Forget all about equality

25 juni

Mataiva har inte dom bästa förutsättningarna för en framgångsrik turistindustri. Vattnet är grumligt, av fosfater i atollens undre lager. Dom 150 öborna har bestämt sig för att inte bryta mineralen, 20 miljoner ton har man beräknat finns på ön och i lagunen.

Istället har man röjt i stort sett all naturlig skog på ön och istället planterat kokospalmer. En inte helt dum plan, med tanke på att priset på copra, det torkade vita innehållet i kokosnötter, ligger på 4 gånger mer per ton än fosfor. Kopraproduktionen skapar en massa avfall, alla kokosnötsskal, som då eldas upp i stora gropar här och där på ön.

Jag funderar en del på öbornas chanser att kunna bo kvar, att kunna försörja sig i framtiden. Coprapriset hålls artificiellt högt av staten, dvs europeiska stödpengar till jordbruket. Målet är att man ska kunna försörja sig på att ha en kokosnötsfarm, och då också stanna kvar på atollerna, och inte flytta in till huvudön Tahiti där arbetslösheten är hög. Ett annat sätt är att locka hit turister, men Franska polynesien har tappat över 50 000 besökare sedan krisen 2007 och på Mataiva finns numer inte bara ett pensionat utan fyra, som alla har tomma rum under stora delar av året. Grumliga vatten lockar inte de som söker paradis.

Ungefär en fjärdedel av innevånarna i Franska polynesien lever nära fattigdomsgränsen. Det är dock svårt att veta om det betyder att man också har ett hårt liv. På Mataiva finns det fortfarande fisk, hummer och musslor så att det räcker och blir över till alla som bor där. Man har ett hus, en liten båt och kanske en bucklig liten skåpbil eller truck, en plats att odla grönsaker och frukt. Skolan är gratis och sjukvården med. Min slutsats blir att det inte spelar någon roll vad jag tycker, som besökare och utböling. Det kommer vara upp till öborna själva att lösa sin framtid. Kanske kan mina turistfrancs vara till någon nytta, i alla fall.

Master and servant / Depeche Mode / Some great reward

You´ve never hurt no one

23 juni

Idag byter vi gäster. Familjen med tre barn ska hem. Jag har kämpat den här helgen, med att hålla mitt humör i schack. Det har verkat som om föräldrarna slår barnen, så där äckligt planerat våld som kallas för "uppfostran." Jag har aldrig kommit på dom in flagrante, men hela familjen osar barnmisshandel. Jag förbannar min dåliga franska, som gör att jag inte kan prata med barnen direkt. Det finns ingen annan som kan vara tolk, att slå barn verkar vara normalläget både i Frankrike och på Mataiva. Så istället för att förklara för offren att det faktiskt finns vuxna som inte tycker det är ok att slå barn får jag bita ihop kring min frustration.

Vi ger oss ut för att fiska i havet, på utkanten av atollen. Här finns det tidvattenpölar med snäckor och krabbor och fiskar, som jag fördjupar mig i. Helt ovetande om att det längs stranden finns livsfarliga kägelsnäckor, som skjuter ut en giftig pil mot tänkbara byten (fiskar,) går jag runt och plockar upp den ena fina snäckan efter den andra... "Är inte den där farlig" säger en annan gäst. "Ööhh?" säger jag. "Jo" säger vår värd, som föreslår att jag ska lägga tillbaks den. Så, en påminnelse om att saker som bor i havet ska få vara kvar där.

Life is full / Del Amitri / Some other suckers parade

Certain things are best kept for night time

22 juni

Den fulla farten fortsätter. Vi producerar tallrikar av blad från kokospalmen, enkel vävning med lite knutar för att hålla ihop bladen. Tallrikarna tas med på utflykt och vi äter fisk och ris från dom. Funkar bra.
Och om vi inte får nog med dagliga aktiviteter kan vi ägna kvällarna åt att spela biljard eller fotbollsspel.

Fast mest populärt är boule.

Nighttime works / Teitur / Stay under the stars

You´re on a holiday

21 juni

På Mataiva är det fullfartsemester som gäller. Här är det frukost halv nio, sen utflykt på förmiddagen, med lunch på plats, sen hem igen på eftermiddagen och middag. Vi åker båt ut till en strand, med grillplats och fregattfåglar. Barnen badar, det är strömt i kanalen mellan lagunen och havet, men dom har två föräldrar med sig och verkar simkunniga, så jag vandrar iväg till en klippa på andra sidan ön och plockar snäckor.

Jag har problem med upplägget. Jag har ju semester. Det här är ju nästan som jobb! Jag tror jag skulle ha lättare att hänga på om jag bara inte hade en så himla bra bok på gång. Det enda jag vill är att sitta eller ligga på något skönt ställe och läsa.

Island in the sun / Weezer / Green

Je vais de l'un à l'autre, sans idéal

20 juni

På flygplatsen strejkar städarna. Flygplatsen har lagt ut städningen på entreprenad, det nya företaget har struntat i att förhandla om nya löner och vill ha rätt att genomsöka städarnas kläder och väskor utan någon skälig misstanke. Kunde ju handla om flygsäkerheten, men det är på väg hem som dom ska bli genomsökta. Jag smyger förbi och hejar på dom lite, internationell facklig solidaritet och sånt.
Jag ska till Mataiva. En atollö i allra västraste Tuamotos. Kommer du seglande söderifrån och missar Mataiva så är det 400 kilometer till nästa ö, och 6000 km till fastlandet. Med en högsta punkt på 14 meter över havet är den lätt att missa om du seglar. Så jag flyger. Eller, jag åker med i ett flygplan.

På flygplatsen väntar två av dom tre systrar som driver Ariiheevai, som pensionatet heter.

Vi som kommer får blomkransar runt halsen och vi och våra väskor slängs upp på ett lastflak för den korta turen till boendet. Två gånger i veckan landar planet, med brev och turister.

Redan vid ankomsten blir det tydligt att min skolfranska inte räcker till mycket och att personalen inte vill prata engelska. Som tur är har jag fått med mig några fransmän, som gärna översätter, så det kommer nog att gå bra. Mat verkar jag ju få i alla fall.

Sans idéal / Pierre Grimm / Le premier qui compte

I only see what I want to see

19 juni

Morgonfärjan från Moorea mot Tahiti är full av dagpendlare. 40 minuter tar det över sundet, jag sitter uppe på översta däck ute i det fria och spanar efter hajar och delfiner. Ser varken det ena eller det andra, men det är helt ok.
Jag slänger av väskorna på pensionatet och rusar ner till busshållplatsen. Målet är botaniska trädgården, jag får hjälp att hitta rätt hållplats att kliva på, att betala biljetten, att kliva av, att hitta vägen till trädgården. Jag hittar lunch på egen hand, beundrar palmer, buskar och två gigantiska sköldpaddor.

Bussen hem kommer inte, så jag knatar längs vägen, hittar konstiga blommor och ser en blottare. Men DET var väl oväntat?

Falling and laughing / Edwyn Collins / Orange juice

Men är det allt du vill

18 juni

Förutom någon liten rad om båtmat, glass och cafébesök på Cooköarna försöker jag hålla mig undan från eländigt tråkiga beskrivningar av maten man äter på en resa. Men färska Moorea-räkor kokade i whisky går inte att komma runt.
På restaurang Plantation sitter jag och tittar på geckoödlornas revirslagsmål i taket när en tallrik landar framför mig, med mat som är det godaste jag ätit under hela året. Räkorna är skalade och sedan tillbakastoppade i sina skal, bara att lirka ut, såsen är gräddig och smakar starkt och milt på samma gång. Jag lämnar en fullkomligt ren tallrik. Eftersom det är en fransk restaurang har dom även en jättefin chokladmousse, men räkorna kommer jag att tänka på många, många gånger.

Mitt kringresande liv på Moorea tar mig till alla badstränder, alla vikar och sund. Att Cook och hans kolleger gärna la ankar här är lätt att förstå. Dom gröna berget fångar molnen längst uppe på toppen, svarta lavastup bryter av växtligheten och definierar omfånget och avstånden, som annars är svåra att begripa.

Jag gör intrång på tomten till det konkursade lyxhotellet. Ja, rent juridiskt är det inte intrång, för stranden är alltid offentlig, så när jag går från grannhotellets tomt längs vattenbrynet är jag hela tiden på mark som inte kan stängas av. Tomtägarna, ett 70-tal, kunde inte enas om en gemensam hyresnivå för hotellkedjan, så kontraktet förnyades inte och alla bungalows revs. Gångvägarna är fortfarande synliga mellan djungelbeklädda fyrkanter där det förut stod hus, ska visst finnas en pool kvar någonstans på området men så långt in vill jag inte gå. Det är märkligt, med en så deprimerande plats på en paradisö.

Sista dagen och jag är fullt på det klara med att det finns vyer jag inte sett än, men nog ska alla hinnas med. Problemet är att jag bara kommer några hundra meter innan jag är tvungen att återigen stanna bilen för att kunna beundra allt jag ser. Det är väldigt ineffektivt, det här bitvisa sättet att uppleva vår vackra omvärld på. Tur att jag ännu har lite tid.

Mindre smakar mer / Bo Kaspers orkester / På hotell

I´m listening; flowers in the garden

17 juni

På Moorea ligger Franska polynesiens lantbruksskola. Drygt 200 gymnasieelever studerar odling, djurskötsel och förädling. Jag vandrar runt i deras odlingsområden, tack vare en karta där man även beskriver växterna längs promenaden, på franska och på latin. Tur att jag ändå känner igen något av det som växer.

Bland produkterna som finns till försäljning i skolans café hittar jag sorbet gjord på clementiner, på citroner, på ananas och på kokos. Alla är underbart goda. Jag har tagit mig upp hit, till en liten dal bland bergen, med hyrbil. Jag funderade på moped, som dom flesta turister på Moorea hyr, men tänkte att det skulle vara för svårt att spela musik på moppen. Men jag spelar ingen musik i bilen. Jag kör med öppet fönster och försöker att inte köra av vägen, men det är svårt för alla vyer tar andan ur mig.

Jag inser att jag ljugit. För fast jag inte haft någon CD eller radio på i bilen har jag ändå haft musik. I mitt huvud har refrängen till "I will not take these things for granted" gått, om och om igen. Jag försöker väl övertyga mig själv om att vara här, nu. För var annars skulle jag vilja vara?

I will not take these things for granted / Toad the wet sprocket / Fear (eller med Glen Phillips)

The firewater got me

16 juni

Ännu en show "med lokalkultur." Vi får stark bål och föreslås köpa pärlor. Alkohol och shopping har jag aldrig tyckt om att kombinera, så jag ger glaset med sprit till mina amerikanska seglare och låter pärlorna vara.
Det är läckert, med eldshow, men stolen ger mig intensiv träsmak kombinerat med träningsvärk, eftersom två av tre skruvar är borta och sätet som ska vara fastskruvat i balken under istället tippar både fram å bak och höger å vänster. Jag hoppas att dansarna ser min rörlighet som intresse.

På Moorea och Tahiti är Gauguin turisthårdvaluta. I ett hus med fejkat palmbladstak, egentligen plastimitation från Kanada, hänger tryckta reproduktioner av några tillrättalagda nakenstudier. Jag tror att dom som driver kulturshowen tror att det är såna här bilder turisterna vill se. Och jag tror att dom har rätt.

Själva pratar jag med damen som syr scenkläderna. Om någon vecka är det dags för den årliga danstävlingen, där lokala danstrupper, och internationella med, tävlar om att visa upp den mest nyskapande traditionella dansen. Hon har en del att göra, och sitter därför kvar och syr fast klockan snart är tio på kvällen.

Jag sätter mig på verandan och beundrar himlen när jag kommer hem till b&bn. Himlen faller ner i havet som är gömt i mörkret men ändå inte vill bli bortglömt. Det susar och kluckar och svallar och alla vackra stjärnor jag aldrig mer kommer att se lyssnar på havet tillsammans med mig.

Better go on home / The Watson twins / Fire songs master

The road belongs to me

15 juni

Jag lånar en cykel av min värd, det är en lowrider som passar betydligt bättre till hans tuffa surfstil än till en tant som mig. Men jag drar iväg i solen, tre mil till färjelägret och affären, på vägen passerar jag flera byar, en badplats och vackra, vackra vyer. Tyvärr är allt inhägnat med taggtråd och märkt med tabu-skyltar. Jag smyger in här och där ändå, för att beundra, och blir inte bortjagad.
Det är på gränsen till högsäsong, alldeles innan franska skollovet då öarnas befolkning mångdubblas av kusiner och sysslingar som kommer hem för att hälsa på. Min franska är brutalt otillräcklig men leder till många underbara missförstånd. Jag fyller cykelkorgen med grönsaker och sätter fast en baguette på pakethållaren. Nu är jag väl ändå fransk nog? Nä, för öborna har baguetterna under armhålan när dom cyklar hem.

Leonardo´s bicycle / The uncle devil show / A terrible beauty

Say goodbye to the people we don´t know

14 juni

Jag tar båten till Moorea och bor på ett b&b inriktat till surfare. I ett av rummen bor ägarens farfar, en söt liten fransktalande farbror som sitter i underkläder på sitt rum och lyssnar på fransk radio på hög volym. Tre gånger om dagen kommer en sjuksyster hem till honom och fixar och trixar. Han får mat av barnbarnet eller dottersvärdottern (?) och ibland tittar han upp när jag passerar i korridoren. Hans glasögon är tjocka som flaskbottnar men jag ler och vinkar lite.
Resten av gästrummen fylls upp av surfare från sydafrika, australien, frankrike och hawaii. Det bor seglare från USA i ett rum, vi äter frukost ihop och på eftermiddagen får vi lära oss riva kokos.

I vattenbrynet kryper krabbor och slamkrypare. Farfar berättar om när han fiskade, en gång i tiden bodde han ensam i sitt hus här vid strandkanten och fiskade och plockade papaya och odlade tomater i det nu övervuxna trädgårdslandet. Hundvalpen tuggar på en av kattungarna och allt är bara lite, lite för vackert för att vara sant.

Normandie / Shout out louds / Our ill wills

Life just can't get no better than this

13 juni

Det är inte klokt. Jag vet att jag kan bli överdrivet naturromantisk, och Sverige har ett par tusen underbara vyer, som jag sett - finns säkert lika många till som jag inte sett - men att flyga in till Tahiti är fullkomligt förstummande. Utsikten från flygplansfönstret är obeskrivlig, men om du tänker dig en dramatisk paradisö med juvelgröna skogar, vattenfall, kritvita stränder och lysande blått hav runt, så är du nära.

Luften är varm, inte ljummen, fast det är kväll är den trög som sirap att röra sig igenom. Jag går ner från mitt pensionat för att hitta lite mat på franska supermarchén och blir nästan påkörd, igen! Här kör man nämligen på höger sida, vilket efter ett par veckor med vänstertrafik blir en ny farlighet att hantera. Hunden i grannhuset skäller på mig, men jag går runt och har hjärnan fullt av vackerhet, som världens skönaste jazzimprovisation spelande i huvudet, och hundens skall blir bara synkoper i musiken. Föraren ser på mig att jag är ny i stan, han skrattar, jag skrattar, sen rör vi oss vidare i sirapen.

Jag pratar med mina pensionatsgrannar. Det är en kvinna som är här som missionär, och en kvinna som reser med sin älskare. Gissa vilken som var från USA och vilken som var från Frankrike. (Inga priser för rätt svar, det är för uppenbart.) -Nä, jag tror inte på Gud, ingen gud faktiskt. -Ja, jag reser ensam, och nä, det känns inte särskilt svårt eller jobbigt. I oss själva ser vi varandra, och framförallt ser vi hur vi skiljer oss åt. Och det är helt ok.

Beautiful day /Mary J Blige / No more drama

You don't want to be left out

12 juni

Det pågår ett sorts krig mellan dom lokala medierna på Cooköarna. Ett av medieföretagen ägs av en parlamentsledamot, en cook islander. Ett annat ägs av två privatpersoner, som flyttat till Cooköarna för att starta en tidning. (Det finns fler företag, men dom är inte riktigt lika inblandade i bråket) Parlamentsledamoten ser till att journalisterna från sitt företag får komma och gå lite som man vill hos premiärminister, menar chefredaktören för det andra företaget. Journalisterna på parlamentledamotens företag menar att dom har goda relationer för att dom gör ett bra jobb.
Efter att ha läst och sett dom lokala nyheterna i någon vecka lutar jag åt analysen att "göra ett bra jobb" är att hålla med regeringen.

Jag hälsar på hos både tidningen och tv-bolaget. Videoreportrarna här gör först 2-3 inslag om dagen, sen läser dom in och redigerar nyhetssändningen. Jobbar man åt dagstidningen gör man 3-4 jobb, helst av allt på egna nyheter. Att ha kontakter och källor är avgörande, gärna kontakter inom serviceyrken som kan tjuvlyssna på luncher och i butiker. Raratonga är inte större än att alla här känner till alla inom regeringen/förvaltningen.

På kvällen går jag på en island night. Det är hotellen som erbjuder en tillrättalagd version av traditionell underhållning som knappt utförs alls utanför turistsektorn längre. Man spelar en gitarrbaserad musak till, tro det eller ej men tom Beatles och Elvis är med i repertoaren. Barnen är ursöta, men det är ju en skolkväll så jag är orolig för deras chanser att klara sin studier, sova ordentligt och få vara barn, inte bara en inkomstkälla för familjen.

I´m not impressed / Lapdog / Mayfly

I've lost control over the things I do

11 juni

Jag är tillbaks igen. Fiskmackorna är goda nog att motivera en ny flygbiljett från Sverige, men som tur är behöver jag bara ta mig någon kilometer för att få lunch vid lagunen, gjord på fisk som simmade runt turisterna för bara några timmar sen. Hönsen går orädda runt bland borden, här vill ingen äta fjäderfä.

Jag har inga andra planer, inga andra måsten eller "ska göra". Att följa lusten, stanna där jag vill, göra det jag vill, när jag vill - det här kommer att bli ett problem när jag åker hem igen.

Hopelessly / Rick Astley / Body and soul

Stop complaining

10 juni

Dom har vackra frimärken på Cooköarna. Jag köar på posten för att få en tullblankett. Den är slut, får jag veta, men får en annan, nästan lika bra, blankett. Brevet hem innehåller fina tvålar, en liten gudavbild i trä, ett par snäckor och en trasig kamera. Jag har verkligen svårt att hålla budgeten på Cooköarna.

En orsak är att jag far omkring på hela ön i min lilla hyrbil. Det är en tvådörrars Toyota RAV4, som skramlar runt på den (nästan) enda vägen runt ön. Jag stannar och äter god sallad, jag stannar och tittar på hundar som lärt sig fiska, jag stannar och tittar på spännande stenar och fina stränder. På marknaden hittar jag ett linne, presenter till Lisa, Marie och Helene, färsk frukt, brownies och ekologiska grönsaker. Jag shoppar mat som jag lagar på vandrarhemmet och glass som jag äter upp i bilen.

För att få köra en hyrbil på Cooköarna behöver man ett lokalt körkort. Det är relativt lätt ordnat, man tar med sig 5 dollar och sitt giltiga körkort, gärna översatt om det inte är på engelska. På polisstationen tar dom mitt foto som dom trycker på ett litet plastkort. Vips har jag ett "License to drive a motor vehicle" nr 02V78156 klass B som gäller till november 2014. Ska försöka komma ihåg ta med det nästa besök.

Money for nothing / Darin / The anthem