Tramp tramp tramp gå på å trampa

6 juni

Jag och Jan firar nationaldagen med att samla in vild passionsfrukt. Vi skakar ner en papaya för att dryga ut festen. Jan kom till Cooköarna på 70-talet, under en världsomsegling tillsammans med en annan Göteborgare. Med färska studier från Chalmers i bagaget fick båda jobb som lärare på Mangaia och raskt även lokala flickvänner som sen blev fruar. Kompisen flyttade hem till Sverige men Jan är tillbaks på Mangaia efter utflykter till Nya Zeeland och huvudön i Cooköarna, Raratonga. Beslutet att bygga bungalows på ön var ett försök att ge något tillbaka till ön. Arbetstillfällen till byn, möjlighet till intäkter genom försäljning och aktiviteter som erbjuds turisterna. Men när jag dyker upp är jag den andra gästen, sen årsskiftet.

-Ibland tänker jag att jag ska stänga ner allt, lägga ner. Men så försöker vi ändå. Jan verkar vara envis och nostalgisk på samma gång, en livsfarlig kombination för ens plånbok.
Jan tar chansen att fråga ut mig om hur dagens Sverige fungerar. -Vad kostar det att ha en bil? Hur är det i skolan? Vad vill politikerna? Jag glömmer bort vad Stefan Löfven heter, men kan svara på nästan alla andra frågor. Jan får fortfarande röstkort och valsedlar på posten varje gång det är val i Sverige och brukar se till att rösta. Han har ju fortfarande svensk pension och är svensk medborgare, men även Nya Zeeländsk medborgare, och har permanent uppehållstillstånd i Cooköarna. Medborgare kan han inte bli, det är förbehållet dom som är födda på ön av föräldrar som är födda på ön osv...

På kvällen, innan middag, går jag ut till klippkanten och beundrar solnedgången. Rough hänger med mig, som han gör överallt, och vi pratar om att hitta hem. Ja, jag pratar väl något mer än vad han gör.

Luffaren / Fred Åkerström /Guldkorn

Save me from myself

5 juni

-Det är mycket som misslyckas här. Jans kommentar kommer när vi kör förbi ännu en nedlagd eller aldrig igångsatt verksamhet under vår rundtur på Mangaia. I sucken som följer ryms sannolikt också tankarna på hans eget projekt, bungalowerna. Byggda på 2000-talet stod dom klara för gäster i stort sett samtidigt som världen trillade ner i ett ekonomiskt svart hål och en kris vi ännu inte rett ut.
Att etablera en turistindustri på Mangaia har visat sig vara svårt. De få utsocknes besökare som hittar till ön har nästan alla alltid något specifikt skäl att besöka ön, som solförmörkelse, fågelskådning eller geologiska utflykter. Sol & bad-turisterna föredrar Cooköarnas andra, mer paradislika, resmål. Atollöar med skyddade laguner och milslånga sandstränder. Sånt kunde Mangaia också erbjuda, för trettio miljoner år sen. Nu ligger sandstranden ett par hundra meter ovanför vattenytan. Så, eftersom det är rätt ont om solförmörkelser, fågelskådare och geologer har det varit en kamp för Jan och hans fru Tu att hålla anläggningen igång.

Mangaia har genomgått en befolkningskris, för tio år sedan bodde det två tusen personer på ön. Nu är dom runt 600 invånare. Fisket har i stort sett upphört, öns tidigare massiva ananasodlingar är övervuxna, konservfabriken stängd och två av tre skolor står öde. Dom som bor kvar har sina barn i Nya Zeeland eller Australien, skypar ibland med dem men ses i stort sett aldrig. Hela ön verkar vara i någon slags depression.

Det senast igångsatta Mangaiaprojektet är vaniljodling, med vaniljorkideer på entreprenad från Tahiti. Alla blommor måste handpollineras, men det är i alla fall ett försök att hålla odlingsmarken öppen. Jan är skeptisk, han tycker att öborna blivit lurade in i något som aldrig kommer att löna sig.

What if I would fail / The Confusions / The story behind the story

God loves a madman

4 juni

På flygplatsen i Raratonga sitter runt 40 personer. Två flyg ska avgå mer eller mindre samtidigt. Det första planet ska åka till Aitutaki, en ljuvlig atollö med lyxhotell, dykcenter, äventyr och skönhet. Jag är bokad på plan nummer två, till Mangaia, den sydligaste Cookön och en av områdets geologiskt äldsta. Avgång nummer ett ropas upp och precis exakt varenda turist kliver upp och kliver ombord till Aitutaki. På mitt plan till Mangaia är jag den enda som inte hör dit.
Jag blir mött av Jan som ska vara min värd i en vecka. "Min kyl är sönder och vattentanken har spruckit." Det låter inte så bra, tänker jag men ler ändå. Jan är svensk, har bott på Mangaia sedan 70-talet, och driver nu en bungalow på ön.

Rough, eller Ruff, har bestämt sig för att han vill bo med Jan och han har sitt hem på anläggningen. Han adopterar alla gäster och följer med runt området. Nu är han gammal, sjuk och har ont, men det finns inga veterinärer på Mangaia och att flyga hunden till Raratonga, nä sånt gör man bara inte. Jan tänker låta honom självdö, men jag anar att det kommer att bli en långsam och plågsam död.

Jan är en karaktär. Han har byggt alla hus på egen hand, egen konstruktion och hans egna tankar kring vad som ska finnas. Vi pratar om Sverige, han vill veta vad som hänt och hur det är. Jag ljuger och fantiserar fritt.

Do not put trust in decisions of night time

3 juni

Jag går längs en smal asfalterad bilväg. Den går precis vid kanten till landningsbanan på Raratonga, det sitter skyltar som varnar för "jet blasts" vid varje ände. Luften är varm fast klockan knappt är åtta.
Jag är på jakt efter ett nytt hem. Det jag förbokat visade sig ha andra hyresgäster, elaka bruna tusenfotingar som gärna ville in i sängen och bitas. Så här går jag nu och försöker hitta ett lite mindre överbokat boende.
Raratonga har visat sig vara ett välorganiserat semesterparadis med många caféer, affärer, hotell. Där min lilla väg går ihop med vägen som går runt ön ligger ett internetcafé och efter lån av telefon från ägarinnan - mot ersättning - har jag en ny värd. Han kommer och hämtar mig, väska och allt, och släpper av mig vid mitt nya rum. Där bor redan myror och kackerlackor, men båda grupperna är helt ointresserade av mig. Kunde inte bli bättre.

Cooköarna är ett självständigt land, men hänger med Nya Zeeland. Dom är särbos, kan man säga. Samma valuta, liknande konstitutioner, samma statsöverhuvud (drottning Elisabeth) men ett tropiskt klimat. Landet består av 15 öar och Raratonga är huvudön. Om ytterligare en dag åker jag vidare till nästa ö, Mangaia.
Jag skulle gärna sett mer av ön, men eftersom det är söndag är stan stängd. En liten närbutik med burkar med picnicbog, gurkor och en liten kyl med yoghurtförpackningar är det enda som är öppet.
Jag laddar batteriet till kameran jag köpte i Auckland och börjar testa olika inställningar. Den har en stjärnhimmelfunktion - coolt! Bristen på frukost får mig att längta efter en restaurang och jag får tips om ett litet fiskställe vid en kyrka. Bussföraren släpper av mig precis vid infarten och några steg senare är jag i himmelriket.

Vid kanten till lagunen står en liten husvagn. Där lagar dom mackor med färsk fisk från havet runt ön och hembakad ciabatta. Smaksatta majonäser, sallad och såser toppar varje variant. Jag tar hand om två, och sen tar jag bussen tillbaks till motellet i stan.

Make no plans /Marching band / Spark large

You can find another country if you want

2 juni

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Mina två och en halv timme på Aucklands flygplats, för att shoppa ny kamera efter att den förra dog på vulkankraterns kant, är uppätna, av försenad avgång från Port Vila och olycksfall på planet. När någon blir sjuk på ett plan i Nya Zeeland måste planet kollas av karantänmyndigheten innan man får gå av. Det kan ju vara något smittsamt.
"Is there a doctor on this flight" Utropet kommer när vi är mitt emellan Vanuatu och Nya Zeeland, där Tasmanhavet och Korallhavet möts. Flera personer erbjuder sig, en kvinna verkar bli den som har bäst meriter för alla män lommar iväg till sina platser igen. Det är en dam på raden bakom mig som har svårt att andas och känner av bröstsmärtor. Personalen på Air New Zealand är grymt proffsig, hanterar alla resenärer som inte verkar fatta att det inte riktigt kommer att bli någon tax free-vända på den här flighten. Kvinnan ska få dropp insatt, men något händer och helt plötsligt är det blod över en stor del av vår ände av flygkabinen.
Chocken av den oväntade blodexplosionen får både läkaren, personalen och kvinnan att piggna på sig. När vi landar sitter kvinnan upp och är talför, men då ska läkare ombord, tillsammans med ambulanspersonal, karantänpersonal och flygplatssäkerhetspersonal. Alla får vänta i sina stolar, och vi som sitter närmast kvinnan får lämna våra personuppgifter, så att vi kan spåras om det visar sig i efterhand att kvinnans sjukdom var smittsam.

När jag rusar omkring på flygplatsen visar det sig att ingen av de kameramodeller som mina snälla kompisar letat fram åt mig finns att köpa i taxfree-butikerna. När det sedan länge är dags att gå till gaten rycker jag åt mig en lumixmodell, för den har jag i alla fall hört talas om, och springer iväg. Precis i sista sekund kommer jag på att det enda (riktigt) viktiga uppdrag jag hade på flygplatsen är ogjort. Kontanter till nästa anhalt!
Jag har nog aldrig stått vid en så långsam bankomat som den på Aucklands flygplats men till sist kan jag stoppa ner mina dollar och sprinta till gaten. Och då får jag besked att även min avgående flight är försenad. Suck. Såg jag inte en skön soffa, därborta vid butikerna?

Medicine / Del Amitri / Some other suckers parade

No need for escape velocity

1 juni

På lördagarna har jag en större budget. Då går jag på den dyrare restaurangen, gör det lite onödigare inköpet. I Port vila bokar jag in mig på en teppanyakirestaurang på en av de dyrare all inclusive-hotellen. Här är tanken att kocken ska showa, slänga runt med stekspaden och kniven, swisha runt maten på stekhällen och spruta såser och soya från långt håll. Om du sett Cocktail så är det ungefär samma, fast med mat och inte sprit. Jag skriver en två sidor lång utvärdering av restaurangen till hotellchefen istället för den standardiserade enkät alla gäster får tillsammans med notan. Saknar jag mina statliga blanketter? Jag tar taxi hem. Annars åker jag minibussbuss, Port vilas version av kollektivtrafik är ett nätverk av kringflytande minibussar som pendlar fram och åter mellan utkanterna och city. Du vinkar och den stannar, priset är fast inom stan och även till dom flesta områdena runtomkring. Som turist har du en stor fördel i att föraren i stort sett alltid anpassar sig efter var du ska, medan om du är niVan vet du vilka minibussar som kommer att köra åt ditt håll och som du kan försöka få åka med. Ska minibussen åt ett annat håll så stannar dom inte ens, om du inte är turist vill säga.
Första försöket att åka minibussbussen blev äventyrligt. Jag hade fått gratislift ner till city med en förare som hade släppt av några ankommande gäster på motellet. När jag åker hem med invinkad minibussbuss visar det sig att min beskrivning av motellets namn var lite för lik en butik rätt nära flygplatsen, 25 minuter bort. Jag tror att föraren ska åka och lämna någon i den delen av stan och blir väldigt förvånad när jag antas vilja kliva av. "hit ska jag inte!" Men någon adress hade jag inte, och så uppmärksam hade jag inte varit på vägen ner till city. Dessutom har jag bråttom. Jag ska bli hämtad och måste hem och packa. Till sist minns jag att det låg någon sportarena tvärs över vägen - och då, efter att jag åkt över i stort sett hela Port vila, blir jag avsläppt vid motellet igen. Det blev som en gratis stadsrundtur!
Men nu både vinkar jag in och åker med minibussbussarna som om jag aldrig gjort annat. På kvällen slutar dom köra, så då blir det taxi. Jag pratar med taxiföraren, om vädret, hans familj, mitt land och hans resor i Afrika. Han berättar att han sparar till en resa mellan Sydafrika, Mosambique, Zambia, en rundtur på något tusental mil. "Oj, hur länge ska du vara borta?" frågar jag, beredd på en resa på flera månader. "En vecka" svarar taxiföraren. Min egen restakt liknar mest landsköldpaddans, i jämförelse med förarens raketmotorresa runt södra Afrika.

Space elevator / Glen Phillips / Secrets of the new explorers

Back where we belong

31 maj

Morgonflyget till Port Vila. Dykning bokad efter lunch. Min vattentäta kamera verkar ha fått i sig för mycket aska och har slutat fungera. Därför finns det inga bilder på det fantastiskt klara vattnet utanför Efate, dom vackra fiskarna, den snälla dykguiden eller det trevliga motellet. Ah well, som rumsgrannen sa: Någon har bestämt att du har för mycket pengar, och måste göra av med dom. Taxfree Aucklands flygplats here I come!
Har rest i en månad nu. Tanterna på Nguna var fantastiska, även besöket på Tanna har nått mina förväntningar. Jag hann ju upp på vulkankanten innan dom stängde den av säkerhetsskäl. Jag har dykt och kan verkligen rekommendera Port Vila som bas, fantastiska vatten! Däremot inser jag att jag inte är en dykare. Jag gillar det inte nog mycket för att lägga ner pengarna, jag kan dessutom bara jämna ut tycket i ett öra, ska jag klara det andra får jag ta i så det gör ont vilket inte är optimalt. Men snorkla är riktigt skoj! I min våtdräkt flyter jag utan att ens behöva anstränga mig, så en och en halv, två timmars-turer är rena vilopausen. Jag shoppar frukt och franska delikatesser. Köper pannkaka på flaska - mix som du blandar med vatten, skakar och sen gräddar. Riktigt gott! Hem från Vanuatu går första paketet till Sverige, med vaniljstänger och vaniljpasta. Jag köper frimärken till vykorten, som är fula och visar upp dom konstigaste saker. Jag ligger under budget. Det här kan faktiskt funka.

Back where we belong / Sugarplum fairy / First round first minute

PS - Kära fem återkommande läsare. Vill ni att jag anpassar mig något efter era önskemål? Mer om något, mindre om något annat? Vi har tre månader kvar, kanske kan jag göra det lättare och roligare att hänga med?

Show us what you´ve got

30 maj

I hundratals år har kristna missionärer försökt omvända Tannas befolkning. Men det här är en ö som stått emot. Istället har deras ursprungstro funnits kvar, men ändrats lite under decennierna. Tom, min värd på västra sidan där jag nu är tillbaks efter vulkanutflykten, har ordnat en utflykt till en sån kastom/custom by. Alla odlar lite mark, alla har en gris eller två, alla vet vilken frukt som växer var och när den är mogen. Pengar till färg och strängar får man från att plocka vilt kaffe och sälja till någon i grannbyn som lever mer modernt, dvs har kontakt med Lenakel. Hövdingen bestämmer, men hans son - vår guide under besöket - verkar världsvan och är kanske den som egentligen håller byn ovanför svältgränsen.

Vi får smaka på kava, kokt cassava och lyssna på när byborna sjunger sina sånger, om odling, krig och gudarna som ser till att dom har det bra. Det är fullkomligt magiskt.

Manchester shakedown / Dr Butlers hatstand medicine band / Music for parlours and promenades

I want it all, give me what you got

29 maj

Det här var målet med min resa till Tanna och en stor anledning till att Vanuatu är med som ett land på resan. Vulkanen Yasur.
Den kallas för världens mest lättillgängliga vulkan. Det går en bilväg upp till kraterkanten, ett spår i en ravin med flera meter höga kanter, som letar sig upp till vulkanen på, för närvarande, 405 möh. Men min resa börjar i Lenakel.

Jag ska flytta till östra sidan av ön, till vulkansidan. Det innebär en lång bilresa längs branta och guppiga vägar. Min nya värd är också den som ska skjutsa mig. Men när jag blivit avsläppt i Lenakel, huvudorten på Tanna, visar det sig att hans bil är trasig, kvar på verkstaden. Så jag blir sittande rätt länge, och väntar. Jag ser kommersen, trafiken, skolbarnen. Jag ser också den ensamma kvinnan som går runt bland husen, klädd i en sarong. Hon är mager, barfota. Hon talar med sig själv, sarongen halkar ner från överkroppen och det tar några sekunder innan hon förstår och tar upp den över brösten igen. Jag ser hur alla runt henne undviker henne, jag ser hur en man kommer ut ur butiken där vi sitter och väntar, och springer efter henne med en pinne i högsta hugg. Kvinnan verkar förstå vad som är på väg att hända, han har säkert slagit henne tidigare, och hon slinker in bland en grupp kvinnor som väntar på bussen. Mannen hejdar sig, sänker handen men hytter åt kvinnan som ett hot, ett hot att han kommer att komma ifatt henne nästa gång.
Jag är glad att han inte fick tag på henne. Jag hade bestämt att rycka in, skit samma att jag inte bor här, ingen slår en annan människa när jag är i närheten utan att jag säger ifrån. Kvinnan fortsätter vandra runt, kommer tillbaks till affären. Jag ska dela bil med min värds kock, hon har varit in i butiken och köpt lite bröd, lite kött och några lökar. Kvinnan, som jag tror är dement, kommer fram från baksidan av ett av husen med en apelsin i handen. Hon skalar den och äter. Rätt snart står hon bredvid oss, hon vet att det finns bröd i påsen, jag fattar att hon är hungrig. Min värd kommer med någon dryg kommentar om kvinnan, jag svarar med att hon väl säkert är hungrig. Helt plötsligt bjuds kvinnan på bröd ur påsen. Bra, tänker jag, håll den vita turisten nöjd. Om det då kräver att man ska ta hand om en psykiskt sjuk kvinna man annars slår och förnedrar, bra!
Så visar det sig att bilen inte går att laga utan att vi ska få skjuts av en annan person. Jaha, visst, bra. Den andra killen dyker upp och vi ska sätta oss i bilen. Vi lastar bakflaket med maten, min väska och tre personer som ska få åka med. Då kommer kvinnan fram till flaket. På en sekund har min värd lappat till henne. En hård örfil, jag ser som i slowmotion hur hon far iväg, nästan trillar. Han skrattar, tittar på mig. Kvinnan börjar gråta, går halvböjd bort från bilen, ena handen håller hon mot kinden. Jag frågar: Kan vi åka nu?

Resan är lång, skakig och jobbig. Mest för att jag hela tiden måste bita mig i tungan för att inte skälla ut min värd. Han är politiker, försökte komma in i parlamentet i valet för ett par dagar sen, men misslyckades. Har det gjort honom på dåligt humör eller är han bara ett svin? Jag vet inte, men dryg, obehaglig och otäck är han i alla fall. Och han ska få mina pengar? Framme vid anläggningen ska jag plötsligt betala fullt pris för resan. Jag vet redan att här på Tanna är bilarna både taxi, buss och lastbil i en och samma. Under hela resan har vi stannat till och gett lift åt bybor som reser mellan byarna, alla har betalat föraren. Med redan från Lenakel är kocken, som handlat mat till hotellet, ägaren/värden och hans dotter. Men ingen annan förväntas bidra med pengar till föraren.
Vid det här laget är jag på riktigt dåligt humör. Det var länge sen frukost, hela dagen har slösats bort i väntan vid en dammig butik, och nu ska jag skinnas på flera tusen vatu. Det slutar med att jag betalar lite mer än min andel av resan, men jag inser att värden, hans kock och dottern inte betalar något alls, så i princip är det föraren som tappar sin inkomst.

Samma förare ska komma tillbaks och ge mig skjuts upp till vulkanen. Jag lämpar av väskan i stugan, tittar in i badrummet ute på gården, med trasig toalett och duschkabin med elkablar i det fria. Näe, inte samma standard som hos Tom, precis.

Men jag är ju här för vulkanen, så när vi rullar uppför stigen mot toppen försöker jag fokusera på det. Yasur är en strombolisk vulkan, en sorts vulkan som har ständiga utbrott. Det finns uppgifter om att den haft kontinuerligt utbrott sedan James Cook först seglade förbi 1774 och noterade ljusskenet. Port Resolution ligger på den här sidan Tanna, tydligen en underbar dykvik med fantastisk snorkling. Jag kommer aldrig ner dit. Uppe på parkeringsplatsen, ett tiotal meter nedanför kraterkanten, får vi en säkerhetsgenomgång om vulkanens risker. Guiden Philip berättar att lavabomberna når den övre parkeringen, där vi står, på någon sekund. Vi ska gå ännu närmare än så... underförstått att kommer det en lavabomb mot dig så dör du. Postlådan visar upp vissa skador, breven man lämnar där ska i alla fall komma fram, om än något svedda, säger den lokala sägnen.

Uppe på toppen blåser det, mycket. Solen är på väg ner, det är kallt. Faserna som vulkanen går igenom är distinkta. Först mullrar allt. Mullret rör sig genom vulkanaskan och skakar marken under oss. Sen börjar det glöda allt mer, nere i vulkanen. Sen kommer lavan, skjuter ut, exploderar upp 50 meter i luften. Efter det, rök och ånga, giftiga gaser och aska. Vinden tar tag i askan, blåser bort den, allt blir stilla och sen börjar det om igen.

Jag är nöjd men inte så imponerad. Visst, jag har aldrig varit på någon annan vulkan, men var det här allt? Det känns inte som något farligt, även om det är härligt att få se det, så nära.

Dagen efter ökade aktiviteten så mycket att besök uppe vid kraterkanten inte längre var tillåtna. Det var för farligt. Det fick jag veta först tillbaks på Efate, i Port Vila när jag kunde låna en dator igen. Där på plats vid kratern var jag bara färdig att åka tillbaka till västkusten. Ju snabbare desto bättre. Hur fort gick dom där lavabomberna nu igen?

Heaven´s on fire / Kiss / Animalize

Farmer, farmer put away your DDT

28 maj

Tom har en liten odling. Uppe på platån står ett par citrusträd, där finns några röjda åkerlappar och där går hans hästar. Han är uppe varje morgon och tittar till dom, när det fortfarande är svalt. Jag går upp senare, när solen står högt på himlen. Stigen upp till platån är brant, smal och lerig. Jag kliver runt stora stenar, glider bakåt, kämpar mig uppåt. Utsikten är värd ansträngningen. Gräset här blommar vitt på sommaren, en pilot såg dom vita ängarna och området kallas på engelska för White plains. Förr gick det vilda hästar här, men nu finns det inga kvar. Inga vilda i alla fall. Hästar finns det.

Dom är helt ointresserade av mig, men när det dyker upp ett par hästkompisar på andra sidan taggtrådsstaketet så knatar dom fram och hälsar på besökarna. Så dom är inte helt osociala i alla fall, bara det att jag inte duger. Nåväl. Jag plockar en solvarm citron och när jag skalar och äter några klyftor drar kinderna ihop sig som i kramper.

Toms familj äger all mark i området. Hans bror är hövding, men Tom berättar att brorsan inte tar sig för så mycket, han dricker mest kava. Så Tom har fått styra och ställa lite som han vill. I gengäld ställer han upp och hjälper dom som bor i byn. Dieselgeneratorn är en sak, skolskjutsar en annan och han erbjuder arbetstillfällen med att sköta om turisterna. Om någon annan i byn skulle vilja göra likadant, och bygga ett par bungalows, undrar jag. ¨Det får dom inte¨ förklarar Tom. Marken är hans brors, från bäck till bäck och hela vägen in till mitten av ön. Att hjälpa någon och att dela med sig till dom, här är det två helt olika saker.

Big yellow taxi / Counting Crows / Hard Candy

All that noise, and all that sound

27 maj

Jag hör musik från andra sidan vägen, från Toms by. Där har han ställt upp en dieselgenerator. På kvällarna slår han på den ett par timmar. Generatorn försörjer turisterna med ström några timmar men räcker även till ljus i husen i byn för att göra läxor och när dom är gjorda får ungarna spela musik. Dom spelar både andras musik och gör sin egen med diverse elförstärkta instrument. Kristna sånger mest, men jag hör också någon reggaelåt. Barnen i byn går i en katolsk skola, inte för att dom är katoliker utan för att den ligger närmast byn.
Det ska hållas fyllnadsval till parlamentet. Margret är valförrättare, hon jobbar som lärare och alla lärare på skolan ska rycka in och hjälpa till eftersom valet genomförs i skolans lokal. Det är en parlamentledamot som dött som ska ersättas. Hans son har precis fått komma med på valsedeln, efter att han överklagat beslutet att inte få vara med som myndigheterna först hade bestämt. Jag tvingar Tom och Margret att prata politik, dom är svårflörtade men ett och annat trick har jag ju lärt mig om att få folk att berätta saker. Min slutsats av det dom berättar blir att politiker i Vanuatu är inget att lita på, dom jobbar mest för att deras hemby/släkt ska få fördelar och tar inget nationellt ansvar. Tom är besviken över att det bara är dom stora hotellen längs hans kust som fått el framdragen med hjälp från staten. Hade dom bara dragit ledningarna ett par kilometer till hade det räckt till hans by och hans bungalows.
Eftersom det är valdag är marknaden stängd. Jag roar mig med att läsa skyltarna på affärerna i centralorten på Tanna, Lenakel. Många har kvar julskyltningen, tomtar och glitter i fönstret och runt dörren, kommer mig aldrig för att fråga varför.

Speed of sound / Coldplay / X&Y

It sucks the air inside and makes quiet sea sounds

26 maj

Ännu en lyckträff, nu på ön Tanna. Där på västkusten, vid Whitegrass plains, driver Tom och Margret en liten anläggning med tre bungalows.
Katterna älskar mig. Kärleken är inte besvarad. När dom hoppar upp i mitt knä under middagen knuffar jag ner dom igen, vår kamp pågår länge men jag är lika envis som dom och till slut ger dom upp. Jag har spillt sås över kläderna och blöder på ena benet av en vass och seglivad kattklo som tagit sig genom byxtyget. Känns som om katterna vann den här ronden.

Jag har valt västkusten på grund av dom blåa hålen. Längs kusten finns naturliga hål i korallen som under lågvattnet blir lokala akvarier/pooler med superb sikt och skydd från vågorna. Min bungalow ligger ett par meter från stigen som går genom lavafältet ner mot stranden där man kan ta sig ut på den vassa korallen och fram till det närmaste hålet. Jag går väldigt försiktigt, korallen är antingen sylvass eller ömtålig, så jag försöker kliva på den sort som tål att man går på den. Jag skäms när jag hör på kraschandet att jag misslyckas.
Framme vid kanten blir jag stående en lång stund. Det är ännu mer fantastiskt än jag inbillat mig. Vattnet är som glas, jag ser botten 10 meter ner och får lite svindel när jag försöker få ögonskärpan att stämma på alla färgglada koraller och akvariefiskar som simmar runt. Det här är något helt annat än Ngunas bruna korallklumpar, till och med bättre än Stora barriärrevet.

The hole / Glen Phillips / Tornillo

You know, I work all day

25 maj

Damerna från Nguna har åkt in till stan, för att sälja sina varor på marknaden i Port Vila. Det är en tuff utmaning. Båten kostar 2000 vatu tur och retur, bordet 450 vatu per dygn. Du säljer en ananas, så här utanför säsongen, för 400 om du har tur, en apelsin för 20. Får dom några pengar över, när dom åker hem igen eller blev det en förlustresa? På natten sover dom under sitt bord i marknadshallen, varken råd att hyra hotellrum eller möjlighet att lämna sina varor utan tillsyn. Har du riktigt otur är alla bord redan uthyrda när du kommer fram, då får du sitta utanför och vänta tills någon annan sålt slut på sina varor och åker hem. Jag köper en ny duschslang till damernas guesthouse, som jag lämnar av på marknaden så att den kan få åka med tillbaks till ön. Jag köper också en råttfälla, för att se om dom kan fånga den lilla gynnaren som bodde i huset samtidigt som jag var där.
Att vara i Port Vila efter friden på Nguna, galna tuppar till trots, känns som en påfrestning. Bilar, bussar, en massa folk. Framförallt en massa beslut, för snart går planet till nästa ö. Där ska det varken finnas bankomat eller ens en bank. Jag har fått hjälp att boka boende på ön av den mycket vänliga och hjälpsamma ägaren till motellet jag bor på i Port Vila, så det bör gå bra.

På vägen till järnaffärn för att shoppa duschslang går jag förbi ett hus med nätgaller runt. Personerna på gården ropar "Good morning" till mig, och jag hälsar glatt tillbaks. När jag fattar att det är fängelset i Port Vila blir jag full i skratt. Jag tyckte väl att dom var väldigt entusiastiska.
Det är vanligt med hemfridsbrott, i Vanuatu. Inbrott, misshandel inom familjen, men också knarkbrott. Många båtar som kommer från Asien lastas om i Vanuatu, varorna flyttas över till flera mindre båtar och skickas iväg mot Australien. Vanuatu hamnar ofta i topp när det gäller största beslag av narkotika på Interpols listor. Lokalpolitikerna störs av det, dom försöker förklara att det är just omlastningen som ställer till det, inte att Vanuatu är befolkat av stora mängder droghandlare. Jag vet inte, men att det är lätt att få tag på droger på barerna i stan är en av orsakerna till att Vanuatu och Port Vila lockar så många Australiensare.
Jag läser i tidningen om en barägare som för andra gången döms för narkotikahandel. Domaren är citerad i tidningen, något om att mannen nu förtjänar lagens strängaste straff eftersom man förra gången dömde honom till att vistas på sin hemö under en period men att han då inte tog chansen att bättra sig.

"Är det inte hemskt jobbigt att behöva sova i marknadshallen, i fler nätter till och med, när ni åker till marknaden?" Damerna skruvar på sig. ¨Närå¨ säger dom. Vadå, måste ju vara jätteslitigt att sova på betonggolvet, med alla andra människor runt omkring? Jag ger mig inte, vill att dom ska erkänna att det är tufft. Men då kommer det fram, att nätterna, och framförallt dagarna på marknaden är en liten semester från vardagsslitet. Under några dagar då och då kan kvinnorna, som annars har ansvar för både hem och odling och barn och tvätt och matlagning, få vila upp sig lite. Dom hinner skvallra med sina vänninor, ha lite roligt och slipper slita dygnet runt. Att betongen då är lite hård är ett litet pris att betala.

A hard day´s night /Beatles /

Somebody sail this ship

24 maj

Nu lämnar jag Nguna och damerna i Nakie womens club. Det har varit en riktigt bra inledning på resan. Australien, som skulle blivit övergången från hemma till borta, blev mest en stor frustration. Här i byn har jag visserligen också sett en del tokigheter, gillar till exempel inte hur byborna behandlar sina grisar, men när jag sagt något har vi haft bra samtal och i slutändan har jag känt att jag lärt mig mer men också att den jag pratat med fått någon ny tanke. Men framför allt är det tempot, ljuden, dofterna, ljuset, färgerna som gjort att jag nu faktiskt känner att jag är HÄR.

Nu drar jag vidare till nästa ö.

Stronger than dirt / Tom McRae / Just like blood

Shining water's mud

23 maj

Revet utanför byn är i dåligt skick. Korallerna är slitna, många ser helt döda ut. Men imorse såg jag en sköldpadda som simmade förbi i det suddiga vattnet. Förfrukostsnorklingen är trevlig. Jag vaknar av tuppen, tupparna, som börjar balla ur runt 5-snåret. Jag försöker somna om och misslyckas. Jag tar en lämplig frukt från det råttskyddade fatet på köksbordet, kliver i våtdräkten och stapplar ner mot stranden. Det går en liten genväg från tomten ner mot havet så jag möter bara några hönor som också väckts av tuppen. Grannarna har fullt upp med att få igång elden, fixa frukost till skolbarnen och få iväg dom till skolan. Jag snorklar högerut, vänsterut kommer en massa båtar att lägga ut för att åka till fastlandet - där vill jag inte vara ivägen. Fiskarna håller sig undan, ser ett par bläckfiskar som stirrar på mig och håller mig under uppsikt till jag försvunnit över nästa korallrev. Någon timme senare har jag nått udden.

Vid grannön Pele finns det dugonger, sjökor, och ibland simmar dom över till Nguna. Jag får inte se någon under mina snorkelturer, men får höra om tyska besökaren som trodde han såg ett monster när han såg en dugong i vattnet. Inbillar mig att jag skulle varit coolare, men minns hur nervös jag blev av att överraskande se en sköldpadda, bara så där, så jag hade nog också blivit förskräckt av att se en dugong.

Jag har blivit inbjuden att besöka förskolan.

30 barn i två grupper, 3-4 åringar på förmiddagen och 5-6 åringar på eftermiddagarna, som sitter på golvet eftersom man inte haft råd att skaffa stolar och bord än. Fröken får varje kväll sitta och handkopiera morgondagens skoluppgifter, om det är stavning, matte eller något annat ämne.

Enkla kartongbitar med siffror och bokstäver på, ett hörn med några enkla musikinstrument, färglagda bilder på väggarna med tre båtar, fyra fiskar, fem blommor.

Barnen flyttar vidare till skolan och första klass "när dom lärt sig nog mycket." Fröken berättar att det ofta är pojkarna som får flyttas vidare som 5-åringar, tjejerna är klara senare. Förvånande, tycker jag, som är van vid att det är tvärtom.

Klockan två kommer honungsfåglarna och hälsar på vid huset. Det är hibiskusen vid staketet som lockar, dom landar vid blommorna och grenarna böjer sig nästan hela vägen ner till marken. Barnen som går förbi huset har under den här veckan gått från att knappt våga hälsa, till att hälsa entusiastiskt till att inte bry sig om att hälsa. Det känns rätt bra, för även om jag vet att jag inte hör hit så hör jag lite mer hit nu än när jag kom i lördags kväll. Imorgon åker jag igen.

Consider me gone / Sting / The dream of the blue turtles

There are so many things I can do

22 maj

Evelyn håller koll på mig. Hon kommer med sin mamma som ska väva mattor till marknaden, och Evelyn sätter sig med mig på verandan. Jag försöker underhålla henne, visar alla trick jag kan. Hon är både livrädd och nyfiken på samma gång, som bara en treåring kan vara.

Evelyn skrattar åt mig, när hennes mamma översätter när jag säger att jag vill lära mig göra mattor av pandanuspalmblad. Själv är jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna lära mig väva mattor, för hur svårt kan det vara? Palmbladen (Nakie kallar man pandanusväxten här på ön) har torkats i uteköket innan dom rullats ihop och nu ska dom delas i två någorlunda lika breda remsor.

Hon gör det så snabbt att jag får ta nästan 30 bilder innan jag kan få en närbild där rörelsen är skarp. Kniven i ena handen, palmbladet i andra, måtta, snitta, släppa på backen, ta nästa. Okej, just det här momentet kommer jag nog inte lära mig innan jag åker på fredag. Men vävningen, det kan väl inte vara så svårt?

Det är inte svårt, det tar bara tid. Och priset för en matta, som damerna gör, är lågt med tanke på tiden det tar att göra den. Men tid här, och tid hemma i Sverige, är inte samma sak. Här är inte alternativet att gå till ett jobb med lön. Här är alternativet att sopa, att hämta frukt och grönt från den lilla åkern man röjt i djungeln, att tvätta eller något annat hushållsgöromål som behöver tas om hand. Och dom får du absolut inte betalt för. Så vill man ha pengar, för att kunna betala skolans uniformer, ta sig till fastlandet för att köpa något på marknaden eller hälsa på någon familjemedlem, så är det mattor, korgar och solfjädrar som gäller.
Tiden man lägger på att väva i kvinnoföreningen blir pengar till föreningen. Det har gjort att man kunnat bygga huset jag bor i, att man kunnat skicka två personer på utbildning för att lära sig använda en bärbar dator, att man snart kan köpa en solcell så att man kan ha ström i sitt hus.

Vid middagen pratar vi om kvinnoföreningen, om pengar, mål och metoder. Jag försöker entusiasmera tanterna att testa andra produkter än mattor, kanske sådana med lite större marginal. Till exempel växer det kakao, vilt, i djungeln. Barnen brukar plocka kakaobönorna och äta, råa och ojästa. Jag kan tänka mig att turister i Port Vila skulle vara mer intresserade av bönorna än av en matta, och råvaran är enklare och mindre tidskrävande att komma åt, tar mindre plats att förvara och transportera och borde kunna ge ett högre pris per arbetad timme. Ordförande Leiwia blir intresserad, men när jag berättar vad priset är för kakaobönor i Sverige tror hon mig inte.

C´mon people / Richard Ashcroft / Alone with everybody

Vi städar och vi skurar och vi fejar

21 maj

Tisdag är städdag. Alla som kan går då ut och plockar upp skräpet dom slängt runt byn tidigare i veckan. Jag försöker få det att gå ihop. Jag menar, varför inte bara slänga det i en soptunna på en gång, och göra något roligt på tisdagen? Visst, det finns en hel del naturligt skräp också, löv och grenar från alla djungelträden, frukter som trillat ner, getbajs och hönsfjädrar.
Jag är lite rädd för geten. Han är säkert jättesnäll, men han blänger så på mig när jag kommer gående på stigen. Det finns två getter i min ände av byn också, dom äter i skift. När den ena äter så vaktar den andra, bräker när någon kommer i närheten, och vice versa. Vi är vänner, inbillar jag mig. Men den här lilla rackaren?

Längst borta, i slutet av den här byn, ligger skolan. På fotbollsplanen, som lutar åt minst två håll, spelar ett tiotal killar något som skulle kunna vara fotboll men som inte liknar det jag sett på svenska lekplatser. Till exempel på står ingen i mål. Det verkar inte finnas lag, och alla gör mål så fort dom får chansen. Jubel utbryter och någon springer och hämtar bollen ur gräset innan allt börjar om igen. Mål och mål, jag tolkar dom två någorlunda upprätta stolparna som ett mål, men ju mer jag ser av spelet desto mer osäker blir jag. Dom har i alla fall kul, det är väldigt tydligt.

När vi plockat ihop skräpet läggs allt i högar lite här och var i byn och eldas upp. Röken ligger kvar när skolan är slut och pojkarna går hem.

Mamma är lik sin mamma / Siw Malmkvist /

Won't you walk down the main street

20 maj

Det var en missionär som bestämde att byn skulle få raka gator och tomter. Närmast havet går en gata, sedan två gator till parallellt närmare djungeln. I ena änden kyrkan, i andra änden brunnen.

Många hus, särskilt dom som tillhör familjerna som är mer välbeställda, har egna vattentankar där man samlar regnvattnet. Men många familjer måste gå varje dag till brunnen och hämta sitt vatten, i dunkar och hinkar. En gammal skottkärra gör stor nytta, den går i skytteltrafik förbi huset där jag bor. Jag sitter på verandan och undrar, och beundrar, livet i byn.

Det är en välorganiserad by. På söndag är det kyrkan, med söndagsskola, bibelstudier, gudstjänst och "eftersnack" innan man umgås med familjen och gräver upp maten ur jordugnen.

På måndag har man möten, hövdingmöten, äldremöten, gruppmöten, listan är lång.
Tisdag är det städdag, då städar man byn. Onsdag träffas man och väver, till marknaden som man åker till på torsdag, fredag och lördag. Sen är det söndag igen. Och när jag skriver man, menar jag kvinna. Männen sitter och dricker kava och det är ungefär det enda dom gör.

Jag sitter också. Men imorgon ska jag städa.

Clean town / Mando Diao / Hurricane bar

I'm choosing my confessions

19 maj

I byn finns kanske 40 hushåll. Det finns också tre olika kyrkor. "Vilken kyrka hör du till", tanterna vill veta vad jag tror. Vi har många olika kyrkor i Sverige, förklarar jag, men själv går jag inte till någon av dom. Jag ser (är det misstro? chock?) ett uttryck av förvåning sprida sig över deras ansikten. Inte gå till kyrkan?!
Jag får låna klänning för att passa in, för idag ska jag i alla fall gå till kyrkan med mina värdinnor. Min egna långa blommiga var inte riktigt nog proper.

Bakgrunden till klänningarna, Mother Hubbard-klänning eller Mumu-klänning eller island dress-klänning, är missionärernas förskräckelse över hur ni-Van kvinnorna gick utan kläder på överkroppen. Om man, som många missionärer hade, har växt upp i viktorianska England, är naken hud tydligen livsfarligt. Så istället för luftig bastkjol och bar överkropp bakades kvinnorna in i tält av tyg.

Dom kan i alla fall sjunga, församlingsborna. Flerstämmigt, starkt, engagerat. Den oväntat snygga pastorn (tror det är gitarren) tar sen till orda och talar ut om... något jag inte begriper. Ni-Van talar bislama (pidginengelska,) vid sidan av ögruppens 70-talet språk. Det ska finnas över 100 olika, men en del talas av så få att det är svårt att kalla det för språk. Man vill ju gärna ha någon annan att prata med, annars blir det väl mer en monolog än ett språk? Jag känner igen ett ord, här och där, det är lite som att prata engelska när det inte är ens modersmål och när man är packad. Nambawan - nummer ett, det bästa. Lukim yu - vi ses. Yu no mas lego stia blong trak taem yu draef - du får inte släppa taget om ratten/styrningen när du kör. (You no must let go steering belong during time you drive)

Losing my religion / R.E.M / Out of time

Gave beads and blankets for what was priceless

18 maj

Vanuatu. Land nummer två. Minibuss med öppna fönster över regnskogsbeklädda kullar till en liten fiberglasbåt. Vi lastar ombord min ryggsäck, ett par barn, någon gammal farbror och en hel del tanter. Alla vet vem jag är, att jag ska ut till Nguna för att bo i Nakie womens guest house. Båten lägger ut, startat färden över Undine bay. Det känns både helt livsfarligt och väldigt tryggt på samma gång.

Vanuatu har varit både franskt och engelskt. Här har slavskepp seglat runt och kidnappat öbor, i vissa fall hämtat öbor som andra öbor fångat och sålt. Hit kom missionärerna för att frälsa "de som levde i mörkret". Nu är landet ett skatteparadis, en omlastningplats för narkotika från Asien på väg till langarna i Australien och Nya Zeeland, ett resmål för all inclusive-turisterna från Australien, bara två flygtimmar bort.
Jag ska hälsa på i en by, Tikilas, och bo en vecka i kvinnoföreningens bungalow. Priset är svårslaget, 300 kr/dag för boende och alla måltider. När minibussen hämtar mig i huvudstaden på ön Efate är det redan kväll, solen är på väg ner och under båtresan över till Nguna hinner solen gå ner. En timme senare kliver vi iland på en kolsvart ö. Det hörs musik och en kvinna som presenterar sig som Leiwia har kommit ner till stranden för att lotsa mig till boendet. Jag hittar en krok på väggen att hänga upp min plastkasse med kex och nötter på och så fort myggspiralen är tänd kryper jag in under myggnätet och släcker ficklampan. Vanuatu har malariamygg, en del öar har tom resistenta malariaparasiter, så jag äter tabletter och håller tummarna. Det är alldeles för varmt och myggspiralen luktar starkt av hälsofarliga kemikalier.

Det kallades för blackbirding, kidnappningarna av öbor för transport till Australien och slavarbete på odlingar och farmer. Jag har läst om en svensk kapten som var inblandad, han gifte sig så småningom med en fijiansk kvinna och deras ättlingar finns fortfarande kvar i Fiji. Det var missionärerna som satte stopp för attackerna, lyckades till och med få hem några av dom som sålts. (I en del fall var det inte ens någon betalning inblandad, utan man använde slavskeppen som ett sätt att göra sig av med konkurrerande grupper i området.) Missionärerna försökte länge omvända byarna, mer eller (oftast) mindre framgångsrikt. Mutor var vanliga från missionärerna, men funkade inte så bra. Det dröjde till exempel innan man slutade begrava äldre bybor levande.

Next day / Glen Phillips / Mr Lemons

You said "You're better off just where you are"

17 maj

Man kan lita på norrmännen. Sista dagen i Australien vandrar jag över campusområdet på University of Queensland och trillar rakt in i ett 17e mai-firande. Norska flaggor, en och annan bunad, blonda lockar och öl.
Jag är på väg till den botaniska trädgården, som jag bara sett från flodfärjan, och som säkert inte är så imponerande mitt i vintern, men jag orkar inte med något annat än växter. Folk gör mig bara irriterad och besviken.

Man hurrar för Norge, jag hör ljudet från högtalaren när jag vandrar bland bambustammarna och känner att jag ler, glad över att ha sett mina grannar ha kul, så här på andra sidan jorden.
Jag känner att jag är långt, långt hemifrån. Min plan var att vara tre veckor i Australien, för att kunna anpassa mig till den här biten av jordklotet men fortfarande vara i ett civiliserat land. Men Australien är inte civiliserat. På ytan ser det normalt ut, dvs som hemma, och att alla pratar engelska är inget problem. Men under ytan är det inte riktigt min typ av land.

Djuren är läckra. Fåglarna, pungdjuren, fiskarna. Ursprungskulturen är spännande, rik och fantastisk. Men vad ska jag säga om folket som bor här? Jag inser att jag själv faller i fällan att bedöma en hel folkgrupp utifrån någras beteende. Till exempel funderar jag på om det är för att alla gener är kriminella, gammal fångkoloni och allt, om det är därför det är ett så knäppt land. Såklart att det inte är så. Såklart är det här en fråga om individer, deras val och beslut. Såklart kunde det vara annorlunda. Såklart har jag drabbats av kulturchock. Snart går flyget till Vanuatu. Kanske är det mer min typ av land.

Oslo / The wooden sky / If I don´t come home you´ll know I´m gone

Just take a look around you what do you see

16 maj

Jag vill inte vara i Australien längre. Det här är ett land som behöver ändra på sig, om jag ska kunna tycka om det. Det är för mig helt obegripligt, hur en nation som till stora delar är uppbyggd av invandring nu består av, i stort sett bara, rasister. (Ja, jag vet att jag överdriver, men det känns så)
Jag tycker inte att jag, som svensk, ska komma på några höga hästar. Vi har ju trots allt röstat in rasister i riksdagen. Men i Australien har jag sett saker som skulle orsaka förstasidor, inslag på nyheterna och debatter i riksdagen. Och ingen reagerar.

Det började redan i Airlie, med dykledaren på segelbåten som kläckte ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, om homosexuella, aboriginer och kvinnor. (Ja, dom är sexister med, i Australien)
Det fortsatte i Bundaberg, med grannbordet på Sizzlers som pratade om gästarbetare som om dom var djur, inte medmänniskor.
I Brisbane blev det riktigt otäckt. Jag gick förbi två kvinnor med huvudduk, och hamnade mitt i ett överfall, när kvinnorna blev påhoppade av ett gäng småtjejer, som betedde sig fullkomligt sinnessjukt. Men det mest sinnessjuka var att ingen annan som såg det hända gjorde något. Nu är jag ingen som bangar. Det slutade jag med i femman. Och kanske kände kvinnorna det, för rätt snart stod dom bakom mig, med dom galna småtjejerna på andra sidan om mig. Jag tänkte "Kommer du i närheten nitar jag dig" och jag tror det syntes på mig, för dom backade. Under hela förloppet har ingen annan kommit för att fråga vad som händer.

Jag tycker inte om Australien.

Killing yourself to live / Black Sabbath / Sabbath bloody sabbath