Everyone want to be heard

4 juli

Så fort solen går ner fylls gräsmattan av agapaddor, cane toads heter dom här. Paddorna är inte inhemska, inplanterades till Fiji och Australien på 30-talet, och är nu på väg att helt eliminera alla lokala arter av groddjur, plus en mängd fiskar, fåglar och däggdjur. Agapaddan är nämligen giftig.
Promenaden till och från middagsbordet i huvudbyggnaden blir en spännande slalom mellan dom, särskilt om jag glömt ficklampan i bungalowen och solen hunnit gå ner innan jag går tillbaks. Om man lyser på dom sitter dom nämligen stilla, men är det mörkt kan dom rätt vad det är hoppa rakt framför fötterna på dig. Och det är inga små söta grodor. Dom är 15-25 centimeter, stora som dvärgkaniner.

Och dom LÅTER. När månen är i nedan, som nu, går dom igång för fullt. Det är som om det står 50 dieselgeneratorer och går i skogsbrynet.
Men jag sover gott ändå. Det har sina fördelar att snorkla hela dagarna. Vatten i öronen kanske susar en del, men det ljudisolerar också rätt bra.

A mute with a bullhorn / Ben Sollee / Something worth keeping