som hittar till ön har nästan alla alltid något specifikt skäl att besöka ön, som solförmörkelse, fågelskådning eller geologiska utflykter. Sol & bad-turisterna föredrar Cooköarnas andra, mer paradislika, resmål. Atollöar med skyddade laguner och milslånga sandstränder. Sånt kunde Mangaia också erbjuda, för trettio miljoner år sen. Nu ligger sandstranden ett par hundra meter ovanför vattenytan. Så, eftersom det är rätt ont om solförmörkelser, fågelskådare och geologer har det varit en kamp för Jan och hans fru Tu att hålla anläggningen igång.
Mangaia har genomgått en befolkningskris, för tio år sedan bodde det två tusen personer på ön. Nu är dom runt 600 invånare. Fisket har i stort sett upphört, öns tidigare massiva ananasodlingar är övervuxna, konservfabriken stängd och två av tre skolor står öde. Dom som bor kvar har sina barn i Nya Zeeland eller Australien, skypar ibland med dem men ses i stort sett aldrig. Hela ön verkar vara i någon slags depression.
Det senast igångsatta Mangaiaprojektet är vaniljodling, med vaniljorkideer på entreprenad från Tahiti. Alla blommor måste handpollineras, men det är i alla fall ett försök att hålla odlingsmarken öppen. Jan är skeptisk, han tycker att öborna blivit lurade in i något som aldrig kommer att löna sig.
What if I would fail / The Confusions / The story behind the story
Inlägg
