I was feeling kind of sea sick

9 maj

Det finns en strand där jag ser solbränd ut. Den heter Whitehaven beach och består av kiselsand. Väldigt väldigt väldigt vit kiselsand.

Här ska det hållas tävlingar, bland annat i sandslott. Jag undviker hela äventyret och hittar en ny kompis uppe i skogsbrynet.

På vägen mellan segelbåt och strand ser jag sköldpaddor i vattnet. Dom är stora och galet snabba, men samtidigt nyfikna så dom håller sig ovanför vattenytan tills dom fått kika ordentligt på mig, och alla andra simmande seglare. Det känns otroligt speciellt, och väldigt roligt, att dom tittar på oss. Dom är tydligen närsynta, i alla fall när dom tittar ovanför vattnet.

Även den här efter middag-bildvisningen blir ett konstigt spektakel, alla har blivit fotade och ska nu kommenteras, gärna på ett nedsättande sätt. Jag förstår mig inte på den sortens humor, det kryper i mig av någon slags vilja att säga emot, att följa magkänslan och protestera. Det är inte roligt när skämtet går ut på att håna någon i underläge. Det känns aldrig bra.

Whiter shade of pale / Procul Harum / Procul Harum

I was a lonely cloud

8 maj

Sällskapsresor. Gruppdynamik. Reseledare. Vad har jag gett mig in på?
Maten är i alla fall god. Värdinnan gör så gott hon kan i båtköket, lunch och middag kommer på bordet som dom ska och alla får så dom blir mätta och glada. Hembakat till efterrätt och om man inte hade med sig egen alkoholhaltig dricka kan man köpa läsk. Jag smugglade med flaskvatten, det fick man egentligen inte ha med sig eftersom båten har en egen vattentank. I hytten, som jag delar med 7 andra, fyller jag min lilla flaska i hemlighet, glad att få slippa saltsmaken på båttankens vatten. Det är knappt det duger till te.
Vi seglar genom storm för att ta oss ut till Stora barriärrevet. Det är målet för många på båten, något kaptenen mycket väl vet. Att var fjärde blir sjösjuk på vägen ut spelar mindre roll i sammanhanget. Så nu har jag sett det, och snorklat över det. Det är inte så imponerande som jag förväntade mig.

Gruppen är överlag ung. Jag är äldre än reseledarna. Ingen tror mig när jag berättar att jag är över 40. När jag envisas säger dom att dom visst tror mig, men deras ansikten är fortfarande skeptiska. Vi pratar om tidigare resor, om nuvarande resplaner, om våra egna länder och om andra länder.

Efter middagen är det samling. Den "spirituella" resledaren som har hand om att hålla humöret uppe har tagit bilder under dagen som visas på storbildstv. Och han kommenterar, på ett sätt han säkert själv tycker är roligt. Men jag retar mig på hans nedsättande skämt om homosexuella, om aboriginer, om i stort sett allt och alla som är något han inte är, nämligen vit anglosaxisk man. Men runt omkring mig skrattar alla med.

Deliver us from free will / The Ark / State of the ark

That must never happen ever

7 maj

Tre dagars segling, i Whitsunday. Båten, en katamaran, har legat inne sedan igår. Riggen är trasig, två personer klänger uppe i toppen av masten med verktyg och reservdelar. Vi ska sticka vid lunch, dom jobbar mot en tydlig deadline.
Två olika grupper har samlats vid bryggan, två olika båtar som ska iväg med någon halvtimmes mellanrum. Jag försöker gissa mig till vilka som hör till "min" båt, Emperors wings. Efter ett tag visar det sig att jag inte hade behövs fundera så mycket. Killarna med mycket alkohol hörde alla till den andra båten.
En solbränd, tunnhårig kille kommer upp på bryggan. "Har alla fyllt i blanketten?" Det var inte riktigt vad jag trodde han skulle säga. Blanketten han frågar efter är kontaktinformation till våra anhöriga plus underskrifter där vi lovar att inte stämma båtcharterföretaget om vi skulle råka dö ute på havet. Jag räknar med att det inte kommer att hända.

Relation ship / Dive / Stills

Tornadoes and trainwrecks

6 maj

Airlie beach. En liten fläck längs en lång kuststräcka i västra Queensland, Australien. En liten fläck med tusentals turister på hundratals segelbåtar längs dussinet långa bryggor. Och maneter. Jag räknade inte dom, men jag tror att det var rätt många.

Längs strandpromenaden finns nödstationer utplacerade, med en livboj och en flaska vinäger. På en tavla står det förklarat vad som händer när maneterna får kontakt, och vad man ska göra. Och precis som i många städer längs manetkusten har Airlie byggt en betonglagun, en stor gratisplaya med sand och havsvatten i stora pooler.
På gården på mitt motell går det curlews, en vadarfågel som har ett spöklikt läte. Dom rör sig mellan bungalowerna, både för skydd och för att det finns mat, ödlor, spindlar och skalbaggar, att hitta på husväggarna och i gräsmattan. När dom ser mig fryser dom, blickstilla, och försöker bli osynliga. När jag ligger i hängmattan är dom inte lika rädda, men jag ser dom aldrig nära nog eller länge nog för att kunna få någon bra bild.
I köpcentrumet intill motellet säljer man sprit i en drive in-butik, det finns ett postkontor som jag använder mig av betydligt oftare än drive in-spritbutiken och ett par olika matställen. Det finns också en stor matbutik och en väldigt liten matbutik, som säljer grönsaker och frukt, lokalodlade och obesprutade. Den lilla tant som arbetar där skrattar bara när jag ber om hjälp att välja den bästa ananasen. "Jag är från Sverige, där växer ingen ananas." förklarar jag. "Den här blir bra, den kan du äta imorgon." säger tanten och plockar upp ett precis lagom stort exemplar.

Airlie har ett välförtjänt partyrykte. Backpackers-seglarna handlar öl och sprit i plastflaskor och vin i plastpåsar och bär och kånkar ut på bryggorna för att stuva in det i lämplig segelbåt. När dom kommer i land är det fest på någon av barerna i stan, till långt in på morgonen. Jag möter några av festprissarna på väg hem när jag går morronpromenad, innan det blir för varmt att vara ute i solen. Längs en av strandpromenaderna ligger en marina, med en restaurang med stor engelsk frukost för en överkomlig summa, där kan jag sitta och gissa var dom olika båtarna ska segla. Ibland kommer det förbi någon grupp som pratar ett språk jag begriper, jag tjuvlyssnar och ler ner i min dagstidning. Om dom inte pratar om vilken "fet" fest dom ska ha, så pratar dom om den "feta" festen dom just varit på.
Jag erkänner att jag känner mig som den tant jag sannolikt också är, men om det gör att jag kan slippa både solbrännan och bakfyllan som väntar dom så är det helt ok med mig.

Swimming in your oceans / Crash test dummies / God shuffled his feet

Someone keeps moving my chair

5 maj

Tåget tar 12 timmar. Då har jag rest 620 km. I grova drag är det avståndet Malmö - Stockholm, en sträcka som SJs snabbtåg klarar av på 5,5 timmar. Det går inte så fort, det australiensiska tåget. Utanför fönstret passerar, i maklig takt, bananodlingar, sockerrörsfält, kohagar och EN KÄNGURU!!!! Den är ensam, stor och röd, och den tittar på tåget som rullar förbi. Kängurun har ingen naturlig fiende, den är toppen av näringskedjan här. Diskussionen pågår, jag har följt den på TV, om staten ska avlöna jägare för att skjuta av ett par hundra tusen kängurur eftersom överpopulationen leder till att dom i första hand svälter ihjäl. Den här kängurun ser ut att må bra, men jag har för mig att dom är flockdjur. Ändå är den ensam?
Jag spanar resten av resan efter fler, men ser inga.
Jag ska till Airlie beach, ett seglarcentrum med knappt 8000 åretrunt-innevånare. Därifrån är det möjligt att segla ut till Stora barriärrevet, ett faktum som gjort orten till en stor turistort. Nästan en halv miljon personer besöker regionen, ikväll är jag en av dom.

Det har blivit nattsvart när tåget till slut kommer in i Proserpine, den närmaste orten med en tågstation. Jag ska byta till buss, som visar sig vara en minibuss med släpvagn. Alla andra resenärer är i par, jag är den enda ensamresenären. Kanske slår någon överlevnadsinstikt in, för jag tränger mig fram med min väska, genom gruppen som står lite passiva och väntar runt föraren. -Där! pekar ut mitt namn på listan av passagerare, släpper väskan utanför släpet och kliver in i minibussen. Jag tar platsen längst fram, lätt gjort eftersom jag var först på. När jag vrider på huvudet ser jag gruppen som fortfarande står runt föraren, och det pågår ett förvirrat försök att pricka av alla på samma gång. På andra sidan av minibussen är det kolsvart, när jag tittar ut genom fönsterrutan ser jag bara mig själv titta tillbaks. Jag ser annorlunda ut.

Someone keeps moving my chair / They might be giants / Flood

Baby´s got blue skies up ahead

4 maj

Jag har börjat lessna på solskenet.
Jag VET! Det är inte en vettig, rationell, reaktion när jag nu ska resa i Söderhavet i fyra månader. Men förutom regnet min första dag och några droppar i bergen igår så är det bara blå himmel och solsken. I Cairns betyder solsken minst 30 extra minuter med solkrämshantering innan jag kan göra något utomhus, blek som jag är. Så kan jag få lite mulet nån dag snart, tack.
Värmen är annars bra för glassätandet. Har hittat den kanske bästa glassen, lokalproducerad gelato med fullkomligt absurda smaker. Även om det är lite roligt med ädelost-, tequila- och halstablett-smak, så är det choklad och clementin som är godast. På marknaden säljs det konstiga frukter, färskpressade juicer och batikfärgade rynktoppar, jag köper olika sorters bananer, alla är goda och jag blir orolig att jag inte kommer att vilja äta bananer köpta i Sverige längre. Syrliga monkey fingers, söta lady fingers, vår genomtrista Cavendish har ingen chans. Faktiskt är även Cavendishvarianten godare i Australien. Jag köper med mig till morgondagens matsäck och trillar nästan omkull av chock när lemonaden jag köper visar sig kosta närmare 50 kronor för ett par deciliter. Tur att det är lördag, jag har lite mer budget då.

Sweetest thing / U2 / The best of 1980-1990, B-sides

Sweet hippie

3 maj

Kuranda, ett konstnärs- och hippiekollektiv/turistfälla ligger i bergen nordost om Cairns. Jag tar linbanan dit.

Det är som att jag klivit in i valfri Jurassic Park-film. Morgonen är dimmig och min vagn gnisslar lite där den far fram över trädtopparna. Sikten är på sina ställen max ett par meter framför vagnen och träden dyker upp som överraskningar.

Myran som liftar med upp till skogen tar det lugnt i ett hörn på golvet, har säkert sett allt detta fina många gånger redan.

Längs med linbanan finns olika stationer där man kliver av och byter till nästa del av banan. På första stoppet bor denna sötnos.

Jag gillar verkligen inte spindlar. Efter att jag blev moster har jag försökt att inte låtsas om detta, i något försök att inte socialisera in systersönerna i ologisk spindelfobi. I Australien är å andra sidan spindlarna faktiskt farliga. Men inte den här. Tror jag.

På stopp nummer två, Barron Falls, går jag med på en guidad regnskogstur med Djabugay-stammen. Min guide berättar om växter och djur, medicin, mat och kultur. Aboriginerna i språkgruppen bodde i ett område från kusten in mot bergen, ca 40 km x 20 km. Min guide frågar om jag har myggmedel på mig... hmm... Jag visste väl att det var något jag glömt! Så jag får låna lite av honom innan vi ger oss in i djungeln. Det är lågsäsong i regnskogen, och jag har åkt linbanan "åt fel håll" så jag är ensam på turen. Vi pratar rätt mycket om växterna, som Calamus muelleri, en palmart som kan bli 100 meter lång. Den kallas för lawyers cane eller wait a while vine, eftersom taggarna på den tunna, lianliknande stammen lätt fastnar i kläder och håller fast dig tills du trasslat loss dig. Den går att bygga med, att äta, den funkar som medicin, osv osv. Jag har lätt för att bli imponerad av det guiden berättar om hur man använde och fortfarande använder naturliga resurser för att klara av ett liv i regnskogen. Han frågar mig hur länge jag tror att jag skulle klara mig, om jag var ensam i skogen... Gissar på ett par dagar, men hans min visar att han sannolikt tror det rör sig om en betydligt kortare tid. Jag säger inte emot.

I Kuranda säljer man souvenirer och konst, det märks på många sätt att här bor det folk som vill ha det, och vara, lite annorlunda. Men det är turisterna som står för stålarna, så tröjor med känguruvarningsskyltar, små stoppade mjukdjurskoalor, didjeridus och vykort tar mer plats än hantverk och originalkonst. Jag nöjer mig med en glass. Den är i alla fall lätt att ta med på resten av resan.

Innan jag åker ner till kusten igen hinner jag in på Australian Butterfly Sanctuary, där man får gå runt bland tropiska fjärilar som denna, Ulyssesfjärilen (en riddarfjäril.) Här finns stora malar, flera olika sorters regnskogsarter av fjärilar och alla flyger fritt runt i ett stort glashus. Min röda t-shirt är populär att landa på men det är svårt att få en bra bild, särskilt på den som landade på min näsa! Dom sticks en del, fjärilsfötter.

Go, hippie / Fountains of Wayne / Utopia parkway

Stand protected under bigot sunshine

2 maj

I Australien får man skatterabatt för solskyddskläder till jobbet. Landet har världens högsta antal hudcancerfall, över 90% orsakade av solen. Två av tre Australiensare behandlas för någon form av hudcancer innan dom fyller 70 år. Jag vandrar runt i butikerna i Cairns och letar solskyddshatt. Jag tänkte att det skulle vara enkelt här, och billigare, jämfört med kalla kalla norden. Gott om hattar, men min skalle är för stor. Jag måste ha ett monsterhuvud! Att även amerikanernas skallstorlek ökat är ingen tröst, eller kanske är det det, men min överhettade hjärna har ingen chans att processa informationen.
Till sist hittar jag en hatt som passar. Den kostar nästan 300 kr, tål inte att tvättas men ska i alla fall skydda mig från dom elaka UV-strålarna.

Varje dag har väderrapporten på TV och i tidningen uppgifter om vilket UV-index som gäller och mellan vilka tider på dagen man måste ha solskydd. Jag läser och följer det religiöst. Hatten är "slap" i minnesramsan slip, slop, slap. Slip - Kliv i solskyddskläder. Slop - Kladda på solskyddskräm. Slap - Sätt på dig solskyddshatt.
Jag har varit till läkaren. Inte för att det är något fel på mig, utan för att Australien kräver ett särskilt läkarintyg om man vill dyka. Fast sen visade det sig att det VAR något fel på mig.

Cairns har minst ett halvt dussin dykbutiker och dubbelt så många dykskolor. Såklart finns det då också behov av dykläkare. I Cairns sköts det av privata läkarmottagningar, i svala ljusa lokaler med receptionister, dietister och privata lab. När jag kliver in till läkaren berättar han att jag är den fjärde svensken han träffar, bara idag! Två andra skulle också göra så kallade "dive medicals". Vad den tredje skulle göra sa läkaren inget om. Jag gissar att det rörde sig om någon sorts könssjukdom och tillhörande behandling. (Antalet klamydiafall i Australien har ökat med 20 procent per år de senaste åren.)
Jag får lämna diverse prover, göra några tester, svara på lite frågor. Jag svarar så gott jag kan, och vandrar ut 400 kronor fattigare, men med ett godkänt Australiskt intyg att det inte finns några medicinska hinder om jag vill dyka. Utanför det klimatkontrollerade kontoret lyser solen.

Bigot sunshine / Tonic / Lemon parade

Sometimes I think about leaving, do a little bummin around

1 maj

I Queensland firar man inte längre första maj i maj. Labour Day flyttades 2013 till oktober. Så jag får inte se några parader, lyssna på tal eller se röda fanor flyga. Däremot får jag fundera på arbetets betydelse, och att jag nu inte ska jobba på fyra månader oroar mig. Vad ska jag göra med min tid? När var jag senast ledig i fyra månader? 1990-talet?
Jag tänker på jobbet hemma en del. Hur kollegerna har det, om jag glömt göra nåt viktigt. Samtidigt inser jag att jag inte kan ändra på det, nu. Tänker på hur jag ska tacka dom, för att dom tar hand om allt när jag bara går runt och äter glass och tittar på fjärilar och färgglada fåglar. Planerna blir allt mer avancerade och fantastiska.

Det finns hemlösa här i Cairns. Nu är det dessutom vinter här. Det regnar igen, varför packade jag inte ner en regnponcho? På väg till butiken för att rätta till mitt misstag går jag förbi ett buskage. Det är tydligt att någon bor där. Det ligger tomflaskor och påsar runt en nertrampad gräsyta, grenar är avbrutna. I parken vid havet har jag sett att det sitter små grupper av män, jag inbillar mig att någon av dom bor här. Är tiden på bänken i parken vid havet deras kaffepaus, där dom pratar om sin dag, ventilerar frustration och får idéer? Skulle dom ha något emot om jag slog mig ner, om jobbabstinensen blir för stor?

Working man blues / Merle Haggard / A Portrait of Merle Haggard

Varenda dröm ska vi ha fatt

30 april

Cairns har hittat sin nisch. Hit kommer Australienresenärer som letar äventyr. Du kan lära dig dyka, segla, fiska, hoppa fallskärm, paddla kanot. Du kan vandra i regnskogen, åka speedboat längs floder och på havet, festa hela natten och hela dagen med.
Jag vandrar runt i staden, fortfarande rätt sömnbristig, och lyssnar och tittar. Många pratar svenska, men jag håller mig undan, låtsas inte om att jag förstår dom. Jag har hittat mat i affären, jag begriper mig på det mesta i hyllorna. Ryan´s rest har gasspis i det gemensamma köket, men som tur är kan jag släppa min explosionsfobi med lite hjälp från britterna som också bor där.

Det är fuktigt och varmt, Cairns ligger på 16e breddgraden. Staden låter annorlunda. Luktar annorlunda. Bilarna körs på vänster sida av vägen, det är en utmaning att inte bli påkörd, särskilt när jag är så trött.

Hemma i Sverige är det Valborg. Jag läser på Twitter om eldar och fester. Min systerson är sjuk och ligger hemma i sängen men får vara med vid elden ändå, genom Skype på hans mammas mobil. Själv äter jag allergimedicin och försöker förstå mig på det här landet. Jag ser också på, på håll.

Pollenchock och stjärnfall / Lars Winnerbäck / Solen i ögonen

Waves of joy are drifting through my open mind

29 april

Jag klarade mig genom tullen utan att vare sig jag eller bagaget blev genomsökt. Jag hade kryssat i "Ja" på i stort sett alla frågor på inresedeklarationen. Det var tydligen också fel. (Ni som sett tv-programmet om dom galna tullarna vet vad jag menar).
Cairns är varmt, redan klockan 6 på morgonen när jag kommer ut från flygplatsens terminal. Det börjar regna när jag blir avsläppt vid Ryan´s rest där jag ska bo. Ingen personal är på plats. Jag har inget telefonnummer. Även om jag hade det skulle jag inte kunna ringa.

Det här med att lämna mobilen hemma kanske inte var så genomtänkt.

Australien är spelplanen för min förändring, från stressad svensk till globetrotter. Här ska jag, under civiliserade former, lära mig vara utomlands igen. Att ha med mobiltelefon hade försvårat förvandlingen, tänkte jag. Att ha med sig en dyr iPhone till stränder, tält i regnskog och kulturer där man lånar saker av varandra, nä - det valde jag bort.
Men när jag står där på Terminus street, i regnet, hade en telefon varit rätt användbar. Nu löste jag det ändå. Såklart. Att låta sig stoppas av en så enkel sak som en låst grind hade inte bådat gott för resten av resan. I grannhusets carport stod en bil med Ryan´s rest-logga, så jag ringde på där och frågade om dom kanske kunde släppa in mig. Så innan väskan och jag var genomblöta stod jag i mitt rum.
Det enda jag ville göra var att gå och lägga mig, och kanske aldrig kliva upp igen. Bra början? Ja kanske. För vad jag känner mest, egentligen mer än tröttheten av att vända på dygnet, är en stor glädje över att jag börjat, att jag är här, i Cairns. Bring on the kangaroos!

(Ja, jag vet att det är en wallaby och inte en känguru)

Across the universe / Beatles / Let it be

I´m flying high

28 april

Ungefär 37 timmar. Det är ett stort jordklot jag lever på. Det tar 37 timmar att komma till andra sidan, och att jag kan tillbringa en stor del av den tiden i en liten kokong av service i Cathay Pacifics business class är riktigt härligt. Gott om filmer att se på min individuella TV, en liten fin Agnes B necessär med fuktkräm och ögonmask, en fin trerätters meny, komplett med dryck osv osv. Det trista är att jag nog aldrig mer vill flyga mer än 4 timmar i ekonomiklass. Det är lätt att fastna för den här stolen.

Flying High / Army of Lovers / Massive Luxury Overdose

Let´s go get lost

27 april

Det är väl en 40-års kris. Jag säger i alla fall att det är det. "Jag tänkte att ska jag nu krisa kan jag i alla fall göra det någonstans trevligt." Men egentligen kanske det bara är en egotripp. Att resa ensam i 4 månader känns härligt, ett blankt papper jag kan fylla med allt, eller inget.

Jag är grymt förberedd. Guideböckerna lästa och förprickade, boende bokat, budget gjord och fullmakter utdelade för mina bankkonton. Jag har packat i mitt huvud i ett år, köpte en blommig(!) klänning på rean förra sommaren, nu ska den ner i väskan jag köpte i höstas. Tåget till Arlanda, flyg till Hongkong via London och sen till Cairns. Dom galna tullarna där oroar mig, har sett dom på TV och vill inte alls träffa dom i verkligheten.

Annars är jag inte så orolig. Det här blir bra.

Roadtrippin/ Red Hot Chili Peppers /Californication

Once upon a time

Jag har kommit hem. Hem till Sverige och hem till denna blogg. Men nu byter jag ämne, för ett tag, och ska försöka skriva om min resa i Söderhavet. Min plan är att försöka posta i eftersänd realtid, dvs skriva ungefär i samma takt som det hände, men 5 månader efteråt. Det betyder att första posten kommer någon gång i slutet på september, men handlar om slutet på april. Jag får se om jag lyckas med min plan.
Once Upon a Time / Air /Pocket sympathy

Little sister leaving town

Har nu, för gott eller tillfälligt, övergett denna blog för att istället posta forskningsnyheter på engelska via min Google + profil.

Följ med mig dit istället.
https://plus.google.com/115004948289151880409/posts

/Eva

I can´t get that trumpet out of my head

Foto: Smittskyddsinstitutets pressarkiv
Musik är livsfarligt. I synnerhet begagnad musik. Det är en grupp tandläkare i USA som drar slutsatsen efter att dom mätt halten av farliga sporer, mögel och bakterier i blåsinstrument.
Stafylokocker och runt 400 andra bakterievarianter, fanns i och på dom instrument som gruppen undersökte. I vissa fall hade någon spelat med fagotten eller flöjten dagen innan, i andra fall hade instrumentet legat oanvänt i månader. Men resultatet var det samma. Använda blåsinstrument är fullkomliga smitthärdar, som förutom att sprida bakterier sprider giftiga mögel- och svampsporer. För unga musiker är det här en tydlig hälsorisk, men enligt tandläkarna var det svårt att övertyga föräldrarna.
Ännu ett exempel på att saker inte alltid är som man tror. Rock n´roll kan vara nyttigare än kammarmusik.

Mercy, what god gave a girl

Foto: NASA - planeten Venus
Ideal ändras. Från en liten kort knubbig Venus från Willendorff till en armlös knäknyckande Venus de Milo till en Victoria Beckham som beskrivs som en vandrande pinne till dagens trend att visa upp "verkliga kvinnor" som både Lindex, L´Oreal och Veckorevyn försökt sig på.
Men varför ska vi ägna energi åt utseendet, att klassificera, i detalj analysera, kategorisera men framför allt kommentera utseendet hos oss själva och andra? Och om vi ska det, ska vi då inte göra det rätt?
Den nya, verkliga, kvinnan som just nu omnämns i brittisk media är ingen verklighet överhuvudtaget. Det skriver Cathy Relf i The Guardian. Relf har också en blog, med vardagsbetraktelser om moderna Storbritannien, med lätt ton av stora världen. I krönikan i the Guardian plockar hon isär påståendet att modedesigners nu gör kläder för "verkliga kvinnor". En av hennes poänger är att när man nu kommit fram till en definition av en riktig kvinna, så är den fortfarande baserad på utseende. Hon får kanske äntligen vara större än storlek 36, men det är fortfarande på utseendet hon identifieras. Män, däremot, definieras av vad dom gör, eller inte gör, menar Relf, och är, helt oberoende av utseendet, verkliga och äkta.

Forskare vid Ohio state university håller sig till samma tema men väljer en vetenskaplig metod för att granska vår upptagenhet vid utseende. Frågan dom ville svara på var varför vi köper och läser tidningar med övervägande smala personer på bilderna, trots att det ofta får oss som läsare att må sämre och känna oss mindre värda.
Försöket visar att om tidningen, eller tv-programmet, visar upp bilder på smala modeller samtidigt som man presenterar en teoretisk möjlighet att läsaren/tittaren kan se likadan ut, då läser vi texten, ser på programmet. Annars undviker vi bilderna, som en reaktion på att dom får oss att tycka sämre om oss själva. Det här gäller bara om man är missnöjd med sitt utseende, är man nöjd så läser man eller läser inte helt oberoende av om modellerna är smala eller inte.

En annan skillnad mellan de som är missnöjda med sig själva och de som är nöjda, är att missnöjda oftare har fördomar mot andra. Det är University of California som studerat sambandet mellan hur du mår med dig själv och hur du ser på andra. Ju mer du ogillar dig själv, ju mer kritisk är du till andra.

Om vi kunde vara mer nöjda med oss själva kanske vårt sociala liv blir enklare och mindre konfliktfyllt. Och nästa gång du vill kritisera någon, börja med att fråga om du kanske är mest missnöjd med dig själv.

I can guess what happens under your skin

När du ser ett par uttrycka kärlek och ömhet mot varandra är det en liten kemikalie som får dig att må bra, och om du istället för att bli varm inombords snarare tycker att dom är störande, då är det samma lilla kemikalie som saknas. Den kallas serotonin och är en signalsubstans som skapas när aminosyror i kroppen bryter ner en annan kemikalie, tryptofan. Forskare vid University of Oxford har genomfört försök där halva gruppen fick mer tryptofan än andra halvan. Effekten blev just den, att man såg mer positivt på par som uttryckte sin ömhet offentligt, man trodde att par man såg bilder på var mer kära och man trodde att de var mer intima med varandra, ju mer serotonin man hade i kroppen.
Forskarna tror att resultatet kan få nytta i behandlingen av psykiska sjukdomar, särskilt dom där patienten har problem med relationer till andra. Serotonin, eller snarare tryptofan, går att tillsätta genom mat, tex mogna bananer, men det är mycket svårt att öka dosen till farliga nivåer - för för mycket serotonin är inte heller bra. Det är oftast brist på serotonin som är ett problem, precis som för många andra av våra runt 50 hjärnkemikalier är balansen viktig och ibland knepig att upprätthålla.
Tillbaks till paret som fick dig att må bra, eller som retade upp dig. Det kan hända att du gillar pussande par bättre på våren, än på vintern. Solen påverkar melatoninhalten som styr serotoninproduktionen och där dök vårkänslorna upp.
Puss, puss

It's a life of surprises, it's no help growing older or wiser

Jag gör helt fel. Okej, kanske ingen överraskning, men ändå - nu har jag fått det bekräftat. Det är forskare vid University of California som undersökt hur man bör leva för att förlänga sin livstid maximalt. Och deras studier visar att det inte är det som man kan tro som gör att man lever länge.

Ett lätt och humoristiskt sinnelag, med positiv syn på livet, var verkligen ingen garanti för att man ska leva länge, snarare tvärtom. Det var de som levde mest försiktigt, begränsat nästan, som levde längst. Och det är redan i barndomen som grunden läggs för långt liv. Man ska börja skolan sent, lära sig att inte ta risker, leka mycket och ha många vänner när man är barn. Att skapa sociala kontakter med andra människor är mycket viktigare än att ha husdjur, om man vill leva längre. Är man man ska man vara gift, som kvinna spelar det mindre roll, något jag skrivit om tidigare.

Man ska dessutom oroa sig. Det är en viktig faktor för långt liv. Oroa sig och arbeta hårt. Nåväl, vem vill leva länge?

I wrote a song that's hard to remember

Sångtexter och deras betydelse för lyssnaren kan analyseras i detalj. De kan också beskrivas som David Mead gör det i den här texten.
Jag tror aldrig jag kommer att lyssna på Beyonce på riktigt samma sätt.
David Mead är själv sångare, musiker och kompositör. han har gett ut fem fullängdare, och gör på "Indiana" från 2004 en fullkomligt lysande version av Michael Jacksons "Human Nature".
Han och Sondre Lerche påminner mig om varandra, lite falsett ibland, lite bossanova, och en himla massa finurliga textrader.
Mead finns på Spotify,men tyvärr inte med Indiana.