20 juni
På flygplatsen strejkar städarna. Flygplatsen har lagt ut städningen på entreprenad, det nya företaget har struntat i att förhandla om nya löner och vill ha rätt att genomsöka städarnas kläder och väskor utan någon skälig misstanke. Kunde ju handla om flygsäkerheten, men det är på väg hem som dom ska bli genomsökta. Jag smyger förbi och hejar på dom lite, internationell facklig solidaritet och sånt.
Jag ska till Mataiva. En atollö i allra västraste Tuamotos. Kommer du seglande söderifrån och missar Mataiva så är det 400 kilometer till nästa ö, och 6000 km till fastlandet. Med en högsta punkt på 14 meter över havet är den lätt att missa om du seglar. Så jag flyger. Eller, jag åker med i ett flygplan.
På flygplatsen väntar två av dom tre systrar som driver Ariiheevai, som pensionatet heter.
Vi som kommer får blomkransar runt halsen och vi och våra väskor slängs upp på ett lastflak för den korta turen till boendet. Två gånger i veckan landar planet, med brev och turister.
Redan vid ankomsten blir det tydligt att min skolfranska inte räcker till mycket och att personalen inte vill prata engelska. Som tur är har jag fått med mig några fransmän, som gärna översätter, så det kommer nog att gå bra. Mat verkar jag ju få i alla fall.
Sans idéal / Pierre Grimm / Le premier qui compte
Inlägg
