The perfect woman is a blind nymphomaniac heiress, who lives on top of a pub.

Jag är inte kräsen.
Eller, jo-det är jag, men jag ger allt och alla en chans i alla fall.
Ändå är det stort sett omöjligt att träffa vettiga människor nuförtiden.

Ta till exempel förra veckans krogbesök. (Ja, visst har du rätt, urvalet och möjligheterna till vettighet överhuvudtaget är små på krogen, men JAG är ju där, så uppenbarligen går även sansade, normala människor ut. Öh...) Nå, där står jag i baren och mannen intill tycker att han och jag ska prata med varandra. Visst, under principen alla får en chans så försöker jag konversera.

Det är svårt.

Mannens insats (och detta är ändå en ingenjör) består i att med viss regelbundenhet titta ner i min urringning för att sedan titta upp och säga "du är rolig, du".
Håll med om att det inte är att vara kräsen att förvänta sig lite mer av ett samtal, även på krogen?

Så vad är denna persons erfarenhet av mellanmänsklig kommunikation? Har det varit effektivt tidigare, urringningsfokus och tre-ords meningar?

Själv ägnade jag mig raskt istället åt dansgolvets nöjen, för det var bra mycket mer innehåll i låtarna än i ingenjören.

Oerhört frustrerande

Jag är oerhört uttråkad, full av saker jag vill berätta om och ännu inte med dator igen. Men snart! I alla fall hoppas jag det. Det var nåt med hårddisken, vilket är lagningsbart och inte farligt dyrt. Men tills dess jag har min egen lilla baby i händerna igen blir det inte mer här. Hoppas det bara blir ett par dagar till.

Utan dator i 7 dagar...

Min dator har kajkat ihop. Inget man inte kan överleva, trist men hanterbart. Det betyder dock stiltje här.
Sånt är livet, och i brist på annat kan du ju följa någon av länkarna till höger.

Höres!

Kiss kiss bang bang

Helen Fischer, antropologisk forskare vid Rutgers university, har undersökt varför människor i 90% av världens mänskliga kulturer kysser varandra.

Här talar hon om kärlekens kraft för att få människor att agera; sjunga, slåss, skriva poesi eller ge sitt liv för kärleken.

Under AAAS årliga konferens presenterade hon forskning kring kyssandet som visar hur kyssen påverkar en relation. Antingen hittar två personer något i kyssen hos varandra på en molekylär nivå som övertygar dom om den andra personens lämplighet som partner, eller så blir det "the kiss of death", den första kyssen blir också den sista.

Men det finns också en annan aspekt på kyssande. Om den man kysser är kompatibel, rent genetiskt, och man därför fortsätter kyssas så minskar halterna av kortisol, ett hormon förknippat med stress, och nivåerna av oxytocin, ett hormon som har att göra med trygghet och sexuell närhet att göra, ökar.

BBCs text kan du läsa här.
"Male saliva has testosterone in it. And men as a group seem to like wet kisses, with an open mouth and more tongue action.
So it may be that, unconsciously, they are attempting to transfer testosterone - to trigger the sex drive in women and push them into being more sexually receptive."

Fischer menar också att vår hjärna är betydligt mer engagerad - och utsatt - när det gäller romantisk kärlek än när det gäller sex.
“After all, if you causally ask someone to go to bed with you and they refuse, you don’t slip into a depression, or commit suicide or homicide; but around the world people suffer terribly from rejection in love.”

Och kvar finns frågan, om 10% av kulturerna i världen inte kysser varandra, vad gör då dom...?

I used to believe in forever . . . but forever was too good to be true.

I min bokhylla står "The Pooh Perplex" av Frederick C Crewe:
Winnie-the Pooh is, as practically everyone knows, one of the greatest books ever written, but it is also one of the most controversial. Nobody can quite agree as to what it really means.
En superrolig litteraturvetenskaplig parodi med essäer som " A la recherche du Pooh perdu" av Woodbine Meadowlark. (För och efternamn är båda berömda kapplöpningsbanor i USA)

Där står också "Tao enligt Puh", som jag nog egentligen mest sparat undan alla bokhyllerensningar för att det var en gåva från en vän och har en oändligt söt inskription för försättsbladet från honom, och som också handlar om uttolkningen av Puhs innebörd. Kanske inte lika parodisk men i stycken lika underhållande.

Kanske blir då det här en lämplig uppföljning.

I've gathered some materials detailing the symptoms of substance abuse, which I thought we might go over together. Preoccupation with drug: spending a lot of time getting, using, and recovering from the substance. Does that sound like you, Pooh? Is it not true that you are very preoccupied with honey?

Baby, you said I was too whipped!

Kärlekens högtid gör mig lite melankolisk. Undrar varför det är pengarna som avgör storleken på kärleken. Läser Mymlans blogg som bara gör mig ledsen. Undrar varför det är så svårt att visa förtröstan och förtroende utan att åka på en propp.

Dr Phil, som jag för övrigt inte alls fattar grejen med, har i alla fall sagt en grej som jag funderat vidare kring. När man ger sig in i en relation ska man inte investera mer av sig själv än man har råd att förlora. Eftersom det är lite samma princip jag har kring lån till kompisar (låna inte ut något du inte klarar av att leva utan) så fortsatte jag att tänka kring det han påstod.

Jag tror det stämmer. Jag tror att man, för att överleva en värld där människor i allt högre utsträckning inte är trogna, monogama eller stabila i sina mellanmänskliga relationer, ska hålla igen lite. Annars kan man ju aldrig ta chansen/risken.

Men alla andra år då?

En man i sina bästa år.

Betyder det att åren innan var skit, och vad lovar det för åren sen?

Whiskeymakare inte arbetslösa

För att fortsätta på linjen om arbetslöshet i västvärlden så tipsade Mark Comerford om de nya siffrorna om arbetslösheten i Storbritannien. I en PDF från parlamentet kan man till exempel se vilka valdistrikt som har högst respektive lägst andel arbetslösa. Det kan nämnas att i de tio områden som har högst andel arbetslösa har alla utom två labourmajoritet, och de tio som har lägst andel arbetslösa har antingen Liberal Democrats eller Conservatives i majoritet.

Inte förvånande men ändå intressant. Däremot blev jag förvånad över att Orkney och Shetland-öarna hade så låg arbetslöshet. Är det så att folk vill ha deras whisky även i en lågkonjunktur?

42 626,50 kronor

John Wesley Harding snubblade jag över när jag såg High Fidelity, hans "I´m wrong about everything" lockade mig att lyssna vidare. Han har skrivit ett par romaner som jag inte läst men ser fram emot att någon dag få tag på.

Han bloggar rätt sporadiskt på sin MySpace sida och i sin senaste post återger han en promointervju han gjorde inför ett tidigare skivsläpp, där reportern Augusten Burroughs skriver detta:
There's something so Gucci-suit sleek, and ultra-dry martini modern about this song... om låten "Sluts". Jag lyssnar precis på den nu och så här, fyra år efter, är den mer som en upptempo rockabilly dansbands-hit än en silvrig aperitif.

Han har dessutom blivit med skivbolag. Inte sitt eget, ge ut sina egna skivor utan mellanhänder-bolag, utan ett riktigt. Journalisten kallar det för puckat, i dessa ekonomiska tider. Jag gillar det.

I sin butik på hemsidan har han också ett spännande erbjudande: För $5000 kommer han hem till dig och spelar! Då får du dessutom hans nya skiva - på köpet!

Hur mycket var nu 5000 dollar... jaså, det var inte farligt!

Nu är jag nyfiken!

På järnvägsstationen i Hudiksvall- där jag fick sitta ett bra tag idag på grund av trasiga tåg - finns det ett nyckelhål PÅ VÄGGEN!
Det sitter mellan en dörr och en liten alkov, som kanske en gång i tiden var en liten telefonhytt, vad vet jag. Men väggen är kompakt. Det finns inga gångjärn, inga luckor, bara slät tapet.
Vad är det för nyckelhål? Vad är det bra för? Vad händer om man vrider om nyckeln i det?
Risken är att jag nu får ägna resten av dagen åt att fundera kring detta. Om man bara inte var så nyfiken...

Bättre sent än aldrig är ett konstigt uttryck

Har, ungefär ett år för sent, upptäckt att Niklas Strömstedt bloggar. Han gör det dessutom riktigt bra!

Det går fort i hockey:
I Ångermanland har förmodligen Torbjörn Fälldin just stoppat dagens fjärde pipa och sitter nu där och muttrar och undrar var idealen tog vägen.
Ett sånt elände!
Han tänker på den där folkomröstningen vi hade för tjugonio år sen.
Jaja vi får se, blev det ju.
En stund alltså. Några år eller så...
Men om en evighet, alltså tjugohundratio skulle i alla fall kärnkraften vara onödig och avvecklad.
Det var det ju ingen tvekan om.

Inte lätt att vara allians.
Ser Mådan framför mig. Kanske klädd i en gulsvart halsduk. Inträngd i ett hörn.
Likt ett gäng huligander från DFG Sthlm har Björklund, Hägglund och Reinfeldt puttat in henne där och står nu med påkar och knogjärn och undrar om inte Mådan och hennes polare också innerst inne är Djurgårdare.
Annars jävlar, typ!

Men Andreas Carlgren såg allt lite ynklig och lätt otrovärdig ut när han stod och viftade med den blårödgula vimpeln i tv i morse.
Men vad gör man inte för att få vara med i gänget?

Som sagt, bättre sent än aldrig är ett mycket konstigt uttryck.

Fuck, this is bad narration!

Att berätta en bra historia är svårt. Att berätta en historia bra är svårare.

Bob Hansson kan. Han är nu aktuell med en ny bok, Kärlek, hur fan gör man?, och kommer till stan strax men då är jag utomlands... suck!

Sverige är det land med flest singlar i världen. Alltså har det aldrig varit så svårt att hålla ihop en relation under mänsklighetens historia - som just nu i Sverige. I den här boken undrar jag hur andra har gjort och gör. Hur kärleken och dess smärta ser ut i vardagen bortom Hollywood och skvallerpress.

Jag hade en gång förmånen att få tala med Bob, när han var gäst i ett TV-program jag var programledare för. Min kollega retar mig fortfarande för en fråga jag ställde, fast mest för hur Bob svarade. Han var aktuell som domare i en lokal estradpoesitävling på en ungdomsgård, och jag undrade, trodde jag enkelt och som en bra inledning på intervjun: "Bob Hansson, kan man tävla i poesi?" När han tänkt ett tag och svarade "Nej" så kändes det lite som en uppförsbacke att komma vidare i det samtalet.

What honeymoon?

Nere i marken, i närheten av Geneve, ligger en av världens största maskiner. Det är en partikelaccelerator som är tänkt att spåra hur universum bildades genom att simulera en kollision mellan två protonpartiklar från väteatomen.

Den startades i höstas under stor uppmärksamhet och (konstigt nog) många protester. Men det tog inte lång tid innan maskinen gick sönder. Den kostade 10 miljarder att bygga, och gick ner sig efter ett elfel som sedan ledde till att helium läckte ut, vilket förvärrade skadan.

Reparationen kommer att ta ett helt år, enligt AP.

I augusti lyssnade jag till flera forskare som berättade vad dom såg framför sig när det var dags för uppstart av acceleratorn. Ingen av dom förutspådde att den bara skulle vara i drift i nio dagar, officiellt.

Ibland går smekmånaden över lite för fort.

The botten is nådd

Rachel Maddow twittrade om en rolig (?!) liten grafik som visar hur antalet uppsägningar i USA ligger till jämfört med tidigare ekonomiska recessioner.

Den kommer från talmannen i kongressen, Nancy Pelosis, kontor och är rätt förbluffande. Se här.

När blir denna recession en depression?
Är det nog med $800 000 000 000 dollar för att vända trenden? Det djupdykande gröna strecket gör mig osäker.

Pojken grymtade högt

Hör om tonåringen som sa gris och grymtat till polisen. Ja ja. Moget gjort av poliserna - NOT, idiotiskt gjort av åklagaren - anar bara vad denna rättegång kostar!

Osnutet är bäst!

Om du har snutit dig idag kan du ha skadat dig mer än du hjälpt dig.
Enligt forskare på Virginia University bygger man upp ett enormt tryck i luftvägarna när man snyter sig och trycket kan vara skadligt, läs om deras resultat här.

there is the potential for nose blowing to introduce nasal fluid containing viruses, bacteria, and inflammatory mediators. Subjects with experimental colds averaged 45 episodes of nose blowing during the first 3 days of illness.

Forskarna menar att om man nyser eller hostar så byggs inte samma tryck upp som om man snyter sig. Det trycket kan leda till att fler bakterier tvingas upp i bihålorna eller luftvägarna än annars.

Deras förslag för att slippa detta: snyt en näsborre åt gången och använd nässprej. Då minskar du trycket och risken att tvinga in bakterier istället för att få ut dom.

Skogspromenad

Med snö upp till låren, ordentligt påbylsad som en michelingubbe, med snölås runt kängorna och vantarna instoppade i jackan gick jag genom skogen. Månen lyste nästan full och reflekterades i snön till ett neonkallt blått ljus som gjorde vägen enkel. Pudersnön snurrade runt mina fötter, och var det där inte något i skogsbrynet? Det rasslade i grenarna, som om någon rörde sig inne bland träden. Ute på ängen var det utsikten som fick mig att stanna - kyrkan, universitetet, Södra berget och Sidsjön låg där på andra sidan, ljusen från husen som glittrade i månljuset, lyktor från någon bil som letade sig ner längs bergssidan. Det blåste till, en rönn släppte sin last av snö på mig, det var dags att gå vidare.

Why do things I love always burn?

Vi är alla unika. Det är tesen bakom Burning Man-projektet. Varje år, i skiftet mellan augusti och september samlas tiotusentals människor i Nevadas öken för att tända eld på en gubbe.

En del i projektet som jag verkligen gillar är att man, efter varje års samling, ser till att renstäda öknen på ALLT som besökarna lämnat efter sig. Varje kvadratmeter gås igenom, varje kapsyl och förrymd boafjäder plockas upp. Med 50 000 besökare är det en tuff utmaning.

Sedan dom startade 1986 har evenemanget "vuxit upp" en smula. Fler regler, fler arrangörer är en naturlig följd av fler besökare. Som ett sant fritt kollektiv har Burning Man också tillägget - om du inte gillar våra regler kan du starta ditt eget evenemang.

Rätt så.

Tillbaks i sadeln

Så har ännu en helg som moster passerat. Barnen är fortfarande vid god hälsa, alla delar sitter kvar på dom, så i stort sett lämnar jag igen dom i samma skick jag fick dom. Alltid bra när det gäller sånt man lånar.

Det betyder också att jag (kanske) kommer att kunna lämna ämnet barn bakom mig för denna gång. Jag inser att som småbarnsansvarig är det i princip bara det som ryms - var är dom, vad gör dom, är dom hungriga, har dom kissat, var är vantarna, var är bilarna... listan är OÄNDLIG och jävligt monoton. Kanske rationaliserar man i listan när man gjort/gör det mer regelbundet, men som inhoppande är jag lost i barnlandet... och det är minst lika stressigt som någonsin ön i Lost!

Nu väntar en arbetsvecka som ser ut som den brukar, lite resor, lite möten, lite jobb. I stort sett är tempot nu tillbaks till hur det var innan jul. Ska inte klaga, men det var skönt med lite vila.

Bytt, bytt kommer aldrig igen

Ska vi byta grejer? Det är tydligen det enklaste sättet att motverka inflation och bli riksbankschef för sin egen valuta. I Ryssland är det det senaste: Om du vill ha en bil kan du byta till dig en ny mot några ton tunnplåt eller varför inte en hydraulisk vals. Där är det väl en kombination av bristande affärsmöjligheter men även en akut följd av en sviktande världsekonomi.

Här hemma är det andra skäl som ligger bakom de bytesringar som finns. Principen är enkel, du bidrar med saker eller kunskaper du har och kan plocka ut saker eller tjänster som du behöver. Barnpassning, snöskor, en släpvagn eller tapetserarhjälp - allt är valuta i en bytesring. Ju mer du levererar desto mer kan du plocka ut.

Själv vet jag inte riktigt vad jag har som skulle passa. Min egen valuta kanske bara funkar hos mig.