Jag vill ha en röd fallos på min grav när jag dör

Citatet i rubriken är min vän Evas. Det är en klassisk låt hon står bakom som kort sagt handlar om att få sin grav prydd av en enorm röd granitfallos, som så många män fick under 1800-talet. Jag hoppas att hon vill framföra den när jag dött.

Totalt fem låtar att spela på sin begravning, det är vad jag ska komma på nu, så då är det fyra kvar.

Idéen kommer från Mymlans kompis Morris och uppmaningen finns på hennes blogg.

Jag är ju mot begravningar. Så låtar till min död blir bättre, även om jag inte tänker komma tillbaks och bråka om någon anhörig eller vem det nu blir som ska hantera mig efter detta vill bränna iväg värsta ceremonin.

Jag tycker Glen Phillips, tidigare i Toad the Wet Sprocket, är helt rätt. Hans Marigold eller kanske Don´t need anything platsar, Marigold om just en anhörigs död och Don´t need anything om hur vi bara behöver varandra, inget mer.

Jakob Hellman, vars Och Stora Havet är mitt soundtrack, måste vara med. Vackert väder känns mest rätt, den är stor och nära på samma gång.

The Smiths, There is a light that never goes out. För att det är så skönt med pop och sorg på samma gång. Kanske förmätet att förutsätta att det blir sorg, men det är nog ändå rätt sannolikt.

Jason Colett, We all loose one another. Framförd live. Gärna med allsång i refrängen.

Inget klassiskt platsar, inga psalmer platsar. Jag lever för innehållet, då får innehållet vara budskapet när jag dött också.