"Swim," said the mama fishie

3 juli

Jag kanske blir kvar några dagar till.

Korallrevet direkt vid bungalowerna är skyddat, sedan 6 år har man inte fiskat här. Det är fullkomligt underbart, mycket bättre än Stora barriärrevet. Längst in mot stranden finns dom små fiskarna, miniversioner av sorterna som längre ut över revet är fullstora. Jag ser bläckfisk, en revhaj, underbara musslor, en hummer(?), en rocka! Jag snorklar och snorklar och snorklar. Fiskarna är snälla, orädda, och vill varken ha mina pengar eller prata med mig.

Three little fishies

I've got to get out of town

2 juli

Nu skiter jag i det här. Jag åker hem. Biljetten kan bokas om, inga problem, jag måste bara hitta en telefon eller internetuppkoppling, så drar jag.
Fiji är fullt av idiotiska, snåla, elaka, dumma puckon. Hur i hela friden ska jag palla fyra veckor här? Lika bra att korta ner resan. Jag får väl sitta hemma i lägenheten i två månader och gömma mig från alla, man kan ju få mat hemkörd har jag hört. Och pengar har jag ju, shit - jag kommer ju spara flera tusen på att åka hem nu.
Visst, det är vackert här. Och just här, på Lawaki, verkar alla trevliga. Och sängen är skön. Och jag har min egen hammock uppspänd mellan palmerna vid stranden. Och det finns varmvatten i duschen. Men det är femte sängen på lika många dagar, och mitt tålamod verkar ha blivit kvar på Tahiti.

Resan hit var gruvligt slitsam. Personalen på Uprising trodde jag ville betala två gånger för min övernattning, men så bra var den inte! Så när vi bråkat klart om det går jag till busshållplatsen, missar precis bussen för att jag inte kunde gå utan var tvungen att stå och tjafsa med receptionisten. Får alltså sitta i 25 minuter till och vänta. Bussresan gick direkt till hamnen i Navua, ett litet centrum med en affärsgata, ett par affärer, bagerier, ett postkontor. Där sitter jag och väntar, inte i 25 minuter utan i 6 timmar! Båtkaptenen är försvunnen, vi som vill ut till Beqa väntar och väntar. När vi väl kommer iväg visar det sig att båten är en liten plasteka, den är så låg att vågorna slår över kanten redan i hamnen. Och vi ska ut över öppet hav... Jag blir totalt genomblöt, solen hinner gå i moln, så sista biten sitter jag och huttrar i båten. Väskan klarar sig någorlunda, även om mina Rolling Stone behöver torka i solen. Jag med.

We gotta get out of this place / The Animals / (Singel)

You ain't got no kind of feeling inside

1 juli

Landar i Nadi, turisternas huvudstad i Fiji. Nadi, uttalas Nandi, är en liten dammig stad som erbjuder någon natts vila för resenärerna innan dom drar vidare till ett intressantare ställe. Jag väntar på flygplatsen på en buss som ska ta mig till Uprising, ett kombinerat backpacker/bungalow-ställe på sydkusten, där jag sedan kan ta en lokalbuss till mitt egentliga mål. Bussen ska stanna vid avgångshallen, jag har fått köpa en biljett och packar om handbagaget. Någon minut efter utsatt tid kommer bussen in, jag hittar en plats långt fram, vid fönstret. Solen går ner innan vi passerat Nadis sista förort, och resan blir ett mystiskt sudd av ljus långt bort och nära.
Efter ett par hållplatser flyttar jag fram, till platsen som blivit ledig precis bakom föraren. Då kan jag i alla fall spionera fram över vägen, i lyktornas sken. Jag är enda icke-Fijianen på bussen, och alla ger mig mycket utrymme och en hel del leenden. När klockan blivit 21 byts konduktören ut, och en ung tjej kliver på istället för den äldre man som varit med sedan flygplatsen. Hon laddar raskt in en DVD med mycket våldsamt innehåll och trycker play. Videoskärmen är liten, längst fram i busssen, men ljudet sänds ut i alla högtalare i hela bussen. Hmm...

Har du gått från vägen?! Nattportiern verkar helt chockad av att jag knatat med min ryggsäck från vägskälet. Jaa... säger jag, oklar över vad som egentligen skulle varit så konstigt med det. Jag hade ju lagt pannlampan i handbagaget och kunde sätta på den direkt när jag klivit av bussen? Jag får i alla fall ett säng i ett rum, en porter tar med sig min väska bort till backpacker-huset, jag hälsar på de som är vakna, borstar tänderna och tippar omkull i underslafen i våningssängen i sovsalen. Pass och plånbok tar jag med mig i sängen, grannar i sovsalar kan man aldrig då noga veta med. Det luktar och låter hav och vind utomhus, dörren till badrummet knarrar.

Tell me something good / Maceo Parker / Funkoverload

We tuck ourselves into bed

30 juni

Auckland. Tillbaks i nutiden, på många sätt. Snabbmatskedjor, märkeskläder, bilköer och hemlösa.
Jo, det finns hemlösa i Papeete också, längs strandpromenaden vid låga murar satt män på wellpappbitar på asfalten. Men i Auckland är det vinter nu, det regnar ispiggar och vinden som lyckliggör seglarna viner även över de utan eget hem.

Jag har checkat in på ett rum på ett enkelt cityhotel, med en vidunderlig utsikt som inte går att fotografera eftersom fönstret på våning 8 inte putsats.

Fyra länder avklarade, två kvar. Auckland är mitten av restiden, en chans att fylla på förråden när det för en gångs skull inte är ö-priser. Myggmedel, mer allergimedicin, solskydd och underhållning. Två nummer av Rolling Stone hamnar i bagaget. Jag shoppar mer, onödiga saker som roliga vykort och en kylskåpsmagnet. Det här med att konsumera, det har varit lätt att låta bli men väldigt lätt att börja igen. En snabb burrito som jag äter stående i ett gathörn, känner in stan. Ner mot havet, bukten full av segelbåtarnas vita segel i vintersolen. Jag har långbyxor, har tagit på mig alla långärmade tröjor jag har (2) och har snott en filt från flygbolaget som tog hit mig som jag vikt över axlarna. Det funkar men jag vinner nog inga priser för bäst klädd.

Pratar med pensionärer. Det har varit föreställning på konserthuset, det väller ut gamlingar. Jag stoppar dom, frågar vad dom sett, var det bra, bor dom i stan, vad ska jag göra? Får tips om fina vyer, båtturer, parker. Det låter vackert men kallt, så jag nöjer mig med att tänka på förslagen och kanske kommer jag att göra verklighet av dom om jag kommer tillbaks hit, någon sommar.

Nu nöjer jag mig med att slå på TVn på hotellrummet, ser dom senaste musikvideorna och lokala nyheter, nerbäddad mellan båda sängarnas alla filtar. Nästa stopp Fiji. Cold city / The love machine / The love machine EP

A real nowhere man

29 juni

Idag finns inte. Jag reser åter över datumlinjen. Från Franska polynesien till Nya Zeeland. Jag har verkligen kämpat med att begripa datumlinjen. Det har inte ens hjälpt att jag rest över den. Så för att jag inte ska tråka ut er med en förklaring jag inte ens själv begriper...har jag lagt in några bilder från Tahiti, tagna vid fiskarnas udde, ut mot Moorea. Jag åker i alla fall vidare nu, och med tanke på att dagen inte finns är det kanske tur.

Nowhere man / Beatles / Rubber soul

Surging rush of power

28 juni

Det ser ut som en vettig varning. Vid cyklon, simma inte. Tahiti, med huvudstaden Papeete, håller på med sopsortering, kollektivtrafik, vinterrea och jag känner mig inslängd i en ovälkommen nutid. Simma inte om det är en cyklon. Jag sitter framför datorn lite, kollar mejl, växelkurser och läser på om nästa land.

Men än så länge är jag här, på Tahiti. Jag tar en promenad från pensionatet jag bor på till Musée de Tahiti et des Îles. Längs vägen skateboardkillar, en dam går med två hästar, någon säljer meloner från sin garageuppfart.

På butiken i foajen hittar jag en fotobok, med bilder från 184o till 1930, från Tahiti och från andra öar. Jag packar den i ett vadderat kuvert och sätter på porto.

"Det kommer ta tre månader!" säger postkassörskan när jag ber om ytpost istället för flygpost. "Det gör inget, jag är inte hemma förrän då i alla fall". Shit! Ska jag vara borta så länge till?? Vid cyklon, simma inte.

Riding on the wind / Judas Priest / Screaming for vengeance

PS - Boken kom fram, någorlunda oskadd, någon månad efter att jag kommit hem.

We should be out of reach all the time

27 juni

Det är så enkelt, bara sitta still och uppleva det som händer omkring mig. Se, lyssna. Inte som en fluga på väggen, mer som en gren på ett träd. Solen går upp, går ner, fåglarna landar och flyger igen, krabborna kommer fram och försvinner sen in i sina hålor.

Nu lämnar jag Mataiva. Mot huvudön och två nätter kvar innan jag också lämnar Franska polynesien. Jag kan mer franska än jag trodde men mindre än vad jag hade behövt kunna. Jag har matat mygg, fiskar och fåglar. Och krabbor. Jag har inte pratat i telefon, inte sett på TV. Jag har lärt mig hur södra korset ser ut. Jag har dansat.

Let´s leave / The plan / The plan

Steering straight in a heavy tide

26 juni

Om man är en ö i Stilla havet har man behov av olika sorters kontakt med andra landytor. På Mataiva är en av dom sorterna ett lastfartyg som kommer en gång i veckan. Det ankrar utanför korallrevet och en liten lastpråm åker fram och tillbaks mellan kajen och fartyget. Copra ut, varor in. En båt, en bil, en TV, en säng. Vad du än vill ha är det sannolikt båten som kommer med det.

Först av allt lastas bränslet av. Öns generator går på diesel, båtarna och bilarna behöver bensin. Om något skulle gå fel och fartygets last inte kan lastas av fullt ut så ska i alla fall det viktiga bränslet ha kommit av.

När dom beställda varorna sen dyker upp gäller det att hitta sina paket i lastlåren och sedan lasta det på din bil eller cykel eller moped. Eller någon annans moped. Till pensionatet kommer mat; lådor med fryst kött, konserver och den här kvällen även en barnsits till toaletten.

Jag för en ojämn kamp mot myggen och ger till slut upp och går hem. "Det är som jul" säger jag till en av dom som väntar på att något ska levereras. "Ja, jul varje vecka" ler hon tillbaks.

Cigarettes and gasoline / Emerson Hart / Cigarettes & Gasoline

Forget all about equality

25 juni

Mataiva har inte dom bästa förutsättningarna för en framgångsrik turistindustri. Vattnet är grumligt, av fosfater i atollens undre lager. Dom 150 öborna har bestämt sig för att inte bryta mineralen, 20 miljoner ton har man beräknat finns på ön och i lagunen.

Istället har man röjt i stort sett all naturlig skog på ön och istället planterat kokospalmer. En inte helt dum plan, med tanke på att priset på copra, det torkade vita innehållet i kokosnötter, ligger på 4 gånger mer per ton än fosfor. Kopraproduktionen skapar en massa avfall, alla kokosnötsskal, som då eldas upp i stora gropar här och där på ön.

Jag funderar en del på öbornas chanser att kunna bo kvar, att kunna försörja sig i framtiden. Coprapriset hålls artificiellt högt av staten, dvs europeiska stödpengar till jordbruket. Målet är att man ska kunna försörja sig på att ha en kokosnötsfarm, och då också stanna kvar på atollerna, och inte flytta in till huvudön Tahiti där arbetslösheten är hög. Ett annat sätt är att locka hit turister, men Franska polynesien har tappat över 50 000 besökare sedan krisen 2007 och på Mataiva finns numer inte bara ett pensionat utan fyra, som alla har tomma rum under stora delar av året. Grumliga vatten lockar inte de som söker paradis.

Ungefär en fjärdedel av innevånarna i Franska polynesien lever nära fattigdomsgränsen. Det är dock svårt att veta om det betyder att man också har ett hårt liv. På Mataiva finns det fortfarande fisk, hummer och musslor så att det räcker och blir över till alla som bor där. Man har ett hus, en liten båt och kanske en bucklig liten skåpbil eller truck, en plats att odla grönsaker och frukt. Skolan är gratis och sjukvården med. Min slutsats blir att det inte spelar någon roll vad jag tycker, som besökare och utböling. Det kommer vara upp till öborna själva att lösa sin framtid. Kanske kan mina turistfrancs vara till någon nytta, i alla fall.

Master and servant / Depeche Mode / Some great reward

You´ve never hurt no one

23 juni

Idag byter vi gäster. Familjen med tre barn ska hem. Jag har kämpat den här helgen, med att hålla mitt humör i schack. Det har verkat som om föräldrarna slår barnen, så där äckligt planerat våld som kallas för "uppfostran." Jag har aldrig kommit på dom in flagrante, men hela familjen osar barnmisshandel. Jag förbannar min dåliga franska, som gör att jag inte kan prata med barnen direkt. Det finns ingen annan som kan vara tolk, att slå barn verkar vara normalläget både i Frankrike och på Mataiva. Så istället för att förklara för offren att det faktiskt finns vuxna som inte tycker det är ok att slå barn får jag bita ihop kring min frustration.

Vi ger oss ut för att fiska i havet, på utkanten av atollen. Här finns det tidvattenpölar med snäckor och krabbor och fiskar, som jag fördjupar mig i. Helt ovetande om att det längs stranden finns livsfarliga kägelsnäckor, som skjuter ut en giftig pil mot tänkbara byten (fiskar,) går jag runt och plockar upp den ena fina snäckan efter den andra... "Är inte den där farlig" säger en annan gäst. "Ööhh?" säger jag. "Jo" säger vår värd, som föreslår att jag ska lägga tillbaks den. Så, en påminnelse om att saker som bor i havet ska få vara kvar där.

Life is full / Del Amitri / Some other suckers parade

Certain things are best kept for night time

22 juni

Den fulla farten fortsätter. Vi producerar tallrikar av blad från kokospalmen, enkel vävning med lite knutar för att hålla ihop bladen. Tallrikarna tas med på utflykt och vi äter fisk och ris från dom. Funkar bra.
Och om vi inte får nog med dagliga aktiviteter kan vi ägna kvällarna åt att spela biljard eller fotbollsspel.

Fast mest populärt är boule.

Nighttime works / Teitur / Stay under the stars

You´re on a holiday

21 juni

På Mataiva är det fullfartsemester som gäller. Här är det frukost halv nio, sen utflykt på förmiddagen, med lunch på plats, sen hem igen på eftermiddagen och middag. Vi åker båt ut till en strand, med grillplats och fregattfåglar. Barnen badar, det är strömt i kanalen mellan lagunen och havet, men dom har två föräldrar med sig och verkar simkunniga, så jag vandrar iväg till en klippa på andra sidan ön och plockar snäckor.

Jag har problem med upplägget. Jag har ju semester. Det här är ju nästan som jobb! Jag tror jag skulle ha lättare att hänga på om jag bara inte hade en så himla bra bok på gång. Det enda jag vill är att sitta eller ligga på något skönt ställe och läsa.

Island in the sun / Weezer / Green

Je vais de l'un à l'autre, sans idéal

20 juni

På flygplatsen strejkar städarna. Flygplatsen har lagt ut städningen på entreprenad, det nya företaget har struntat i att förhandla om nya löner och vill ha rätt att genomsöka städarnas kläder och väskor utan någon skälig misstanke. Kunde ju handla om flygsäkerheten, men det är på väg hem som dom ska bli genomsökta. Jag smyger förbi och hejar på dom lite, internationell facklig solidaritet och sånt.
Jag ska till Mataiva. En atollö i allra västraste Tuamotos. Kommer du seglande söderifrån och missar Mataiva så är det 400 kilometer till nästa ö, och 6000 km till fastlandet. Med en högsta punkt på 14 meter över havet är den lätt att missa om du seglar. Så jag flyger. Eller, jag åker med i ett flygplan.

På flygplatsen väntar två av dom tre systrar som driver Ariiheevai, som pensionatet heter.

Vi som kommer får blomkransar runt halsen och vi och våra väskor slängs upp på ett lastflak för den korta turen till boendet. Två gånger i veckan landar planet, med brev och turister.

Redan vid ankomsten blir det tydligt att min skolfranska inte räcker till mycket och att personalen inte vill prata engelska. Som tur är har jag fått med mig några fransmän, som gärna översätter, så det kommer nog att gå bra. Mat verkar jag ju få i alla fall.

Sans idéal / Pierre Grimm / Le premier qui compte

I only see what I want to see

19 juni

Morgonfärjan från Moorea mot Tahiti är full av dagpendlare. 40 minuter tar det över sundet, jag sitter uppe på översta däck ute i det fria och spanar efter hajar och delfiner. Ser varken det ena eller det andra, men det är helt ok.
Jag slänger av väskorna på pensionatet och rusar ner till busshållplatsen. Målet är botaniska trädgården, jag får hjälp att hitta rätt hållplats att kliva på, att betala biljetten, att kliva av, att hitta vägen till trädgården. Jag hittar lunch på egen hand, beundrar palmer, buskar och två gigantiska sköldpaddor.

Bussen hem kommer inte, så jag knatar längs vägen, hittar konstiga blommor och ser en blottare. Men DET var väl oväntat?

Falling and laughing / Edwyn Collins / Orange juice

Men är det allt du vill

18 juni

Förutom någon liten rad om båtmat, glass och cafébesök på Cooköarna försöker jag hålla mig undan från eländigt tråkiga beskrivningar av maten man äter på en resa. Men färska Moorea-räkor kokade i whisky går inte att komma runt.
På restaurang Plantation sitter jag och tittar på geckoödlornas revirslagsmål i taket när en tallrik landar framför mig, med mat som är det godaste jag ätit under hela året. Räkorna är skalade och sedan tillbakastoppade i sina skal, bara att lirka ut, såsen är gräddig och smakar starkt och milt på samma gång. Jag lämnar en fullkomligt ren tallrik. Eftersom det är en fransk restaurang har dom även en jättefin chokladmousse, men räkorna kommer jag att tänka på många, många gånger.

Mitt kringresande liv på Moorea tar mig till alla badstränder, alla vikar och sund. Att Cook och hans kolleger gärna la ankar här är lätt att förstå. Dom gröna berget fångar molnen längst uppe på toppen, svarta lavastup bryter av växtligheten och definierar omfånget och avstånden, som annars är svåra att begripa.

Jag gör intrång på tomten till det konkursade lyxhotellet. Ja, rent juridiskt är det inte intrång, för stranden är alltid offentlig, så när jag går från grannhotellets tomt längs vattenbrynet är jag hela tiden på mark som inte kan stängas av. Tomtägarna, ett 70-tal, kunde inte enas om en gemensam hyresnivå för hotellkedjan, så kontraktet förnyades inte och alla bungalows revs. Gångvägarna är fortfarande synliga mellan djungelbeklädda fyrkanter där det förut stod hus, ska visst finnas en pool kvar någonstans på området men så långt in vill jag inte gå. Det är märkligt, med en så deprimerande plats på en paradisö.

Sista dagen och jag är fullt på det klara med att det finns vyer jag inte sett än, men nog ska alla hinnas med. Problemet är att jag bara kommer några hundra meter innan jag är tvungen att återigen stanna bilen för att kunna beundra allt jag ser. Det är väldigt ineffektivt, det här bitvisa sättet att uppleva vår vackra omvärld på. Tur att jag ännu har lite tid.

Mindre smakar mer / Bo Kaspers orkester / På hotell

I´m listening; flowers in the garden

17 juni

På Moorea ligger Franska polynesiens lantbruksskola. Drygt 200 gymnasieelever studerar odling, djurskötsel och förädling. Jag vandrar runt i deras odlingsområden, tack vare en karta där man även beskriver växterna längs promenaden, på franska och på latin. Tur att jag ändå känner igen något av det som växer.

Bland produkterna som finns till försäljning i skolans café hittar jag sorbet gjord på clementiner, på citroner, på ananas och på kokos. Alla är underbart goda. Jag har tagit mig upp hit, till en liten dal bland bergen, med hyrbil. Jag funderade på moped, som dom flesta turister på Moorea hyr, men tänkte att det skulle vara för svårt att spela musik på moppen. Men jag spelar ingen musik i bilen. Jag kör med öppet fönster och försöker att inte köra av vägen, men det är svårt för alla vyer tar andan ur mig.

Jag inser att jag ljugit. För fast jag inte haft någon CD eller radio på i bilen har jag ändå haft musik. I mitt huvud har refrängen till "I will not take these things for granted" gått, om och om igen. Jag försöker väl övertyga mig själv om att vara här, nu. För var annars skulle jag vilja vara?

I will not take these things for granted / Toad the wet sprocket / Fear (eller med Glen Phillips)