Har tidigare berättat om mina utstuderade planer på en aktiv kulturvår.
Snart halvvägs i utbudet, så en liten sammanfattning av händelserna hittills känns lagom.
Håkan Hellström lät verkligen illa. Som om han sjöng i en burk full med skruvar som låg i en torktumlare. Alltså, ljudbilden var dålig, inte Håkans sång. Hade man bara sluppit skruvburken så hade det varit lovely. STs recension och den bättre i Dagbladet
Nu blev det lovely i alla fall! Håkan ville inte sluta, publiken älskade honom och allt blev till ett ljuvligt långt musikhångel.
Monsterkabinettet på Stockholms stadsteater dög. Texten var mycket bra men något kantigt framförd. Kommer en annan postning kring innehållet senare.
Kleerup drabbades av strömavbrott sex takter in i första låten. Halva stan var svart, men med hjälp av ett stulet piano från jazzklubben, lite stearinljus och en tallrik att trumma på fick vi en intim, oerhört unplugged, 4 låtar lång minikonsert som charmade mig betydligt mer än vad jag tror den elektrifierade versionen hade gjort.
Danko Jones fick stå över då jag vaktade syskonbarn.
På det stora hela ett ok utfall för första perioden.
4 mars 2009
"Hot and healthy"
Det här är finsk glögg i tetra. Fina kartonger med julmotiv. Men jag måste erkänna att "Hot and healthy" mer låter som en slogan på en eskorts hemsida.
Ja, jag vet. Skärpning!
La phobie de l’ennui
Helt plötsligt var den bara där. Naturen.
Vad gör man?
Enligt Maria Lantz på DN-kultur är förevigandet av meningslösa vyer som sedan läggs upp på hemsidor ett tecken på att dagens människor är slavar under en rådande estetik, där vi njuter av sådant vi känner igen.
Vi som lever i dag kan sägas tillhöra den första generation där det mesta vi upplever först har presenterats för oss via tekniska bilder – film och fotografi. Filosofen Vilém Flusser säger att vi därför tycks navigera i världen utifrån dessa tidigare inpräntade bilder, och vi rör oss som i en tillvaro av bildskärmar där den ursprungliga tolkningsförmågan gått förlorad: vi känner igen i stället för att upptäcka.
Jag njöt när jag åkte bussen förbi detta landskap. Men jag upptäckte inget. Jag observerade, dokumenterade och presenterar här ännu en vy.
Vadå velig? Jag!?
Det här konstverket står i en park i Sundsvall.
Jag brukar alltid välja Ja. Eller Nej. Sällan väljer jag Jag vet inte. Ändå är det det alternativet som jag nog borde välja oftast, så ofta att jag nog faktiskt borde bosätta mig där under. En liten fåtölj, en ljusstake, några böcker och en filt.
Jag vet inte borde vara tatuerat i min panna.
Jag vet inte borde blinka som Stomatol-skylten på en ställning på mina axlar.
Jag vet inte borde vara det första och det enda jag säger. Någonsin.
Att låtsas som att jag är en Ja och Nej person är ett enormt hyckleri.
Jag vet inte. Deal with it!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
