Jag går och drar längs stränderna. Som en slemkrypare rör jag mig mellan hav och land. Temperaturen är den samma så det är motståndet som gör att jag märker att jag är i vattnet och inte på stranden. Fiskarna är nervösa, vad håller jag på med? -Jag är på s-e-m-e-s-t-e-r, förklarar jag, men det är uppenbart att fiskarna aldrig hört talas om nåt sånt. Den här kokongen jag surrat in mig i, av god mat och ledighet, är förförisk. Till skillnad från på Mangaia har jag inte ens pratat med någon som faktiskt är från Rarotonga än. Däremot har jag pratat med en massa andra hitflyttade eller tillfälligt besökande människor.
Ägaren till vandrarhemmet är seglare, fastighetsägare från Nya Zeeland, och är på plats för att bygga om ett av rummen till en lägenhet med kök. Vi pratar på kvällarna, jag hänger i tv-rummet och försöker förstå mig på sporterna. Ross är tålmodig, han säger någon kväll att jag påminner honom om hans dotter, jag säger inget om att jag omöjligt kan vara en annan generation än honom. Så förklarar han, bollen ska flyttas, målet göras, poängen samlas ihop. Jag är väldigt intresserad. I alla fall väldigt duktig på att verka intresserad. I hemlighet studerar jag Ross för att försöka lista ut hur man måste vara för att klara av att köpa och driva ett vandrarhem i paradiset. Jag kommer fram till att vad det än är, och hur gärna jag än vill det, så har jag det inte.
Shut your eyes / Snow patrol / Eyes open
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar