Ännu en lyckträff, nu på ön Tanna. Där på västkusten, vid Whitegrass plains, driver Tom och Margret en liten anläggning med tre bungalows.
Katterna älskar mig. Kärleken är inte besvarad. När dom hoppar upp i mitt knä under middagen knuffar jag ner dom igen, vår kamp pågår länge men jag är lika envis som dom och till slut ger dom upp. Jag har spillt sås över kläderna och blöder på ena benet av en vass och seglivad kattklo som tagit sig genom byxtyget. Känns som om katterna vann den här ronden.
Jag har valt västkusten på grund av dom blåa hålen. Längs kusten finns naturliga hål i korallen som under lågvattnet blir lokala akvarier/pooler med superb sikt och skydd från vågorna. Min bungalow ligger ett par meter från stigen som går genom lavafältet ner mot stranden där man kan ta sig ut på den vassa korallen och fram till det närmaste hålet. Jag går väldigt försiktigt, korallen är antingen sylvass eller ömtålig, så jag försöker kliva på den sort som tål att man går på den. Jag skäms när jag hör på kraschandet att jag misslyckas.
Framme vid kanten blir jag stående en lång stund. Det är ännu mer fantastiskt än jag inbillat mig. Vattnet är som glas, jag ser botten 10 meter ner och får lite svindel när jag försöker få ögonskärpan att stämma på alla färgglada koraller och akvariefiskar som simmar runt. Det här är något helt annat än Ngunas bruna korallklumpar, till och med bättre än Stora barriärrevet.
The hole / Glen Phillips / Tornillo
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar