Vår kultur del II

Har tidigare berättat om mina utstuderade planer på en aktiv kulturvår.

Snart halvvägs i utbudet, så en liten sammanfattning av händelserna hittills känns lagom.

Håkan Hellström lät verkligen illa. Som om han sjöng i en burk full med skruvar som låg i en torktumlare. Alltså, ljudbilden var dålig, inte Håkans sång. Hade man bara sluppit skruvburken så hade det varit lovely. STs recension och den bättre i Dagbladet

Nu blev det lovely i alla fall! Håkan ville inte sluta, publiken älskade honom och allt blev till ett ljuvligt långt musikhångel.

Monsterkabinettet på Stockholms stadsteater dög. Texten var mycket bra men något kantigt framförd. Kommer en annan postning kring innehållet senare.

Kleerup drabbades av strömavbrott sex takter in i första låten. Halva stan var svart, men med hjälp av ett stulet piano från jazzklubben, lite stearinljus och en tallrik att trumma på fick vi en intim, oerhört unplugged, 4 låtar lång minikonsert som charmade mig betydligt mer än vad jag tror den elektrifierade versionen hade gjort.

Danko Jones fick stå över då jag vaktade syskonbarn.

På det stora hela ett ok utfall för första perioden.

An alien has taken over my body!

"Hot and healthy"

Det här är finsk glögg i tetra. Fina kartonger med julmotiv. Men jag måste erkänna att "Hot and healthy" mer låter som en slogan på en eskorts hemsida.

Ja, jag vet. Skärpning!

La phobie de l’ennui

Helt plötsligt var den bara där. Naturen.
Vad gör man?
Enligt Maria Lantz på DN-kultur är förevigandet av meningslösa vyer som sedan läggs upp på hemsidor ett tecken på att dagens människor är slavar under en rådande estetik, där vi njuter av sådant vi känner igen.

Vi som lever i dag kan sägas tillhöra den första generation där det mesta vi upplever först har presenterats för oss via tekniska bilder – film och fotografi. Filosofen Vilém Flusser säger att vi därför tycks navigera i världen utifrån dessa tidigare inpräntade bilder, och vi rör oss som i en tillvaro av bildskärmar där den ursprungliga tolkningsförmågan gått förlorad: vi känner igen i stället för att upptäcka.

Jag njöt när jag åkte bussen förbi detta landskap. Men jag upptäckte inget. Jag observerade, dokumenterade och presenterar här ännu en vy.

Vadå velig? Jag!?

Det här konstverket står i en park i Sundsvall.

Jag brukar alltid välja Ja. Eller Nej. Sällan väljer jag Jag vet inte. Ändå är det det alternativet som jag nog borde välja oftast, så ofta att jag nog faktiskt borde bosätta mig där under. En liten fåtölj, en ljusstake, några böcker och en filt.

Jag vet inte borde vara tatuerat i min panna.

Jag vet inte borde blinka som Stomatol-skylten på en ställning på mina axlar.

Jag vet inte borde vara det första och det enda jag säger. Någonsin.

Att låtsas som att jag är en Ja och Nej person är ett enormt hyckleri.

Jag vet inte. Deal with it!

för framtids segrar

Det gäller att valla rätt.

Bakhala skidor är inte heller roliga. För vart steg framåt, åker man två steg bakåt och ända [sic!] sättet att komma fram är att vända om och åka åt motsatt håll.

Underhållande text som sätter skidåkningen i rätt perspektiv.

Run, Forrest! Run!

Det jag minns allra bäst från min sista begravning är hur gärna jag ville springa därifrån. Bara vända allt och alla ryggen och gå. Någon helt annanstans, där det inte fanns någon kista, där ingen var död, inga var ledsna, ingen tyckte synd om mig.

I kistan låg min pappa. Jag var 11 och han var död.

Jag har inte varit på någon närståendes begravning efter det, när mormor och sen morfar begravdes var jag stor nog att kunna vägra, min mamma gravsattes bara, ingen begravning.

Horisonten är aldrig så lockande som när den inte går att nå. Det ljuvliga i att bara försvinna, som en prick som blir mindre och mindre tills den helt löses upp i omgivningens ljus. Lämna allt bakom, lägga bort känslorna och bara gå. Avståndet måste kunna mjuka upp och försvaga sorgen, det är mitt 11-åriga jag övertygat om, men istället för att springa bort blir jag lamslagen stående på kyrkbacken.

The perfect woman is a blind nymphomaniac heiress, who lives on top of a pub.

Jag är inte kräsen.
Eller, jo-det är jag, men jag ger allt och alla en chans i alla fall.
Ändå är det stort sett omöjligt att träffa vettiga människor nuförtiden.

Ta till exempel förra veckans krogbesök. (Ja, visst har du rätt, urvalet och möjligheterna till vettighet överhuvudtaget är små på krogen, men JAG är ju där, så uppenbarligen går även sansade, normala människor ut. Öh...) Nå, där står jag i baren och mannen intill tycker att han och jag ska prata med varandra. Visst, under principen alla får en chans så försöker jag konversera.

Det är svårt.

Mannens insats (och detta är ändå en ingenjör) består i att med viss regelbundenhet titta ner i min urringning för att sedan titta upp och säga "du är rolig, du".
Håll med om att det inte är att vara kräsen att förvänta sig lite mer av ett samtal, även på krogen?

Så vad är denna persons erfarenhet av mellanmänsklig kommunikation? Har det varit effektivt tidigare, urringningsfokus och tre-ords meningar?

Själv ägnade jag mig raskt istället åt dansgolvets nöjen, för det var bra mycket mer innehåll i låtarna än i ingenjören.

Oerhört frustrerande

Jag är oerhört uttråkad, full av saker jag vill berätta om och ännu inte med dator igen. Men snart! I alla fall hoppas jag det. Det var nåt med hårddisken, vilket är lagningsbart och inte farligt dyrt. Men tills dess jag har min egen lilla baby i händerna igen blir det inte mer här. Hoppas det bara blir ett par dagar till.

Utan dator i 7 dagar...

Min dator har kajkat ihop. Inget man inte kan överleva, trist men hanterbart. Det betyder dock stiltje här.
Sånt är livet, och i brist på annat kan du ju följa någon av länkarna till höger.

Höres!

Kiss kiss bang bang

Helen Fischer, antropologisk forskare vid Rutgers university, har undersökt varför människor i 90% av världens mänskliga kulturer kysser varandra.

Här talar hon om kärlekens kraft för att få människor att agera; sjunga, slåss, skriva poesi eller ge sitt liv för kärleken.

Under AAAS årliga konferens presenterade hon forskning kring kyssandet som visar hur kyssen påverkar en relation. Antingen hittar två personer något i kyssen hos varandra på en molekylär nivå som övertygar dom om den andra personens lämplighet som partner, eller så blir det "the kiss of death", den första kyssen blir också den sista.

Men det finns också en annan aspekt på kyssande. Om den man kysser är kompatibel, rent genetiskt, och man därför fortsätter kyssas så minskar halterna av kortisol, ett hormon förknippat med stress, och nivåerna av oxytocin, ett hormon som har att göra med trygghet och sexuell närhet att göra, ökar.

BBCs text kan du läsa här.
"Male saliva has testosterone in it. And men as a group seem to like wet kisses, with an open mouth and more tongue action.
So it may be that, unconsciously, they are attempting to transfer testosterone - to trigger the sex drive in women and push them into being more sexually receptive."

Fischer menar också att vår hjärna är betydligt mer engagerad - och utsatt - när det gäller romantisk kärlek än när det gäller sex.
“After all, if you causally ask someone to go to bed with you and they refuse, you don’t slip into a depression, or commit suicide or homicide; but around the world people suffer terribly from rejection in love.”

Och kvar finns frågan, om 10% av kulturerna i världen inte kysser varandra, vad gör då dom...?

I used to believe in forever . . . but forever was too good to be true.

I min bokhylla står "The Pooh Perplex" av Frederick C Crewe:
Winnie-the Pooh is, as practically everyone knows, one of the greatest books ever written, but it is also one of the most controversial. Nobody can quite agree as to what it really means.
En superrolig litteraturvetenskaplig parodi med essäer som " A la recherche du Pooh perdu" av Woodbine Meadowlark. (För och efternamn är båda berömda kapplöpningsbanor i USA)

Där står också "Tao enligt Puh", som jag nog egentligen mest sparat undan alla bokhyllerensningar för att det var en gåva från en vän och har en oändligt söt inskription för försättsbladet från honom, och som också handlar om uttolkningen av Puhs innebörd. Kanske inte lika parodisk men i stycken lika underhållande.

Kanske blir då det här en lämplig uppföljning.

I've gathered some materials detailing the symptoms of substance abuse, which I thought we might go over together. Preoccupation with drug: spending a lot of time getting, using, and recovering from the substance. Does that sound like you, Pooh? Is it not true that you are very preoccupied with honey?

Baby, you said I was too whipped!

Kärlekens högtid gör mig lite melankolisk. Undrar varför det är pengarna som avgör storleken på kärleken. Läser Mymlans blogg som bara gör mig ledsen. Undrar varför det är så svårt att visa förtröstan och förtroende utan att åka på en propp.

Dr Phil, som jag för övrigt inte alls fattar grejen med, har i alla fall sagt en grej som jag funderat vidare kring. När man ger sig in i en relation ska man inte investera mer av sig själv än man har råd att förlora. Eftersom det är lite samma princip jag har kring lån till kompisar (låna inte ut något du inte klarar av att leva utan) så fortsatte jag att tänka kring det han påstod.

Jag tror det stämmer. Jag tror att man, för att överleva en värld där människor i allt högre utsträckning inte är trogna, monogama eller stabila i sina mellanmänskliga relationer, ska hålla igen lite. Annars kan man ju aldrig ta chansen/risken.

Men alla andra år då?

En man i sina bästa år.

Betyder det att åren innan var skit, och vad lovar det för åren sen?

Whiskeymakare inte arbetslösa

För att fortsätta på linjen om arbetslöshet i västvärlden så tipsade Mark Comerford om de nya siffrorna om arbetslösheten i Storbritannien. I en PDF från parlamentet kan man till exempel se vilka valdistrikt som har högst respektive lägst andel arbetslösa. Det kan nämnas att i de tio områden som har högst andel arbetslösa har alla utom två labourmajoritet, och de tio som har lägst andel arbetslösa har antingen Liberal Democrats eller Conservatives i majoritet.

Inte förvånande men ändå intressant. Däremot blev jag förvånad över att Orkney och Shetland-öarna hade så låg arbetslöshet. Är det så att folk vill ha deras whisky även i en lågkonjunktur?

42 626,50 kronor

John Wesley Harding snubblade jag över när jag såg High Fidelity, hans "I´m wrong about everything" lockade mig att lyssna vidare. Han har skrivit ett par romaner som jag inte läst men ser fram emot att någon dag få tag på.

Han bloggar rätt sporadiskt på sin MySpace sida och i sin senaste post återger han en promointervju han gjorde inför ett tidigare skivsläpp, där reportern Augusten Burroughs skriver detta:
There's something so Gucci-suit sleek, and ultra-dry martini modern about this song... om låten "Sluts". Jag lyssnar precis på den nu och så här, fyra år efter, är den mer som en upptempo rockabilly dansbands-hit än en silvrig aperitif.

Han har dessutom blivit med skivbolag. Inte sitt eget, ge ut sina egna skivor utan mellanhänder-bolag, utan ett riktigt. Journalisten kallar det för puckat, i dessa ekonomiska tider. Jag gillar det.

I sin butik på hemsidan har han också ett spännande erbjudande: För $5000 kommer han hem till dig och spelar! Då får du dessutom hans nya skiva - på köpet!

Hur mycket var nu 5000 dollar... jaså, det var inte farligt!

Nu är jag nyfiken!

På järnvägsstationen i Hudiksvall- där jag fick sitta ett bra tag idag på grund av trasiga tåg - finns det ett nyckelhål PÅ VÄGGEN!
Det sitter mellan en dörr och en liten alkov, som kanske en gång i tiden var en liten telefonhytt, vad vet jag. Men väggen är kompakt. Det finns inga gångjärn, inga luckor, bara slät tapet.
Vad är det för nyckelhål? Vad är det bra för? Vad händer om man vrider om nyckeln i det?
Risken är att jag nu får ägna resten av dagen åt att fundera kring detta. Om man bara inte var så nyfiken...

Bättre sent än aldrig är ett konstigt uttryck

Har, ungefär ett år för sent, upptäckt att Niklas Strömstedt bloggar. Han gör det dessutom riktigt bra!

Det går fort i hockey:
I Ångermanland har förmodligen Torbjörn Fälldin just stoppat dagens fjärde pipa och sitter nu där och muttrar och undrar var idealen tog vägen.
Ett sånt elände!
Han tänker på den där folkomröstningen vi hade för tjugonio år sen.
Jaja vi får se, blev det ju.
En stund alltså. Några år eller så...
Men om en evighet, alltså tjugohundratio skulle i alla fall kärnkraften vara onödig och avvecklad.
Det var det ju ingen tvekan om.

Inte lätt att vara allians.
Ser Mådan framför mig. Kanske klädd i en gulsvart halsduk. Inträngd i ett hörn.
Likt ett gäng huligander från DFG Sthlm har Björklund, Hägglund och Reinfeldt puttat in henne där och står nu med påkar och knogjärn och undrar om inte Mådan och hennes polare också innerst inne är Djurgårdare.
Annars jävlar, typ!

Men Andreas Carlgren såg allt lite ynklig och lätt otrovärdig ut när han stod och viftade med den blårödgula vimpeln i tv i morse.
Men vad gör man inte för att få vara med i gänget?

Som sagt, bättre sent än aldrig är ett mycket konstigt uttryck.

Fuck, this is bad narration!

Att berätta en bra historia är svårt. Att berätta en historia bra är svårare.

Bob Hansson kan. Han är nu aktuell med en ny bok, Kärlek, hur fan gör man?, och kommer till stan strax men då är jag utomlands... suck!

Sverige är det land med flest singlar i världen. Alltså har det aldrig varit så svårt att hålla ihop en relation under mänsklighetens historia - som just nu i Sverige. I den här boken undrar jag hur andra har gjort och gör. Hur kärleken och dess smärta ser ut i vardagen bortom Hollywood och skvallerpress.

Jag hade en gång förmånen att få tala med Bob, när han var gäst i ett TV-program jag var programledare för. Min kollega retar mig fortfarande för en fråga jag ställde, fast mest för hur Bob svarade. Han var aktuell som domare i en lokal estradpoesitävling på en ungdomsgård, och jag undrade, trodde jag enkelt och som en bra inledning på intervjun: "Bob Hansson, kan man tävla i poesi?" När han tänkt ett tag och svarade "Nej" så kändes det lite som en uppförsbacke att komma vidare i det samtalet.

What honeymoon?

Nere i marken, i närheten av Geneve, ligger en av världens största maskiner. Det är en partikelaccelerator som är tänkt att spåra hur universum bildades genom att simulera en kollision mellan två protonpartiklar från väteatomen.

Den startades i höstas under stor uppmärksamhet och (konstigt nog) många protester. Men det tog inte lång tid innan maskinen gick sönder. Den kostade 10 miljarder att bygga, och gick ner sig efter ett elfel som sedan ledde till att helium läckte ut, vilket förvärrade skadan.

Reparationen kommer att ta ett helt år, enligt AP.

I augusti lyssnade jag till flera forskare som berättade vad dom såg framför sig när det var dags för uppstart av acceleratorn. Ingen av dom förutspådde att den bara skulle vara i drift i nio dagar, officiellt.

Ibland går smekmånaden över lite för fort.