Something´s bound to break

31 juli

Senaste sommarstormen tog någon meter till av ön. Vågorna kommer enklare över korallrevet nu, gör mer skada. 70-åriga palmer välter ner i havet, stora träd tappar fotfästet. Det är inte någon stor ö. Den kan inte tåla så mycket mer.

Jag går runt ena änden av ön, långsmal landtunga omgiven av korallrev, får trassla mig genom trädlik längs udden, som väntar på nästa sommar och nästa storm som tar dom med sig och som fäller nya träd.
Passadvindarna sliter och drar i Tonga, som i alla öarna i Stilla havet. Två, tre, fyra eller kanske fem svåra cykloner, som då kallas orkaner, kan passera ögruppen under en säsong. Förutom vindar är det regnet som ställer till det mest, med några meters nederbörd under regnperioden kan ännu mer fast mark spolas ut i havet.

Nothing left to lose / Mat Kearney / Nothing left to lose

En dubbel treo

30 juli

Mitt blodsocker har nog aldrig varit så här lågt. Jag orkar inte ens gnälla. Jag väntar, kvar på kajen, på att en annan grupp ska dyka upp, som ska med ut till samma resort. Dom kommer med flyget, det kinesiska, och det skulle dykt upp för flera timmar sen, men jag väntar fortfarande. Fiket, finns bara ett på Hapaai, är stängt och brödet som finns i butiken är berikat med skalbaggar. Men så kommer flyget, familjen lastas ombord på båten tillsammans med mig och den mat som kom med samma färja som jag, och så far vi iväg. Det är knappt att jag kan vara social. Jag svarar enstavigt, om alls.

Vi vadar i land, vågorna snor min ena sandal. Humöret, det redan rekordbottenlåga, är på väg att implodera med en kraft motsvarande ett antal megaton. Men så ser jag mig omkring.

Jag är helt plötsligt inte på så dåligt humör längre. Det hjälper att det också finns hembakt och te. Små saker. Småsaker.

Låt dom komma nu / Kent / Jag är inte rädd för mörkret

Before things got in the way

29 juli

Detta är färjan som ska ta mig till nästa ögrupp. Jag köper biljetten i en liten barack vid infarten till hamnen. Jag frågar inte om båten kommer gå klockan 4, utan när båten kommer att gå. "Efter klockan fyra" är det sanna men ändå otydliga svaret jag får.

Man lastar på varor av alla slag, lastbilar och pickups och minibussar går i skytteltrafik och lämnar varor till containrarna som ska lyftas ombord.

Jag är på plats långt, långt innan avgång. Innan båten går kommer det vara fullt av folk här, under taket. En av försäljarna här säljer mig en kokosnöt. Dom säljer också små nudelpaket, typ ramen, och dom äts som snacks. Man krossar nudlarna i paketet och tuggar dom sen, torra. Jag provar inte men gissar att det liknar salta pinnar.

Det är en rätt ok färja. Så har det inte alltid varit. 2009 omkom 74 människor när en färja mellan öarna sjönk. Den var aldrig tänkt för att gå över djuphavet, det var en hamnfärja som köpts in.

Mary berättade om rättegången, om hur hon coachade åklagaren i att ställa rätt frågor. "Skulle du låtit din faster åka med färjan" var en fråga som verkligen ställde allt i en annan dager. Många, från kaptenen - som överlevde - till de som drev det statliga färjebolaget svarade att dom inte skulle låtit sin faster åka med.
En omskakande detalj: Den matros som på lägre däck märkte att det strömmade in vatten och då gick upp för att undersöka vad som hänt, gick förbi flera kvinnor och barn - men vare sig väckte eller varnade dom. När han tillfrågades under rättegången varför inte, var hans svar "Det var inte mitt jobb". Så hårt sitter det, vad man lärt sig sen barnsben om att hålla sig på sin plats, att 74 personer, de allra flesta kvinnor och barn som fanns just på de lägre däcket, dör.

Nu är den nya färjan anpassad för riktig sjögång. Personalen ska vara tränad, och medveten om sina roller. I utrymmen i väggarna finns gott om flytvästar, innan avgång får vi se en film och vi får höra alla olika signaler, utrymning, brand, alla på däck.

Det här är den luftkonditionerade mediasalongen, hela natten spelas actionfilmer på öronbedövande hög ljudnivå på storbildsskärmen längst fram. Piratkopierade actionfilmer. En del komplett med inspelade silhuetter av biobesökare.

Här är mitt lilla hörn. Två plaststolar, en liten bit av golvet.

Min granne.

Hans mamma och han ska resa hela vägen till öarna längst bort, hon har med sig mat som hon bjuder mig på, och både madrass och extra filtar. Luftkonditioneringen är verkligen effektiv, så jag tackar ja till en filt frampå natten. STOR skillnad! När jag kliver av i gryningen lämnar jag kakorna jag hade med som proviant ovanpå den hopvikta filten. Hon har sin mamma på sjukhuset i Nuku´alofa och gör resan varje månad.

Dom sin inte sitter och sover i mediasalongen har lagt sig på utedäcket.

Ja, folk ligger faktiskt precis överallt.

På trappavsatser.

Intill lastutrymmet på utedäcket, där det står containrar och där det stuvats alla sortera varor.

Mitt i natten når vi utkanten av Hapaai-gruppen, tiotalet småbåtar kommer ut till färjan som ankrat utanför korallrevet, och varorna lastas av. En sängram, en byrå, en tvättmaskin. Tunnor med diesel. Luften är ljummen, motorljuden känns mer än hörs, när fartyget vibrerar.

Färjan kommer, om den går enligt plan, en gång i veckan. Till dom mindre öarna, i utkanten av ögrupperna, går inga andra reguljära transporter. Så kommer det inte med färjan kommer det inte alls.

Framme i Hapaai, gryning. Dags att lasta av.

Så, det som inte kommer med båten kommer inte. Jag ser höns, getter och grisar, hundar med, alla lastade på färjan och en del lastas av här.

Jag köper supersura citrusfrukter av damerna på kajen och sätter mig för att vänta på transport ut till resorten jag ska bo på. När det som ska lastas på hamnat där det ska stänger man akterporten och lägger ut igen. Nästa besök, på väg tillbaks mot Tongatapu, blir om två dagar.

I wish the best for you / Emerson Hart / Cigarettes and gasoline

My right hand, my left hand, they're both no good

28 juli

Det här ska vara världens enda trehövdade kokospalm. Kokospalmer har egentligen bara en krona, men det här är, av mycket oklara skäl, en palm med tre kronor. Den står på Tongatapu, Tongas huvudö. Att två stammar kan växa ur en nöt är känt, och visserligen ovanligt men inte unikt på samma sätt. Kokospalmer är verkligen en himla spännande växt! 50 nötter per år per palm, om jorden inte är superfertil. 100 år gamla, ungefär, som mest. 200 olika sorters kokospalmer! Utsatta för diverse ohyra och svampangrepp. Används till byggmaterial, mat, sängkläder, färdmedel, kläder, bränsle. En färsk, grön, kokosnöt innehåller 4-5 dl vätska, lite socker, lite salt, inget klor. Ofta bättre än flaskvattnet och alltid mer miljövänligt.
På Taveuni visade killarna i personalen hur man kan knäcka skalet på en kokosnöt med bara handflatan. När en av gästerna, en israelisk dykare som gjort militärtjänst i Israel, skulle försöka krossade han också kokosnöten, men nästan också sin hand på köpet. "Varför gör jag alltid idiotiska saker" suckade han senare över middagen, med handen fortfarande inpackad i is.

Don´t break the needle / J Roddy Walston and the business / J Roddy Walston and the business

Creatures from the past

27 juli

Jag flyttar in till huvudstan, Nuku'alofa. I väntans tider på en båtavgång, för flyga med kinesiska olycksplan ingår inte i mina planer, är jag strandsatt i två dagar mer än tänkt. På The villa bor tre andra gäster, samtliga på Tonga för att arbeta med någon sorts bistånd. En herre håller i kurser i ekonomi, anlitad av riksbanken på Tonga med stöd från världsbanken. En dam jobbar med att stärka administrationen inom skolsystemet. Och så Mary, författare till Making sense of Tonga. Mary har uppdraget att samla in och förbedöma samtliga inkomna ansökningar om stipender för studier utomlands. Det är Australiens high commission, jämförbart med en ambassad, som utlyser stipendierna. Mary ska granska ansökningarna, underlagen, betygen och intygen. Det är ett uppdrag som för henne till Tonga från Kalifornien några veckor varje år. Tidigare bodde hon på Tonga, drev ett konsultföretag som bland annat tränade nyanställda utlänningar i den lokala kulturen. Det är verkligen intressant att prata med henne.

Mary berättar om kyrkogårdarna, och gravarna. Familjestrukturen är komplicerad, för även om pappa/farfar har mest att säga till om så är faster en väldigt viktig person i familjen. Den äldsta kvinnan i pappans familj är matriarken, och får den finaste graven. Men i gravarna ligger man inte ensam, andra avlidna läggs efterhand i samma grav. Och det är strikt reglerat vilka som får dela grav. Bror och syster kan inte dela till exempel. Mary berättar att när hon frågade sin tidigare affärspartner om hur hans familj visste var alla låg, hade dom någon lista eller skiss över gravplatserna, så skakade han på huvudet. Man bara visste, hade han sagt.

Tak, täcken, blommor av plast och papper, blinkande färgade lampor, flaggor och fanor pryder gravarna. Alla är dessutom överhopade med vit korallsand. Om man inte gör det blir benen bruna/grå när dom multnar i graven, men med vit sand på sänks temperaturen i graven, ofta ett betongklätt hål, och då blir benen vita när köttet ätits av, av diverse kryp och bakterier. Vita gravar, och vita ben, har högre status än gråa ben.

Bury your burdens in the ground / William Elliott Whitmore / Field songs

Ingen man kan räkna med i kris

26 juli

Det handlar mycket om Kina, här på Tonga. Precis som på Fiji snurrar rykten om konstiga överenskommelser mellan kinesiska diplomater och biståndsorgan och Tongas regering och kungen. Landet är omsvärmat av både västvärlden (Australien/Nya Zeeland) och Kina, och de krav på demokrati, insyn och miljöhänsyn som väst ställer för att investera/ge bistånd ställer inte Kina.
Ett exempel är att Kina skänkt ett av sina flygplan till Tongas regering. Det är en av de mest olycksdrabbade flygplansmodellerna, konstruerat för flygplatser med korta landningsbanor, och det har fått Nya Zeelands regering att ta tillbaks allt sitt bistånd till turistindustrin på Tonga. För hur skulle det se ut om en Nya Zeeländsk medborgare dog i en krasch med ett plan som sponsrats av hens egen regering? Att det nya, skänkta planet, ska trafikera öarna i konkurrens med det flygbolag som ägdes från Nya Zeeland kan också ha med saken att göra. En av kungens släktingar har startat flygbolaget Real Tonga, och ska flyga kina-planet mellan de fyra ö-grupperna.

Ett annat exempel är att Tonga sålde pass till Hongkong-bor som ville emigrera innan Kina tog över staden. Hade du bara nog med pengar så fanns det en utrikesminister (adlig) som gärna erbjöd dig medborgarskap. Tonga har även låtit fartyg flagga sig från Tonga, och låtit dom trafikera bland annat i Medelhavet, men efter att Israel stoppat ett av fartygen som var lastat med vapen, så stängdes registreringskontoret i Grekland.

Krossa allt / Kent / Röd

Lots of piggies

25 juli

Det handlar mycket om grisar på Tonga. Dom vandrar runt på egen hand, längs gator och vägar, in i och ut ur trädgårdar och längs stränderna. Det finns till och med fiskande grisar.

Grisarna får knata runt på dagarna och ordna sin egen mat, och längs en av vikarna har grisarna kommit på att dom kan hitta käk i vattenbrynet. Finns tydligen grisar i Karibien som kommit på samma sak.

Att ha grisar är status, att ha mark att ha grisar på är ovanligt. Därför denna frisläppta skötsel. Det är alltså inte för att grisarna skulle trivas bättre, på frigång. Och för den som inte vill ha grisar i sin trädgård gäller då att stängsla in. Det finns så mycket att äta ändå, utanför stängslet, så det räcker med ett ganska enkelt staket för att avskräcka.

Du behöver ha många grisar för att kunna tex gifta dig, begrava någon eller ha en släktträff av något annat skäl. Dels för att hela släkten ska få mat, men också som avgift/hemgift. Det kan handla om 20 grisar, vilket väldigt få har. Så man skuldsätter sig för att kunna ordna bröllopet, begravningen eller vad det nu är. Dessutom kan du behöva betala ett par grisar till adelsfamiljen som har rätten till marken ditt hus står på. Gamla tiders svenska tionde, fullt fungerande system i nutida Tonga.

Piggies / Beatles / White album

Only when your lonely when your not alone

24 juli

Jag vaggar i en hängmatta. Hönsen, tuppen och kycklingarna går runt knuten och kacklar. Vi vaknade i natt, vi nyanlända. Vid fyra började alla kyrkklockorna ringa, dags att gå till kyrkan för den tidiga gudstjänsten, varje onsdag morgon. Jag ligger ett tag och tänker på kvällens middag, fisk i kokossås.
Det blir inte så mycket mer. Paradis eller bortslösad dag?

Jag väljer min sociala nivå. Vrider upp ibland, fast inte ofta, och pratar med bordsgrannar, värdinna, bungalowgrannar. Australiensarna försöker vara käcka, bjuder in mig på en drink innan maten, pratar med mig på stranden. "MEN JAG LÄSER JU" vill jag skrika, men jag inser att det nog inte vore så lämpligt, så jag ler och säger något om hur konstiga dom är som badar när det är så kallt i vattnet. Jag övar på hönsen, småpratar med dem om vad dom har tänkt göra idag, frågar hur dom mår. Men det spelar ingen roll, vad jag framförallt är, är glad att få vara för mig själv.

Early morning light / The confusions / A permanent marker

I may be in a little denial

23 juli

Fråga aldrig en fråga som kan besvaras med ja. Oavsett vad svaret egentligen är, kommer du nämligen att få ett ja. Går den här bussen till stranden? Ja. Kan jag posta ett vykort till Sverige med det här portot? Ja.
Det är en läxa som man lär sig den hårda vägen, förklarar min värd. Det har att göra med kulturen här på Tonga. Jag ska försöka förklara, men det blir inte enkelt. Har ni en Kindle, ladda hem "Making sense of Tonga" av Mary McCoy. 65 kr, inte så farligt kanske? Anyway...

Tonga är en monarki. All makt och allt ägande utgår från kungen. Kungen har runt sig ett 20-tal adelsfamiljer. Det finns ett parlament, dit väljer regionerna sina representanter, men kungen kan alltid lägga veto. Kungen, och adelsfamiljerna, har högre samhällsstatus än alla andra. Bland ofrälse finns också olika statusnivåer. Om du träffar någon med högre status än du får du inte prata först, och om den med högre status har kommit med ett förslag får du inte säga emot. Om dom frågar dig något får du inte svara nej.
Det leder till en del problem. Några är av rent personlig art. Du kommer inte dit du ska för bussen går inte alls till stranden och portot räcker inte alls för att få vykortet till Sverige. Andra är något större. Samhällsresurserna förslösas på adelsmäns nycker för ingen har förmåga att säga ifrån. Några bor i lyx och överflöd och de flesta kämpar för att få mat på bordet. Efter bara en halv dag på Tonga är jag redo att driva igenom en revolution, för så här ska det väl inte behöva vara?

Yes, no, maybe / Gideon Conn / New bop sounds

En vidöppen väg rullas ut

22 juli

Bussen går klockan två. Flyget går imorgon, mot Tonga. Jag har packat, lämnar en hög med saker till damen som städat lägenheten, som sopat bort hundratalet förgiftade kackerlackor. "Det är färre nu" log jag till henne i trappen, "vi är på väg att vinna." Hon skrattar, vet att kackerlackorna alltid är dom som vinner i slutändan. Jag skakar väskan, alla kläder skakas, vänds ut och in, skakas igen, innan jag packar ner dom.
Taxin till bussen, jag och föraren pratar om regeringen, militären och valet. Han berättar att han kör många militärer i sin taxi, han har inget emot dom men dom är alldeles för snälla mot fiji-fijianerna. Han själv, indisk fijian, och hans släkt vet minsann vad det betyder att jobba hårt. Men så är det inte med alla i det här landet.
Jag säger emot, har lärt mig några bra argument som brukar fungera för att få tyst på klagomålen. Resan är kort fågelvägen, men eftersom stora delar av vägarna i centrum är enkelriktade tar den ändå lång tid. Vi hinner prata så pass länge att vi kan enas i något slags "alla kan inte dras över samma kam"-slutsats och han hjälper mig med väskan ända fram till bussens lastutrymme. Han visar sig känna den fiji-fijianska mannen som sköter bagagelastningen, hälsar glatt och varmt på honom, dom pratar ett tag.
"Kan jag lämna väskan här på min plats om jag går och köper lite frukt?" Damen på raden bakom skakar på huvudet, men föreslår att jag ställer väskan bredvid henne, så vaktar hon den. Jag hittar bananer, en påse apelsiner - dyra för det är inte säsong nu, ett par kladdiga bullar. Tillbaks på bussen har damen ställt tillbaks min påse på platsen jag hade tänkt sitta på, hon sitter själv bredvid och hennes ressällskap sitter och vaktar deras väskor på raden bakom. Jag tackar, tänker att det var inte bara snällt utan dessutom företagsamt av henne, och bjuder på apelsiner. Dom är lärare, ska på besök på sjukhuset i Nadi och har lyxat till det med platser på expressbussen, som bara tar 6 timmar.

Det är ljust ute den här gången, när vi åker längs sydkusten. Palmer, lyxhotell, små skjul och bondgårdar. En liten bit bort ett vattendrag där man i förrgår hittade en bil med två döda passagerare i, som varit borta i en månad, där tidningarna varje dag haft någon liten eller stor notis om det mystiska försvinnandet. Kvinnan i bilen var anställd av mannen, hon körde och mannen satt bredvid. Alla lutar sig mot fönstret, försöker spana ut från bron, ner i bäcken där en boende intill hittade bilen när fiskedraget fastnade i den.

Ensam lång väg hem / Kent / En plats i solen

We are the blood inside the veins that pump this city full of life

21 juli

Jag vaknar av körsång. Det ligger en kyrka på vardera sida om hotellet, båda kör musiken elförstärkt. Men det är marknaden som lockar mig utomhus, en kombination av loppis och hantverksmarknad, på gathörnet mittemot Holiday Inn. Det börjar regna, och alla får snabbt plocka in sina varor under plastskynken. Jag köper fudge, några vykort. Äntligen hittar jag fina vykort. Vardagsbilder, sånt jag också sett. En familj i en båt på en flod. En lerig rugbymatch. En kvinna med blommor i håret som broderar. Det visar sig vara en pastor i en kyrka som tar bilderna, som trycks upp och säljs för att samla pengar till programmen som hjälper hemlösa och fattiga.

Det finns väldigt många hemlösa här. Hela byar som vräkts av markägarna, en gammal fejd mellan fiji-fijianerna och indo-fijianerna som blommat ut under 2000-talet. När regeringen märkte att de indiska familjer som i hundratals år odlat sockerrör inte längre odlade sockerrör, eftersom dom inte fått sina arrenden förnyade, och sockerrörsproduktionen sjönk så mycket att hela landet höll på att gå i konkurs, då agerade man. En ny lag kräver nu att all mark som kan odlas ska odlas. Om man inte odlar den kan staten ta över och tvångsarrendera ut den till någon intresserad. Men alla har fortfarande inte fått igen sin gamla mark, eller fått någon ny. Nu bor dom i kåkstäder i utkanten av Lautoka, Nadi och här i Suva.

Jag hittar en fascinerande bok på universitetsbiblioteket. Det är en utredning, Tourism development programme for Fiji, från 1973. Då, 1972, fanns det 2400 hotellsängar i landet, och runt 150 000 individer besökte landet varje år. Nu, enligt statistik från 2011, kommer det tre miljoner besökare till Fiji varje år. Det är en ökning varje år med 80 000 besökare i snitt. Enligt utredningen är det befolkningens välkomnande natur och landets unika kultur som är viktiga att både framhäva och bevara.

Det står inget i utredningen om hur man ska locka besökare till ett land där det sker en militärkupp ungefär en gång vart sjätte år, men uppenbarligen räcker det med fint väder och låga priser.

Sympathetic vibrations / The paper raincoat / The paper raincoat

I´ve got six million problems, don´t know how to solve them

20 juli

Jag shoppar tyg. Vackra mönster, starka färger. Lägger i ett kuvert och postar hem. "Slicka inte på frimärkena" varnar postkassören. Han säger att det kan finnas parasiter på dom, som kan vara farliga. Mitt skeptiska hjärta skrattar åt dumheten, vilken härlig myt, men samtidigt minns jag inslaget jag såg i Australien, om mannen som ätit frukt med parasiter på och som höll på att dö innan man kom på vad det var han hade. "Okej" säger jag och lånar kassörens blöta svamp för att fukta frimärkena. Frimärkslim är hur som helst inte så gott.

På University of the South Pacific är det dansföreställning. Men dancing. Jag har köpt biljett och tar taxi till skolan. Utanför aulan övar man fortfarande.

Det riktigt bra med föreställningen var rapparen Mr Grin. Klicka på länken här nere och lyssna lite. Jag får sällskap hem i natten av två indiska studenter och ett amerikanskt par som jobbar som missionärer (på allvar!) som tipsar om en rolig marknad.
Flickan jag passerar i trappan ser ut som om hon har sex mot betalning. Mannen ser ut som hennes hallick, sannolikt även langare. Jag hälsar, lite för demonstrativt inser jag samtidigt som jag gör det. Mannen ler, brett men inte med ögonen, och flickan tittar på mig men kan inte fokusera blicken fast jag är bara några meter bort. Inne i lägenheten ser jag att städerskan sopat bort dagens döda kackerlackor, jag sprejar nytt Mortein och ser med spänning fram emot morgondagens skörd.

Paradise / Mr Grin / Grand entrance