Citatet i rubriken är min vän Evas. Det är en klassisk låt hon står bakom som kort sagt handlar om att få sin grav prydd av en enorm röd granitfallos, som så många män fick under 1800-talet. Jag hoppas att hon vill framföra den när jag dött.
Totalt fem låtar att spela på sin begravning, det är vad jag ska komma på nu, så då är det fyra kvar.
Idéen kommer från Mymlans kompis Morris och uppmaningen finns på hennes blogg.
Jag är ju mot begravningar. Så låtar till min död blir bättre, även om jag inte tänker komma tillbaks och bråka om någon anhörig eller vem det nu blir som ska hantera mig efter detta vill bränna iväg värsta ceremonin.
Jag tycker Glen Phillips, tidigare i Toad the Wet Sprocket, är helt rätt. Hans Marigold eller kanske Don´t need anything platsar, Marigold om just en anhörigs död och Don´t need anything om hur vi bara behöver varandra, inget mer.
Jakob Hellman, vars Och Stora Havet är mitt soundtrack, måste vara med. Vackert väder känns mest rätt, den är stor och nära på samma gång.
The Smiths, There is a light that never goes out. För att det är så skönt med pop och sorg på samma gång. Kanske förmätet att förutsätta att det blir sorg, men det är nog ändå rätt sannolikt.
Jason Colett, We all loose one another. Framförd live. Gärna med allsång i refrängen.
Inget klassiskt platsar, inga psalmer platsar. Jag lever för innehållet, då får innehållet vara budskapet när jag dött också.
8 mars 2009
Monsterkvinnan
På Stockholms stadsteater går nu föreställningen Monsterkabinettet. Författare är Malin Axelsson men den bygger på citat från en ruskig(?) samling kvinnor, från Medusa till Britney Spears, som alla delar ödet att ha fallit ur rollen som kvinna och blivit monster i berättelserna om deras liv.
I pjäsen citeras Virginia Woolf, en passage från A room of one´s own, en föreläsning hon höll 1928:
I thought how unpleasant it is to be locked out, and I thought how it is worse perhaps to be locked in.
Tanken är intressant. Vill jag hellre stå utanför än innanför? Är det värre att inte få komma in än att inte få komma ut? Vad är självständighet värt i uppoffring av gemenskap, samhörighet, tillhörighet? Jag har egentligen inga par i min omgivning som jag tycker har löst ekvationen, men vad jag tycker är ju oväsentligt. Själva ser dom säkert annorlunda på saken och jag ska inte vara ofin och recensera dom här, men för mig är det en svår nöt att knäcka.
Vad är det i paret som gör 1+1 till mer än 2? Om resultatet egentligen blir 1,7, hur kan det vara ett positivt resultat? Är det som när man kokar knäck? Ju längre det kokar ju mindre blir det kvar men ingredienserna blir bara hårdare och hårdare bundna till varandra. Eller är det som i många fall, att en eller båda raderar delar av sig själva för att passa ihop?
Jag undrar över andras val, begriper att dom gjort dom, men sitter själv kvar och balanserar på eggen, oförmögen att svinga mig ner på den ena eller andra sidan. Oförmögen att VILJA.
Talade med en man som berättade att han i sitt liv hade möjlighet att bli just ett par, att det fanns inte bara en utan två kvinnor som drömde om ett liv med honom. Men hans matematik gick inte ihop. Det var något i slutsumman som saknades. Så det är ju uppenbart inte en fråga om kvinnligt och manligt.
Är du hellre inlåst än utestängd?
I pjäsen citeras Virginia Woolf, en passage från A room of one´s own, en föreläsning hon höll 1928:
I thought how unpleasant it is to be locked out, and I thought how it is worse perhaps to be locked in.
Tanken är intressant. Vill jag hellre stå utanför än innanför? Är det värre att inte få komma in än att inte få komma ut? Vad är självständighet värt i uppoffring av gemenskap, samhörighet, tillhörighet? Jag har egentligen inga par i min omgivning som jag tycker har löst ekvationen, men vad jag tycker är ju oväsentligt. Själva ser dom säkert annorlunda på saken och jag ska inte vara ofin och recensera dom här, men för mig är det en svår nöt att knäcka.
Vad är det i paret som gör 1+1 till mer än 2? Om resultatet egentligen blir 1,7, hur kan det vara ett positivt resultat? Är det som när man kokar knäck? Ju längre det kokar ju mindre blir det kvar men ingredienserna blir bara hårdare och hårdare bundna till varandra. Eller är det som i många fall, att en eller båda raderar delar av sig själva för att passa ihop?
Jag undrar över andras val, begriper att dom gjort dom, men sitter själv kvar och balanserar på eggen, oförmögen att svinga mig ner på den ena eller andra sidan. Oförmögen att VILJA.
Talade med en man som berättade att han i sitt liv hade möjlighet att bli just ett par, att det fanns inte bara en utan två kvinnor som drömde om ett liv med honom. Men hans matematik gick inte ihop. Det var något i slutsumman som saknades. Så det är ju uppenbart inte en fråga om kvinnligt och manligt.
Är du hellre inlåst än utestängd?
subliminal messages III
Women are brighter than men. That´s true. But it should be kept quiet or it ruins the whole racket.
Anita Loos
Who was the first computer operator? Eve. She had an Apple in one hand and a Wang in the other.
When we talk about equal pay for equal work, women in the workplace are beginning to catch up. If we keep going at this current rate, we will achieve full equality in about 475 years. I don't know about you, but I can't wait that long.
Lya Sorano
Anita Loos
Who was the first computer operator? Eve. She had an Apple in one hand and a Wang in the other.
When we talk about equal pay for equal work, women in the workplace are beginning to catch up. If we keep going at this current rate, we will achieve full equality in about 475 years. I don't know about you, but I can't wait that long.
Lya Sorano
Some men
Some men are born mediocre
Some men achieve mediocrity
And some men have mediocrity thrust upon them.
Joseph Heller
Glad 8 mars!
Some men achieve mediocrity
And some men have mediocrity thrust upon them.
Joseph Heller
Glad 8 mars!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
