This world that I found is too good to be true

13 juli

Jag lyssnar på Andrew McCarthy. Hans självbiografiska The longest way home är riktigt rolig, jag skrattar högt i hängmattan. Alla tycker inte det är helt ok.

Närå, hunden är inte alls särskilt arg, jag bara väntade och väntade och väntade tills jag fick en fin bild. I verkligheten har hunden precis klivit upp och sträcker bara på sig lite. Hundarna här är inte lika sällskapliga som på Lawaki, men vi gör sällskap längs stranden ändå. Jag känner mycket tydligt att det är jag som får följa med, och inte tvärt om.

Andrew McCarthy har haft en lång karriär som skådespelare, Pretty in pink, St Elmos fire, Weekend at Bernies satte igång karriären, men han spelar fortfarande in både filmer och TV-serier. Han spelade tex skyltdocksmakare i roliga Mannequin. Nuförtiden är han även regissör och kanske viktigast i detta sammanhang, reseförfattare. Självbiografin, som jag lyssnar på som ljudbok inläst av honom själv, är inte bara rolig. Den är en liten lektion i att skriva resereportage, samtidigt som den på ett hjärtskärande sätt berättar episoder ur hans liv, som gjort att han nu, i vuxen ålder, kanske inte bara inte är där han vill vara, utan dessutom saknar han kanske möjlighet att komma dit han vill.

Jag lyssnar på ett kapitel, sen blir det en promenad längs stranden. Det regnar över Taveuni på andra sidan sundet.

Nothing´s gonna stop us now / Starship / No protection