I´ve had the time of my life, and I owe it all to you

Foto: Petra Hallberg

Jag är kär.

Jag trodde det skulle gå över, att det var en tillfällig förälskelse, men jag hade fel. Det går inte över.

Här är orsaken till mina varma känslor. En pjäs på Stockholms stadsteater - De tre musketörerna - i en tappning som fick mig att tappa andan då och som får mig att småle nu.

Du kan läsa recensioner från DN, Aftonbladet och Expressen, eller varför inte SvD.

Jag hade inte läst nåt innan, annat än rollistan. Strålande skådespelare jag sett i annat, spännande nya bekantskaper och en klassiker av Dumas lockade nog för inköp av biljetter långt innan jul. Men det var magiskt, det som hände. Även i de mest outhärdliga passagerna, där meta-teatern blev kladdig och sången falsk, var jag uppfylld av glädje åt att få vara med den kvällen.

Men, jag trodde att det skulle gå över. Att jag skulle sluta nynna låtarna, att jag inte längre skulle få minnesbilden av musketörerna i höftskynken som inte går att göra annat än skratta åt - det tyckte de nog själva också, och att jag skulle få en mer distanserad, analytisk hållning till pjäsen. För då skulle jag ju kunna skriva om den, eftersom den är del i min vår av kultur.

Men jag är fortfarande helt förtjust och därför totalt opålitlig. Vårkänslor hoppas jag.

Monsterkvinnan

På Stockholms stadsteater går nu föreställningen Monsterkabinettet. Författare är Malin Axelsson men den bygger på citat från en ruskig(?) samling kvinnor, från Medusa till Britney Spears, som alla delar ödet att ha fallit ur rollen som kvinna och blivit monster i berättelserna om deras liv.

I pjäsen citeras Virginia Woolf, en passage från A room of one´s own, en föreläsning hon höll 1928:
I thought how unpleasant it is to be locked out, and I thought how it is worse perhaps to be locked in.

Tanken är intressant. Vill jag hellre stå utanför än innanför? Är det värre att inte få komma in än att inte få komma ut? Vad är självständighet värt i uppoffring av gemenskap, samhörighet, tillhörighet? Jag har egentligen inga par i min omgivning som jag tycker har löst ekvationen, men vad jag tycker är ju oväsentligt. Själva ser dom säkert annorlunda på saken och jag ska inte vara ofin och recensera dom här, men för mig är det en svår nöt att knäcka.

Vad är det i paret som gör 1+1 till mer än 2? Om resultatet egentligen blir 1,7, hur kan det vara ett positivt resultat? Är det som när man kokar knäck? Ju längre det kokar ju mindre blir det kvar men ingredienserna blir bara hårdare och hårdare bundna till varandra. Eller är det som i många fall, att en eller båda raderar delar av sig själva för att passa ihop?

Jag undrar över andras val, begriper att dom gjort dom, men sitter själv kvar och balanserar på eggen, oförmögen att svinga mig ner på den ena eller andra sidan. Oförmögen att VILJA.

Talade med en man som berättade att han i sitt liv hade möjlighet att bli just ett par, att det fanns inte bara en utan två kvinnor som drömde om ett liv med honom. Men hans matematik gick inte ihop. Det var något i slutsumman som saknades. Så det är ju uppenbart inte en fråga om kvinnligt och manligt.

Är du hellre inlåst än utestängd?