I januari stod allt still

Nu är vi klara. Blir inga mer poster om resan, inga fler stunder framför datorn för att komma ihåg vad jag gjort. Det har faktiskt varit ett riktigt bra sätt att förlänga resan. Jag har kunnat göra om allt, en gång till.

Ska du skriva nån blog, frågade nästan alla inför min resa. Näpp, sa jag. Jag reser utan apparater, till öar utan uppkoppling, och vill inte behöva leta ström för att ladda andra batterier än mina egna. Så nu, att få skriva resan igen, leva resan igen, har varit riktigt härligt.
Hur minns du allt, skrev du dagbok?, frågan nästan alla nu när jag är hemma igen. Näpp, säger jag. Jag minns, men bilderna hjälper till, min uppkopierade budget som reste med mig, min lilla svarta bok med namn och några anteckningar i är också stöd. Och helt ärligt, allt är inte sant. Jag kan ha bytt dag för en eller annan händelse, tagit en bild dagen innan eller dagen efter jag publicerar den. Någon blomma fotad i Fiji kan ha hamnat som illustration i en post om Tahiti, men det är i så fall för att jag såg den även i Tahiti.
Var det värt det? Hur kan det inte vara det?

Australien var vackert men otrevligt. Jag har haft svårt för attityden, i alla fall i Queensland. Djuren har däremot varit underbara. Jag vill fortfarande ha en koala. Och varför inte ha wallabys på Norra berget? Och ett gäng med sköldpaddor i Selångersån? Men alla sura typer kan stanna kvar där dom är.

Vanuatu kändes som den riktiga starten på resan. Här fick jag lära känna människor, vara med i deras vardag. Och så lite äventyr med dykning och vulkanbesök. Vanuatu kan jag rekommendera till alla. Det finns goda kommunikationer, gott om bra ställen att bo på, alla pratar engelska och de flesta även franska, priserna är rimliga och man kan välja mellan lyx och bas. Bra för barn, bra för äventyrssugna, bra för naturälskare, bra för äldre, ensamresenärer... ja, ni fattar.

Cooköarna är den tropiska delen av Nya Zeeland. Atollerna från dina söderhavsdrömmar, här ligger dom. Rätt dyrt, men standarden är som hemma, så det känns ändå relevant prissatt. Fin snorkling, bredd på fiskarterna, och många aktiviteter. Här behöver du inte ha en enda lugn dag och ändå aldrig göra samma sak två dagar. Men för mig är det nog fiskmackorna som jag minns bäst.

Franska polynesien. Här går plånboken sönder, om du inte passar dig. Men det är galet vackert, obegripligt vackert. Och jag var inte ens till dom öar som är mest omskrivna för sin skönhet.

Fiji var mitt ständiga dåliga samvete. Besöka en diktatur som turist? Men jag åkte, och lärde mig en hel del. Jag vill försöka åka tillbaks, och kanske ta reda på mer om den fackliga situationen. Förutsatt att Fiji får ordning på sin regim, och det faktiskt blir en sann demokrati, så är det ett vackert land att åka till. Det är också ett tufft land, här är man van vid turister, och ser besökare som bankomater. Kanske det minst välkomnande landet av alla jag besökt, men samtidigt finns det ju många som tar hand om de som kommer och hälsar på, på ett bra sätt. Bred prisbild, allt från väldigt dyra till väldigt billiga hotell, restauranger och transporter.

Tonga. Jag kom för valarna, och snacka om att jag fick det jag hoppats på! Svårt att tänka mig att det kan bli bättre, men får jag chansen så åker jag gärna tillbaks. Barnvänligt, billigt, men samtidigt saknas det nästan helt turistinfrastruktur, så även det enklaste blir ett äventyr. Med tuffa, resvana barn, som kan simma och prata engelska är det här ett bra familjesemesterland, men även som ensamresenär kändes det tryggt.

Har du funderat på att ge dig iväg? ÅK! Om det så bara är sex veckors cykelsemester i Baltikum, åk! Vi vet aldrig hur många fler chanser vi får, att uppleva vår omvärld. Skulle jag göra om resan så skulle jag skippa Australien helt, gå direkt på öarna, och kanske ta bort en tredjedel av orterna för att vara längre på dom som blir kvar. Jag skulle ha med mig visitkort, med privata kontaktuppgifter och e-post, att ge till dom jag träffar. Jag skulle ha färre saker med mig i packningen, framförallt färre kläder. Men framfört allt skulle jag åka.

Back to nothingness

24 augusti

Home sweet home.

Nu drar jag. Frukost i loungen på flygplatsen i Nadi, väldigt goda mackor med väldigt god marmelad. (Friends...) Ombord på planet till Hong kong, 10 timmar i lyx i businessclass. Väldigt lätt att bli beroende av detta...

Loungen i Hong kong. Förberedd på utbudet den här gången, med dusch, dator, god mat. Sköna fåtöljer, supertrevlig personal. Att åka hem 30 timmar i ekonomiklass hade inte varit lika trevligt. Nu är resan visserligen slut, men jag har i alla fall väldigt trevligt på hemvägen.
Vidare mot London, 13 timmar till, över natten. Myser med filmer och god mat i mitt lilla stols-ägg, bjuds på jasminte och m&m´s, frukost med omelett, korv, nyvärmda croissanter, små marmeladburkar. Som sagt - lätt att bli beroende av businessclasslyx. Shoppar sprit och smink på Heathrow, min nyköpta kabinväska fylls till bredden med taxfree.

Här har jag varit. 4 månader, 6 länder (ok, Franska polynesien är bara ett territorie, och Cooköarna är bara delvis självständigt, så fyra då?), 5 huvudstäder (3, om ni är petiga), för många språk för att räkna, 32 olika boenden på 12 öar och två landmassor, 200 000 kronor. Var det värt det?

Better be home soon / Crowded house / Temple of low men

The wind must blow

23 augusti

Sista andetagen.

Jympaskorna är packade och postas till Mataiva. Tehau ville ha dom, så då får han dom. Nike var tydligen coolt.

Jag har lämnat in min indiska tunika till skräddaren, och väntar vid marknaden på att den ska bli klar. Bredvid mig sitter damer som också väntar. Vi pratar lite, skrattar åt en liten kille som leker med en liten bil som han kör på räcket vid gathörnet. En udda man kommer fram mot oss, han tokstirrar på mig, ser väldigt arg ut men har man varit vid Sergels torg en torsdag eftermiddag klarar man sig. Damerna varnar, säger åt mig "titta honom inte i ögonen" "bry dig inte om honom" "titta inte på honom". Jag tackar dom, säger närå, ingen fara, det ska jag inte. Mannen fattar, här var ingen liten stackars turist, här var en som tanterna tar hand om, så han lommar vidare. En liten stackars turist var det nog ändå, men en liten turist med tanter på sin sida.

Dagens uppdrag är annars att lyckas hitta rätt låda för glasburkarna med marmelad jag ska försöka få med mig hem. Det är Friends Fijis olika sorters sylt, marmelad och chutney. Jag måttar glasburken, och sen ut i stan för att kolla. I fönstret till en liten sytillbehörsbutik ser jag till slut den helt perfekta lådan. Jag får ner 9 burkar, packar med lite papper och bomull, tejpar ihop allt med silvertejp och håller tummarna.
Friends jobbar med hemlösa och fattiga, på den norra kusten av huvudön Viti Levu, där det inte ligger en massa hotell och resorts, där jordbruket är tufft och där fattigdomen breder ut sig. Man startade 2001 och hjälper i första hand personer som blivit bortkörda från områden där familjerna levt i över hundra år, i första hand familjer vars jordbruk återtagits av landägarna pga etniska konflikter. Som om det inte var skäl nog är deras produkter väldigt goda!

Dear Friends / Queen / Sheer heart attack

Remember me here

22 augusti

Sockerrören kommer till Lautoka med lastbil eller som här, med tåg. Sockerrörståget har alltid företräde, 45-50 vagnar stoppar man inte i första taget, så både fotgängare och fordon får flytta på sig.

Innanför fabriksområdet, där man arbetar i treskift under de månader man skördar sockerrör, finns också bostäder för fabriksarbetare som har sitt hem på annat håll i landet.

Jag åker till fabriken för att jag läst om fabriksarbetarnas försök att få förhandla fram ett nytt kollektivavtal. Arbetsgivaren har ensidigt höjt lönerna, efter två år utan ökningar, men facket vill förhandla om både löner och övriga villkor. Det har gått så långt att facket hotar med strejk, vilket skulle lamslå en nationellt väsentlig process och allvarligt påverka hela landets ekonomi.

Så militärdiktaturen har hotat med att skicka in trupper, om arbetarna skulle gå i strejk. Det känns väldigt Ådalen -31, och jag vill veta vad som händer på fabriksområdet. Att som anställd ha rätt att organisera sig, och kollektivt ha rätt att ställa krav på under vilka villkor man ska erbjuda sitt arbete, hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt mig.

När jag går runt och tar bilder hälsar arbetarna i lasthallen glatt. Taxiföraren hjälper mig, pratar med dom om vad som hänt dom senaste dagarna. Militären har varit här, det uppfattades hotfullt av dom som är med i facket, även om allt militären gjorde var att gå runt på området och visa upp sig. Polisen i Fiji får inte bära skjutvapen, men det får militären.

Den här bloggen skrivs ju i efterhand, och jag har verkligen ansträngt mig för att inte ta med saker som hänt efter min resa, men nu gör jag ett undantag. För mig är fackliga rättigheter en av grunderna i en demokrati, och Fijis militärregim har under vintern 2013 genom en ny lag förbjudit även dom anställda i träindustrierna att strejka. ILO är upprörda, med rätta tycker jag.

Att resa i Fiji var från början svårt, ur ett etiskt perspektiv. Jag har försökt ifrågasätta situationen i landet med de jag träffat, men i slutändan kan jag inte komma undan att jag med mina turistpengar har stöttat en militärdiktatur.

Sugar / Dan Wilson / Free life

You say you'll change the constitution

21 augusti

Militärregimen i Fiji har utlovat fria val, och en ny konstitution. Idag presenterades den.

Jag läser den, ser ett par bra grejer, ur en utomståendes perspektiv. En sak som återkommer, i alla mina kontakter med dom som bor i det här landet, är konflikten mellan indofijianer och iTaukei, fiji-fijianerna. Det görs skillnad i Fijis officiella statistiksammanställningar, mellan grupperna. Grupperna särskiljs i lagstiftning och har kulturer som lever separat, inte tillsammans. Till och med i landets konstitution omtalas grupperna, som två olika enheter. Såklart det blir extra svårt för individerna att nå samförstånd, om nationen hela tiden gör dom till olikheter.
Men i den föreslagna nya konstitutionen finns det bara en beteckning. Fijian. I skolorna ska alla barn lära sig både bau fijianska, hindi och engelska, istället för bara sin kulturs språk. Det här är uppfattningar som många i samhället står bakom, dom har märkt att landet inte utvecklas som det skulle kunna om man höll ihop mer och bråkade mindre, människor emellan.

Men Amnesty international är inte imponerade.

The current text upholds decrees that severely restrict free speech, grants the state the power to detain people (potentially indefinitely) without charge or trial in times of emergency. It also gives state officials immunity for a wide range of acts, including crimes under international law such as torture.

Det blev dessutom inte som min butiksanställda bekant Paul hoppades på. Ingen kommer att ställas till svars för dödsfallen under militärens maktövertagande 2006. Även dom omfattas av immunitetsparagrafen i den nya konstitutionen.

Revolution / The Beatles / The Beatles

Retracing my steps

20 augusti

I regnet går jag till Lautokas botaniska trädgård.

Detta tempelfikusträd planerades av Indira Ghandi 1981, vid ett besök i Lautoka. Det är nu över 8 meter högt, med en stam som säkert är tre meter i diameter. Jag tar en bild för att visa för min lilla fikusplanta som väntar hemma. Man måste ju ha en målbild.

Det finns gott om rosor i trädgården, tyvärr inte i blom eftersom det är mitt i vintern, och olika palmsorter. Och ett kalebassträd.

Jag knatar tillbaks till stan och låter Lautokas botaniska trädgårds mygghabitation klara sig själv, deras lunch är slut och min ska börja. Jag letar rätt på ett indiskt ställe jag hört talas om och får en plåtbricka med 4 olika indiska rätter som alla är för kryddheta för mig. Patetiskt.

Gorgeous behaviour / Marching band / Spark large

Just another Sunday, in a tired old street

19 augusti

På hotellet i Fiji finns det varje morgon till frukost exemplar av dom lokala tidningarna. Det känns väldigt modernt. I tidningen finns TV-programmet, annonser, nyheter, väderkartor. Det är bekant men samtidigt väldigt främmande. Efter en månad på Tonga är jag ointresserad av omvärlden, nutiden.

Lautoka är Fijis industriella huvudstad. Här finns sockerfabriken som styr över Fijis välstånd, som gett namn åt shoppingcentrat i stan. Här finns sågverk och en stor hamn. När jag vaknat och tar en promenad, innan staden blir för varm, är den öde och tom. Men jag kan inbilla mig hur den är, när den är vaken. Långt innan flyr jag åter till mitt hotell, med pool, spaavdelning och rumsservice.

We built this city / Starship / Knee deep in the hoopla

Drömmer om fossil och döda koraller

18 augusti

Solen smyger sig ner genom löven i taket ovanför. Jag väntar på avfärd mot Fiji. På rygg i en hängmatta, vid havet. Kent i lurarna.
Tonga har varit bra. Inte som planerat, faktiskt nästan inte överhuvudtaget alls som planerat. Men bra. Jag tänker på hundarna, hönsen, fladdermössen. Jag gungar i hängmattan och tänker på valarna. På Selesi som ville att jag skulle gifta mig med hans son. På Mote som från sin rullstol styr över ett imperium av destillerier och en skog av kokospalmer. Jag lyssnar på kent och lär mig svenska igen.

Damen som städar stugorna är från Fiji. Vi pratar om hennes familj, hon frågar vilken kyrka jag tillhör och jag skrämmer henne med att svara ingen. Jag tror hon ber för mig på kvällarna, hon har den där "det ska nog gå bra för dig med"-blicken som dom som tror sig ha närmare till himlen får, när dom tittar på en hedning. Jag packar en påse med allt jag inte kommer ta med mig till Fiji, och ger bort till henne.

Istället fyller jag väskan med konsthantverk från Tonga. Jag har fina fat, vävda av palmblad. Jag har en liten gris, slöjdad i trä, ett par fina kort och en liten tavla. Jag har två flytande stenar. Jag har några snäckor och en fossilerad mussla. Väskan skramlar i alla fall väldigt tom. Man kan klara sig med nästan ingenting.

Petroleum / Kent / Jag är inte rädd för mörkret

Shut up, take a walk

17 augusti

När Tonga håller sin årliga jordbruksmässa utses vinnaren i "mest välstädade by"-tävlingen. Den här byn brukar inte vinna, men det gör däremot grannbyn. Att städa undan skräpet är bara början. Byn ska också dekoreras och pyntas. Blomkrukor mitt på vägen, trädgrenar och palmblad längs vägkanten, banderoller, vimplar och tanter med blomkransar.

Jag vandrar längs vägen och kommer förbi ett par stora träd, fulla med fladdermöss. Dom flygande hundarna är skyddade, fast den kungliga familjen får förstås fånga och äta så många dom vill. Fladdermössen tjattrar och snackar och gläfser till varandra, där dom hänger och dinglar med huvet ner och fötterna upp. Dom gillar att suga ut fruktsaft ur mogna frukter, och särskilt - sägs det - gillar dom frukter som jäst. Jag skulle vilja se dom lite berusade, tror det kan vara hur kul som helst.

I´d rather drink than talk / Sator / Headquake

Sometimes it's not so easy

16 augusti

Återigen, det är lätt att vara turist på Tonga. Jag har status, vilket gör att jag får en sittplats på den fullpackade bussen.
Skolungdomar i uniformer, mammor med barn på väg hem från förskolan, präster, ämbetsmän, tonåringar. Och jag. Enda besökaren på bussen. Det kostar ett par kronor, det tar lång tid och är trångt, men trevligt. Kan inte vända på mig så jag tar bilden med kameran ovanför huvudet, hoppas att det funkar.

Tonga har, bälteslöshet och öppna bussdörrar till trots, en mycket lägre dödlighet i trafiken än Sverige. Dom är fem platser högre i rankingen av länder med minst trafikrelaterade dödsfall, jämfört med Sverige. I Tonga dör man av diabetes och hjärtinfarkter, inte i trafiken. Och blir du över 90 år har du betydligt större chans att nå 100 år om du bor i Tonga än i Sverige.

Don´t stand so close / Police / Zenyatta mondatta

Take in all that you could want

15 augusti

Jag har påbörjat min återassimilering. Snart ska jag åka hem. Jag behöver lära mig bete mig i en värld av tider, uppgifter, slutsatser.

Men jag sitter på min lilla veranda, omgärdad av hibiskushäckar och har svårt att se varför sånt är viktigt.

Varför inte stanna, i solen, med havet.
Äta kokosnötter och papaya.

Inte ta nästa steg.

The finish line / Snow patrol / Eyes open

Let me take a bite

14 augusti

Min granne är en ko. Hon är bunden till en palm och har en massa gräs och buskar att tugga på. Jag ser inget vatten, men jag vill inte bråka runt och störa henne där hon står, så kanske finns det vatten fast jag inte ser det. Hon har skugga och, så länge inga turister stör henne, lugn och ro. Hon är nyfiken, men nervös.

Jag är också nervös och nyfiken. Jag undrar varför hon står här. Vad ska hon bli? Mat? Mamma? Jag vet att kossor, men framförallt grisar, är värdesaker och handelsvaror på Tonga. Ska hon användas för ett bröllop eller en begravning? Än så länge är hon min granne.

Human nature / David Mead / Indiana

Things are going great

13 augusti

Jag lyssnar på Tongas inhyrda riksåklagare.

Han beskriver ett Tonga som kanske inte alltid gör allt på samma sätt som andra länder, och han utlämnar helt alla kommentarer om hur kungamakten påverkar möjligheterna att skapa äkta demokrati och hur det ekonomiska välståndet fördelas. Men Neil Adsett ser ett framtida Tonga som klarar sig bra. I publiken sitter två tonganska riksdagsledamöter, kanske även adelsmän. När det är dags att ställa frågor hoppar en amerikansk peace corps kille raskt in med en fråga om den nya konstitutionen som Adsett är med och skriver men resten av publiken sitter helt passiva. Jag fattar inte, tycker själv att Adsett sa en del saker som borde kommenteras. Men sen blir det tydligt, de som varit länge i Tonga vet att det är upp till dessa högstatustonganer att ta till ordet först. Så man väntar. Den ena av dem börjar prata, säger att Adsett inte fattat något, att föreläsningen var meningslös och att han väntat sig mer kompetent analys av en så utbildad man.
Jag får bita mig själv i läppen för att inte skratta högt. Så det är så här det är, att tro att man kan allt och förtjänar allt. Jag ser inte riktigt samma lysande framtid för Tonga som Neil Adsett...

På vägen hem får jag sällskap av en dam som jobbar på den ideella slöjdföreningen i stan, som säljer jättefina souvenirer och hennes man som jobbar på världsbanken. Vi cyklar längs vägarna som följer havet tills vi når deras kvarter, sen far jag vidare på egen hand. Ett kvarter från mitt boende kommer två arga hundar fram mot mig men jag kanaliserar Cesar Milan och klarar mig förbi dom utan någon incident.

The future´s so bright I´ve gotta wear shades / Status Quo / Don´t stop

Television rules

12 augusti

Den statliga radion och televisionen på Tonga är verkligen statlig. Här vet man vem som står för fiolerna, och det är viktigare än publikens behov och vilja.
Tongas radio sänder på tre frekvenser, två på FM och ett på AM. AM använder man för att kunna nå ut till öarna längst bort med viktig information under till exempel en cyklon. Här är en av FM-programledarna.

Det är svårt för mig att kunna sätta mig in i hur man kan vara journalist i ett land där kulturen dikterar att man inte får ställa frågor till personer med högre social status. Det måste krävas en oändligt stor självinsikt att kunna kliva in i en yrkesroll som så totalt bryter mot det du lärt dig sen barnsben.

Av något skäl är det nästan bara kvinnor som är journalister på TV-stationen. Viola Ulakai som jobbar som redaktör för nyheterna tror att det är svårt för tonganska män att se sig i rollen som reporter. "Dom vill inte behöva prata med personer dom inte känner."

Viola har arbetat som journalist i 22 år och har lärt sig allt på jobbet. Hon har inte gått någon skola, men dom som blir journalister idag har ofta läst media på gymnasiet och även kanske skickats på någon kurs i Kina. Man har nyhetsmöten varje dag, en reporter förväntas leverera inslag till både radio och tv om sitt ämne, och dessutom ska inslagen produceras på två språk, engelska och tonganska.

Jag måste skratta åt hur mycket deras TV-studio påminner om ett par av dom som jag jobbat i. Ända ner till den "kungliga" stolen som programledaren får sitta på. Eller kanske dom kungliga stolarna... Allt för att hamna rätt i bild.

Television rules the nation / Daft Punk / Television rules the nation

In the air the questions hang

11 augusti

Läsare från 126 länder klickar regelbundet in sig på Matangi Tongas hemsida. Snittbesöksiffran ligger på 20.000 per dag, när kungen dog fick man 90.000 unika besökare. Det är en källa för nyheter om Tonga på nätet, en av få oberoende, helt annonsfinansierad. I ett litet trähus i en av villaförorterna sitter fyra journalister och publicerar texter och kollar källor.

Tonga har en hög nivå av läskunnighet, men ingen tradition av att läsa, berättar Pesi Fonua. Jag har reagerat på det själv, när jag strosar runt i huvudstan eller längs strandpromenaden ser jag bara besökare läsa böcker. Inte en enda dag lägger jag märke till någon Tongan som läser en bok. Men Pesi Fonua ville ändra på det, och startade 1986 ett förlag. Under nästan 20 år gav man ut böcker och en tidskrift, Eva magazine, men 2003 ändrades konsitutionen i Tonga. Helt plötsligt kunde man åtalas för förtal bara för att någon tagit illa upp, och det fanns många, särskilt i landets kungafamilj och i adelsfamiljerna, som var lättstötta.

Pesi har själv fått känna på den orättvisa maktbalansen som Tongas adelsfamiljer utövar. Som ägare och utgivare av en oberoende lokal tidning, som tryckt kritiska historier om hur adelsmän betett sig i parlamentet, har han blivit stämd och tvingats spendera miljoner på försvarskostnader. Men han är hoppfull om framtiden:

"Folk börjar förstå vad fri press betyder, framtiden för journalistiken på Tonga är ljus." Men han tror samtidigt att det kommer ta lång tid.

Det känns lite bakvänt. Tonga har haft yttrande- och pressfrihet i konstitutionen sedan 1875, men efter terroristattackerna i USA 2001 ändrades lagarna. "På 80-talet, när vi hade pressfrihet, då brydde sig ingen om det. Men nu har vi till och med ett radio-program där vi varje vecka kan diskutera media och publicistik."
Jag vet inte själv vad som skrivs eller publiceras här. Till skillnad från Fiji, där jag kunde läsa dom lokala tidningarna som publicerade på engelska, skriver man på tonganska. TVn ser jag ibland, men jag ser fram emot mitt besök hos TV-stationen, för att få fråga hur dom ser på situationen för media.

Free life / Dan Wilson / Free life