Shining water's mud

23 maj

Revet utanför byn är i dåligt skick. Korallerna är slitna, många ser helt döda ut. Men imorse såg jag en sköldpadda som simmade förbi i det suddiga vattnet. Förfrukostsnorklingen är trevlig. Jag vaknar av tuppen, tupparna, som börjar balla ur runt 5-snåret. Jag försöker somna om och misslyckas. Jag tar en lämplig frukt från det råttskyddade fatet på köksbordet, kliver i våtdräkten och stapplar ner mot stranden. Det går en liten genväg från tomten ner mot havet så jag möter bara några hönor som också väckts av tuppen. Grannarna har fullt upp med att få igång elden, fixa frukost till skolbarnen och få iväg dom till skolan. Jag snorklar högerut, vänsterut kommer en massa båtar att lägga ut för att åka till fastlandet - där vill jag inte vara ivägen. Fiskarna håller sig undan, ser ett par bläckfiskar som stirrar på mig och håller mig under uppsikt till jag försvunnit över nästa korallrev. Någon timme senare har jag nått udden.

Vid grannön Pele finns det dugonger, sjökor, och ibland simmar dom över till Nguna. Jag får inte se någon under mina snorkelturer, men får höra om tyska besökaren som trodde han såg ett monster när han såg en dugong i vattnet. Inbillar mig att jag skulle varit coolare, men minns hur nervös jag blev av att överraskande se en sköldpadda, bara så där, så jag hade nog också blivit förskräckt av att se en dugong.

Jag har blivit inbjuden att besöka förskolan.

30 barn i två grupper, 3-4 åringar på förmiddagen och 5-6 åringar på eftermiddagarna, som sitter på golvet eftersom man inte haft råd att skaffa stolar och bord än. Fröken får varje kväll sitta och handkopiera morgondagens skoluppgifter, om det är stavning, matte eller något annat ämne.

Enkla kartongbitar med siffror och bokstäver på, ett hörn med några enkla musikinstrument, färglagda bilder på väggarna med tre båtar, fyra fiskar, fem blommor.

Barnen flyttar vidare till skolan och första klass "när dom lärt sig nog mycket." Fröken berättar att det ofta är pojkarna som får flyttas vidare som 5-åringar, tjejerna är klara senare. Förvånande, tycker jag, som är van vid att det är tvärtom.

Klockan två kommer honungsfåglarna och hälsar på vid huset. Det är hibiskusen vid staketet som lockar, dom landar vid blommorna och grenarna böjer sig nästan hela vägen ner till marken. Barnen som går förbi huset har under den här veckan gått från att knappt våga hälsa, till att hälsa entusiastiskt till att inte bry sig om att hälsa. Det känns rätt bra, för även om jag vet att jag inte hör hit så hör jag lite mer hit nu än när jag kom i lördags kväll. Imorgon åker jag igen.

Consider me gone / Sting / The dream of the blue turtles

There are so many things I can do

22 maj

Evelyn håller koll på mig. Hon kommer med sin mamma som ska väva mattor till marknaden, och Evelyn sätter sig med mig på verandan. Jag försöker underhålla henne, visar alla trick jag kan. Hon är både livrädd och nyfiken på samma gång, som bara en treåring kan vara.

Evelyn skrattar åt mig, när hennes mamma översätter när jag säger att jag vill lära mig göra mattor av pandanuspalmblad. Själv är jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna lära mig väva mattor, för hur svårt kan det vara? Palmbladen (Nakie kallar man pandanusväxten här på ön) har torkats i uteköket innan dom rullats ihop och nu ska dom delas i två någorlunda lika breda remsor.

Hon gör det så snabbt att jag får ta nästan 30 bilder innan jag kan få en närbild där rörelsen är skarp. Kniven i ena handen, palmbladet i andra, måtta, snitta, släppa på backen, ta nästa. Okej, just det här momentet kommer jag nog inte lära mig innan jag åker på fredag. Men vävningen, det kan väl inte vara så svårt?

Det är inte svårt, det tar bara tid. Och priset för en matta, som damerna gör, är lågt med tanke på tiden det tar att göra den. Men tid här, och tid hemma i Sverige, är inte samma sak. Här är inte alternativet att gå till ett jobb med lön. Här är alternativet att sopa, att hämta frukt och grönt från den lilla åkern man röjt i djungeln, att tvätta eller något annat hushållsgöromål som behöver tas om hand. Och dom får du absolut inte betalt för. Så vill man ha pengar, för att kunna betala skolans uniformer, ta sig till fastlandet för att köpa något på marknaden eller hälsa på någon familjemedlem, så är det mattor, korgar och solfjädrar som gäller.
Tiden man lägger på att väva i kvinnoföreningen blir pengar till föreningen. Det har gjort att man kunnat bygga huset jag bor i, att man kunnat skicka två personer på utbildning för att lära sig använda en bärbar dator, att man snart kan köpa en solcell så att man kan ha ström i sitt hus.

Vid middagen pratar vi om kvinnoföreningen, om pengar, mål och metoder. Jag försöker entusiasmera tanterna att testa andra produkter än mattor, kanske sådana med lite större marginal. Till exempel växer det kakao, vilt, i djungeln. Barnen brukar plocka kakaobönorna och äta, råa och ojästa. Jag kan tänka mig att turister i Port Vila skulle vara mer intresserade av bönorna än av en matta, och råvaran är enklare och mindre tidskrävande att komma åt, tar mindre plats att förvara och transportera och borde kunna ge ett högre pris per arbetad timme. Ordförande Leiwia blir intresserad, men när jag berättar vad priset är för kakaobönor i Sverige tror hon mig inte.

C´mon people / Richard Ashcroft / Alone with everybody

Vi städar och vi skurar och vi fejar

21 maj

Tisdag är städdag. Alla som kan går då ut och plockar upp skräpet dom slängt runt byn tidigare i veckan. Jag försöker få det att gå ihop. Jag menar, varför inte bara slänga det i en soptunna på en gång, och göra något roligt på tisdagen? Visst, det finns en hel del naturligt skräp också, löv och grenar från alla djungelträden, frukter som trillat ner, getbajs och hönsfjädrar.
Jag är lite rädd för geten. Han är säkert jättesnäll, men han blänger så på mig när jag kommer gående på stigen. Det finns två getter i min ände av byn också, dom äter i skift. När den ena äter så vaktar den andra, bräker när någon kommer i närheten, och vice versa. Vi är vänner, inbillar jag mig. Men den här lilla rackaren?

Längst borta, i slutet av den här byn, ligger skolan. På fotbollsplanen, som lutar åt minst två håll, spelar ett tiotal killar något som skulle kunna vara fotboll men som inte liknar det jag sett på svenska lekplatser. Till exempel på står ingen i mål. Det verkar inte finnas lag, och alla gör mål så fort dom får chansen. Jubel utbryter och någon springer och hämtar bollen ur gräset innan allt börjar om igen. Mål och mål, jag tolkar dom två någorlunda upprätta stolparna som ett mål, men ju mer jag ser av spelet desto mer osäker blir jag. Dom har i alla fall kul, det är väldigt tydligt.

När vi plockat ihop skräpet läggs allt i högar lite här och var i byn och eldas upp. Röken ligger kvar när skolan är slut och pojkarna går hem.

Mamma är lik sin mamma / Siw Malmkvist /

Won't you walk down the main street

20 maj

Det var en missionär som bestämde att byn skulle få raka gator och tomter. Närmast havet går en gata, sedan två gator till parallellt närmare djungeln. I ena änden kyrkan, i andra änden brunnen.

Många hus, särskilt dom som tillhör familjerna som är mer välbeställda, har egna vattentankar där man samlar regnvattnet. Men många familjer måste gå varje dag till brunnen och hämta sitt vatten, i dunkar och hinkar. En gammal skottkärra gör stor nytta, den går i skytteltrafik förbi huset där jag bor. Jag sitter på verandan och undrar, och beundrar, livet i byn.

Det är en välorganiserad by. På söndag är det kyrkan, med söndagsskola, bibelstudier, gudstjänst och "eftersnack" innan man umgås med familjen och gräver upp maten ur jordugnen.

På måndag har man möten, hövdingmöten, äldremöten, gruppmöten, listan är lång.
Tisdag är det städdag, då städar man byn. Onsdag träffas man och väver, till marknaden som man åker till på torsdag, fredag och lördag. Sen är det söndag igen. Och när jag skriver man, menar jag kvinna. Männen sitter och dricker kava och det är ungefär det enda dom gör.

Jag sitter också. Men imorgon ska jag städa.

Clean town / Mando Diao / Hurricane bar

I'm choosing my confessions

19 maj

I byn finns kanske 40 hushåll. Det finns också tre olika kyrkor. "Vilken kyrka hör du till", tanterna vill veta vad jag tror. Vi har många olika kyrkor i Sverige, förklarar jag, men själv går jag inte till någon av dom. Jag ser (är det misstro? chock?) ett uttryck av förvåning sprida sig över deras ansikten. Inte gå till kyrkan?!
Jag får låna klänning för att passa in, för idag ska jag i alla fall gå till kyrkan med mina värdinnor. Min egna långa blommiga var inte riktigt nog proper.

Bakgrunden till klänningarna, Mother Hubbard-klänning eller Mumu-klänning eller island dress-klänning, är missionärernas förskräckelse över hur ni-Van kvinnorna gick utan kläder på överkroppen. Om man, som många missionärer hade, har växt upp i viktorianska England, är naken hud tydligen livsfarligt. Så istället för luftig bastkjol och bar överkropp bakades kvinnorna in i tält av tyg.

Dom kan i alla fall sjunga, församlingsborna. Flerstämmigt, starkt, engagerat. Den oväntat snygga pastorn (tror det är gitarren) tar sen till orda och talar ut om... något jag inte begriper. Ni-Van talar bislama (pidginengelska,) vid sidan av ögruppens 70-talet språk. Det ska finnas över 100 olika, men en del talas av så få att det är svårt att kalla det för språk. Man vill ju gärna ha någon annan att prata med, annars blir det väl mer en monolog än ett språk? Jag känner igen ett ord, här och där, det är lite som att prata engelska när det inte är ens modersmål och när man är packad. Nambawan - nummer ett, det bästa. Lukim yu - vi ses. Yu no mas lego stia blong trak taem yu draef - du får inte släppa taget om ratten/styrningen när du kör. (You no must let go steering belong during time you drive)

Losing my religion / R.E.M / Out of time

Gave beads and blankets for what was priceless

18 maj

Vanuatu. Land nummer två. Minibuss med öppna fönster över regnskogsbeklädda kullar till en liten fiberglasbåt. Vi lastar ombord min ryggsäck, ett par barn, någon gammal farbror och en hel del tanter. Alla vet vem jag är, att jag ska ut till Nguna för att bo i Nakie womens guest house. Båten lägger ut, startat färden över Undine bay. Det känns både helt livsfarligt och väldigt tryggt på samma gång.

Vanuatu har varit både franskt och engelskt. Här har slavskepp seglat runt och kidnappat öbor, i vissa fall hämtat öbor som andra öbor fångat och sålt. Hit kom missionärerna för att frälsa "de som levde i mörkret". Nu är landet ett skatteparadis, en omlastningplats för narkotika från Asien på väg till langarna i Australien och Nya Zeeland, ett resmål för all inclusive-turisterna från Australien, bara två flygtimmar bort.
Jag ska hälsa på i en by, Tikilas, och bo en vecka i kvinnoföreningens bungalow. Priset är svårslaget, 300 kr/dag för boende och alla måltider. När minibussen hämtar mig i huvudstaden på ön Efate är det redan kväll, solen är på väg ner och under båtresan över till Nguna hinner solen gå ner. En timme senare kliver vi iland på en kolsvart ö. Det hörs musik och en kvinna som presenterar sig som Leiwia har kommit ner till stranden för att lotsa mig till boendet. Jag hittar en krok på väggen att hänga upp min plastkasse med kex och nötter på och så fort myggspiralen är tänd kryper jag in under myggnätet och släcker ficklampan. Vanuatu har malariamygg, en del öar har tom resistenta malariaparasiter, så jag äter tabletter och håller tummarna. Det är alldeles för varmt och myggspiralen luktar starkt av hälsofarliga kemikalier.

Det kallades för blackbirding, kidnappningarna av öbor för transport till Australien och slavarbete på odlingar och farmer. Jag har läst om en svensk kapten som var inblandad, han gifte sig så småningom med en fijiansk kvinna och deras ättlingar finns fortfarande kvar i Fiji. Det var missionärerna som satte stopp för attackerna, lyckades till och med få hem några av dom som sålts. (I en del fall var det inte ens någon betalning inblandad, utan man använde slavskeppen som ett sätt att göra sig av med konkurrerande grupper i området.) Missionärerna försökte länge omvända byarna, mer eller (oftast) mindre framgångsrikt. Mutor var vanliga från missionärerna, men funkade inte så bra. Det dröjde till exempel innan man slutade begrava äldre bybor levande.

Next day / Glen Phillips / Mr Lemons

You said "You're better off just where you are"

17 maj

Man kan lita på norrmännen. Sista dagen i Australien vandrar jag över campusområdet på University of Queensland och trillar rakt in i ett 17e mai-firande. Norska flaggor, en och annan bunad, blonda lockar och öl.
Jag är på väg till den botaniska trädgården, som jag bara sett från flodfärjan, och som säkert inte är så imponerande mitt i vintern, men jag orkar inte med något annat än växter. Folk gör mig bara irriterad och besviken.

Man hurrar för Norge, jag hör ljudet från högtalaren när jag vandrar bland bambustammarna och känner att jag ler, glad över att ha sett mina grannar ha kul, så här på andra sidan jorden.
Jag känner att jag är långt, långt hemifrån. Min plan var att vara tre veckor i Australien, för att kunna anpassa mig till den här biten av jordklotet men fortfarande vara i ett civiliserat land. Men Australien är inte civiliserat. På ytan ser det normalt ut, dvs som hemma, och att alla pratar engelska är inget problem. Men under ytan är det inte riktigt min typ av land.

Djuren är läckra. Fåglarna, pungdjuren, fiskarna. Ursprungskulturen är spännande, rik och fantastisk. Men vad ska jag säga om folket som bor här? Jag inser att jag själv faller i fällan att bedöma en hel folkgrupp utifrån någras beteende. Till exempel funderar jag på om det är för att alla gener är kriminella, gammal fångkoloni och allt, om det är därför det är ett så knäppt land. Såklart att det inte är så. Såklart är det här en fråga om individer, deras val och beslut. Såklart kunde det vara annorlunda. Såklart har jag drabbats av kulturchock. Snart går flyget till Vanuatu. Kanske är det mer min typ av land.

Oslo / The wooden sky / If I don´t come home you´ll know I´m gone

Just take a look around you what do you see

16 maj

Jag vill inte vara i Australien längre. Det här är ett land som behöver ändra på sig, om jag ska kunna tycka om det. Det är för mig helt obegripligt, hur en nation som till stora delar är uppbyggd av invandring nu består av, i stort sett bara, rasister. (Ja, jag vet att jag överdriver, men det känns så)
Jag tycker inte att jag, som svensk, ska komma på några höga hästar. Vi har ju trots allt röstat in rasister i riksdagen. Men i Australien har jag sett saker som skulle orsaka förstasidor, inslag på nyheterna och debatter i riksdagen. Och ingen reagerar.

Det började redan i Airlie, med dykledaren på segelbåten som kläckte ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, om homosexuella, aboriginer och kvinnor. (Ja, dom är sexister med, i Australien)
Det fortsatte i Bundaberg, med grannbordet på Sizzlers som pratade om gästarbetare som om dom var djur, inte medmänniskor.
I Brisbane blev det riktigt otäckt. Jag gick förbi två kvinnor med huvudduk, och hamnade mitt i ett överfall, när kvinnorna blev påhoppade av ett gäng småtjejer, som betedde sig fullkomligt sinnessjukt. Men det mest sinnessjuka var att ingen annan som såg det hända gjorde något. Nu är jag ingen som bangar. Det slutade jag med i femman. Och kanske kände kvinnorna det, för rätt snart stod dom bakom mig, med dom galna småtjejerna på andra sidan om mig. Jag tänkte "Kommer du i närheten nitar jag dig" och jag tror det syntes på mig, för dom backade. Under hela förloppet har ingen annan kommit för att fråga vad som händer.

Jag tycker inte om Australien.

Killing yourself to live / Black Sabbath / Sabbath bloody sabbath

All animals are equal, but some animals are more equal than others.

15 maj

Jag vill ha en. Jag vill ta med den hem och sitta och titta på den hela tiden, utom ibland när vi båda sover. Fast också då kommer jag vakna, för att titta på den.

På Daisy Hills koalacenter tar dom hand om trafikskadade koalor, som efter rehabiliteringen inte kan släppas ut igen. Det kan tex bero på att dom blivit sterila av skadorna från olyckan eller av operationen, eller att dom inte längre förväntas klara sig på egen hand. Och till Daisy Hill kan man åka, för att se koalor som inte är kram- och keldjur, som på så många andra anläggningar i det här landet. På Daisy Hill finns ingen "betala så får du krama en koala"-tjänst, här bestämmer koalorna själva vad dom vill göra och när.

Och jag får titta på. Länge sover dom bara. Sen vaknar en, börjar klättra omkring och käkar lite löv. Sen vaknar en annan. Klättrar ut på en pinne och upp för en trädstam. Dom ser nästan ingenting, men har jättebra luktsinne och hörsel. Så jag blåser lite luft åt deras håll, och efter ett par sekunder vrider dom huvudet åt mitt håll, för att försöka luska ut om det är något som dom ska bry sig om.

Det är tur att Daisy Hill stänger, annars hade jag blivit kvar hela natten, tror jag. På vägen till busshållplatsen ser jag wallabies i gräset i skogsbrynet. När jag står stilla hoppar dom nästan ända fram till mig.

På kvällen går jag på teater. Animal Farm, George Orwells bok iscensatt av Shake & Stir, en lokal teatergrupp i Brisbane. Jag studerar skolungdomarna som blivit mer eller mindre hittvingade, som antingen sitter med sina mobiler eller har ett himla besvär att hitta rätt sittplats. "Får jag sitta med dig" "Vem ska du sitta med" "Har du paxat det här stolen åt hen?!" Gott betyg till skådespelarna att oron om omgivningen byts ut mot intresse för scenen och mobilerna åker faktiskt ner i fickan eller väskan. Det är nypremiär, gruppen är tillbaks i Brisbane efter en turné, och salongen är långt ifrån utsåld. Men det är en bra föreställning, snyggt gjord med både scenografiska och sceniska lösningar som lyfter innehållet. Ju längre pjäsen pågår desto lerigare blir skådespelarna, jag hoppas att leran dom smetar på sig i alla fall är uppvärmd.
Hemåt med buss, en onsdagkväll i Brisbane är det studenter och pensionärer som jag får åka tillsammans med. På en stol utanför tvättomaten sitter samma man som dom senaste två kvällarna. Det är säkert både varmt och lugnt där, men kanske borde han få bo inomhus någonstans.

Animal farm / George Orwell

Welcome to the strangest party baby

14 maj

Staden är stolt över att man 1988 var värd för världsutställningen. Dom menar att Brisbanebornas insats under sommaren -88 vände en nedåtgående trend för utställningen, som var nedläggningshotad. När utställningen stängde skulle området, som låg på South bank, alldeles vid floden, säljas till privata intressenter, men Brisbaneborna protesterade. Dom hade lärt sig att det fanns ett värde i ett område för alla, med kultur och nöjen, mitt i staden. Så nu är området en park, med restauranger, utescener, bibliotek och teater, museum och utebad.
Jag inser att jag valt för få dagar i Brisbane. Chinatown, QPAC, Anywhere theatre festival, det kommer inte att rymmas. Så jag lägger ner, och strosar runt i South bank, tar en kopp te med på flodfärjan och åker mellan båda ändhållplatserna, tittar på den förstörda botaniska trädgården som inte är uppstädad ännu, efter senaste översvämningen, lunchar på farmers market och går vilse. Men det är inte så svårt att hitta rätt igen, staden försvårar riktig vilsenhet genom att den lydigt följer flodens vindling.
Hinner in till Judith Wright centre och ser Gregory Crewdsons bilder ur In a lonely place. Minns att jag sett någon dokumentär om hur ett par av bilderna blev till.

Utanför pendeltågsstationen i Fortitude valley hänger langarna, i väntan på att nästa tåg levererar en ny omgång kunder.

The strangest party / INXS / The greatest hits

Passing churches, passing stations, a bustling complex

13 maj

Brisbane dyker upp som en suddig fantomstad genom tågrutan. Min första storstad i Australien. Landets tredje största stad med en folkmängd strax över 2 miljoner. Brisbane blir också min sista anhalt i Australien. Jag skulle vilja säga för den här gången. Men det är något med det här landet som inte riktigt klickar, för mig. Jag är inte kär i Australien.
Men Brisbane är, till ytan, en charmig stad. Mycket livemusik, en pågående humorfestival, en "farmers market", många bra restauranger och mycket kultur. Jag har en liten plan, vad jag ska hinna med, men Australienguiden ligger hemma, och tipsen jag skrivit av på ett papper ligger hemma dom med.

Här i Brisbane har jag sista chansen att shoppa, innan jag åker ut till en övärld med ett mindre och betydligt dyrare utbud av varor. Men vad behöver man, egentligen. Egentligen?
Jag köper vietnamesiska risrullar till lunch och beundrar affärsdistriktspersonalen som susar runt i klackar och kostymer och lunchar mellan vad jag inbillar mig är miljonaffärer med råvarucertifikat och optioner, utan att sweet chilisåsen fläckar ner silkestyget.

Here comes a city / The Go-betweens / Oceans apart

I wanna be sedated

12 maj

24 timmar i Bundaberg. Här gör dom rom. Eftersom det är söndag kan jag inte gå på rundtur i fabriken, Bundaberg är en väldigt lutheransk stad. Hit flyttade tyskar, och nordbor, som tog med sig sin skötsamhet och sitt affärssinne. Så man gör fortfarande rom i staden, men inte på söndagar.

Jag knatar förbi Bundaberg Bowls club.

Här har dom koll på statusen. Parkeringens rutor anger tydligt vem som räknas mest.

Närmast dörren President, Treasurer, Secretary, Kitchen staff och längst bort parkerar Green keeper

Jag går på konsthall och tittar på skulpturer med uppstoppade djur i urbana miljöer. Det är rätt deprimerande, så jag går ut i staden igen, och kommer förbi ett område med husvagnar, sk trailers, som ställdes upp när Bundaberg översvämmades senast. Många familjer hade ingen försäkring, och blev då hemlösa. Nu bor dom, mer eller mindre permanent, i ett område med trailers som står tätt, tätt i vad som ser ut som en övergiven stadspark. Jag vill inte stirra, men har svårt att inte titta, en del husvagnar har trasiga rutor, andra blomkrukor i fönstret. Tvätt hänger mellan träden, någon har gjort ett litet staket runt trailern. Ingen ser glad ut.
Tur att det i alla fall finns glass att tröstäta.

I wanna be sedated / The Ramones / Road to ruin

PS - jag skulle gärna veta vilka som läser/följer mig på resan - skriv gärna ngn kommentar så jag vet vilka ni är, förutom JH och SJ, som jag redan vet brukar läsa bloggen. Ni får ju kommentera ändå, förstås!

At a stoplight in the middle of the night

11 maj

Nattåg. Jag äter mig genom mina kvarvarande matvaror, packar väskan och tar minibussen tillbaka till tågstationen i Proserpine. Nästa sträcka, till Bundaberg, reser jag på natten. Det är stjärnklart och jag letar förgäves efter några konstellationer jag känner igen. Är det där Orion? Men varför står han på huvudet? Och hur ser Södra korset ut, egentligen? Fem små pluttstjärnor över sydpolen? Nu under maj ska den vara stor och synlig, men inte vet jag. Jag saknar gamla fina Karlavagnen.

På söndag morgon ser jag ljuset igen, när vi rullar genom nationalpark efter nationalpark. Så, helt plötsligt, blir tågfönstrets tv-ruta en actionfilm. På en gräsäng i närheten av en trav- eller kanske en galoppbana ser jag hur en häst slänger av sin ryttare och skenar iväg. Jag försöker behålla blicken på ryttaren, som ligger på marken, så länge det går, och hoppas att personen snart ska ställa sig upp igen. Jag tänker att en hästägare, om man kan, försöker att så fort det går få kontroll över sin häst igen. Men inget händer. Jag ser ingen rörelse alls, på platsen där ryttaren föll, fast jag tittar tills jag inte längre kan se ängen från tåget.
Personalen på tåget är inte särskilt intresserad av att göra något, när jag tagit mig bort till serveringsvagnen. "The rider fell off and didn´t get up again!" Det är tidigt, tidigt på söndag morgon och jag såg inga andra människor i närheten, kanske är jag den enda som sett vad som hänt? Jag vill att dom ringer, polisen eller ambulansen, så att någon kan åka dit och kolla om personen är ok. "Det kan vi inte göra" är svaret, ett svar som nästan får mig att skrika "MEN SKÄRP ER PUCKADE TÅGKONDUKTÖRER" innan jag sansar mig och inser att jag är i ett annat land nu, där det kanske är helt normalt att folk faller av sina hästar och ingen bryr sig. Med en kommentar att det får vara upp till dom, det är deras ansvar eftersom jag "bara är en turist" går jag och sätter mig igen. Jag hoppas att personen klarar sig.

Falling down / Ben Jelen / Give it all away

Beautiful plumage!

10 maj

Berglorin missade jag. Tillbaks på fastlandet har jag en natt kvar i Airlie innan tåget går vidare söderut. Jag hade bestämt att fota i alla fall en berglori, dom landar varje dag vid receptionen och mumsar på fågelfrö, men nu syns dom helt plötslig inte till!
Jag tar en afternoon tea längs strandpromenaden, köper en begagnad pocket på "The book exchange" och hittar ett australiskt tea-tree.

Kakaduorna i träden i parken på andra sidan vägen skriker åt mig när jag går förbi. Dom lyfter upp sina gula huvudfjädrar och spärrar ut dom vita vingarna. "Jag är inte farlig" försöker jag förklara, utan framgång. Jag tänker på tärnorna på Svalbard och önskar mig en bambupinne.

Monthy Python - Pet shop sketch

I was feeling kind of sea sick

9 maj

Det finns en strand där jag ser solbränd ut. Den heter Whitehaven beach och består av kiselsand. Väldigt väldigt väldigt vit kiselsand.

Här ska det hållas tävlingar, bland annat i sandslott. Jag undviker hela äventyret och hittar en ny kompis uppe i skogsbrynet.

På vägen mellan segelbåt och strand ser jag sköldpaddor i vattnet. Dom är stora och galet snabba, men samtidigt nyfikna så dom håller sig ovanför vattenytan tills dom fått kika ordentligt på mig, och alla andra simmande seglare. Det känns otroligt speciellt, och väldigt roligt, att dom tittar på oss. Dom är tydligen närsynta, i alla fall när dom tittar ovanför vattnet.

Även den här efter middag-bildvisningen blir ett konstigt spektakel, alla har blivit fotade och ska nu kommenteras, gärna på ett nedsättande sätt. Jag förstår mig inte på den sortens humor, det kryper i mig av någon slags vilja att säga emot, att följa magkänslan och protestera. Det är inte roligt när skämtet går ut på att håna någon i underläge. Det känns aldrig bra.

Whiter shade of pale / Procul Harum / Procul Harum

I was a lonely cloud

8 maj

Sällskapsresor. Gruppdynamik. Reseledare. Vad har jag gett mig in på?
Maten är i alla fall god. Värdinnan gör så gott hon kan i båtköket, lunch och middag kommer på bordet som dom ska och alla får så dom blir mätta och glada. Hembakat till efterrätt och om man inte hade med sig egen alkoholhaltig dricka kan man köpa läsk. Jag smugglade med flaskvatten, det fick man egentligen inte ha med sig eftersom båten har en egen vattentank. I hytten, som jag delar med 7 andra, fyller jag min lilla flaska i hemlighet, glad att få slippa saltsmaken på båttankens vatten. Det är knappt det duger till te.
Vi seglar genom storm för att ta oss ut till Stora barriärrevet. Det är målet för många på båten, något kaptenen mycket väl vet. Att var fjärde blir sjösjuk på vägen ut spelar mindre roll i sammanhanget. Så nu har jag sett det, och snorklat över det. Det är inte så imponerande som jag förväntade mig.

Gruppen är överlag ung. Jag är äldre än reseledarna. Ingen tror mig när jag berättar att jag är över 40. När jag envisas säger dom att dom visst tror mig, men deras ansikten är fortfarande skeptiska. Vi pratar om tidigare resor, om nuvarande resplaner, om våra egna länder och om andra länder.

Efter middagen är det samling. Den "spirituella" resledaren som har hand om att hålla humöret uppe har tagit bilder under dagen som visas på storbildstv. Och han kommenterar, på ett sätt han säkert själv tycker är roligt. Men jag retar mig på hans nedsättande skämt om homosexuella, om aboriginer, om i stort sett allt och alla som är något han inte är, nämligen vit anglosaxisk man. Men runt omkring mig skrattar alla med.

Deliver us from free will / The Ark / State of the ark

That must never happen ever

7 maj

Tre dagars segling, i Whitsunday. Båten, en katamaran, har legat inne sedan igår. Riggen är trasig, två personer klänger uppe i toppen av masten med verktyg och reservdelar. Vi ska sticka vid lunch, dom jobbar mot en tydlig deadline.
Två olika grupper har samlats vid bryggan, två olika båtar som ska iväg med någon halvtimmes mellanrum. Jag försöker gissa mig till vilka som hör till "min" båt, Emperors wings. Efter ett tag visar det sig att jag inte hade behövs fundera så mycket. Killarna med mycket alkohol hörde alla till den andra båten.
En solbränd, tunnhårig kille kommer upp på bryggan. "Har alla fyllt i blanketten?" Det var inte riktigt vad jag trodde han skulle säga. Blanketten han frågar efter är kontaktinformation till våra anhöriga plus underskrifter där vi lovar att inte stämma båtcharterföretaget om vi skulle råka dö ute på havet. Jag räknar med att det inte kommer att hända.

Relation ship / Dive / Stills

Tornadoes and trainwrecks

6 maj

Airlie beach. En liten fläck längs en lång kuststräcka i västra Queensland, Australien. En liten fläck med tusentals turister på hundratals segelbåtar längs dussinet långa bryggor. Och maneter. Jag räknade inte dom, men jag tror att det var rätt många.

Längs strandpromenaden finns nödstationer utplacerade, med en livboj och en flaska vinäger. På en tavla står det förklarat vad som händer när maneterna får kontakt, och vad man ska göra. Och precis som i många städer längs manetkusten har Airlie byggt en betonglagun, en stor gratisplaya med sand och havsvatten i stora pooler.
På gården på mitt motell går det curlews, en vadarfågel som har ett spöklikt läte. Dom rör sig mellan bungalowerna, både för skydd och för att det finns mat, ödlor, spindlar och skalbaggar, att hitta på husväggarna och i gräsmattan. När dom ser mig fryser dom, blickstilla, och försöker bli osynliga. När jag ligger i hängmattan är dom inte lika rädda, men jag ser dom aldrig nära nog eller länge nog för att kunna få någon bra bild.
I köpcentrumet intill motellet säljer man sprit i en drive in-butik, det finns ett postkontor som jag använder mig av betydligt oftare än drive in-spritbutiken och ett par olika matställen. Det finns också en stor matbutik och en väldigt liten matbutik, som säljer grönsaker och frukt, lokalodlade och obesprutade. Den lilla tant som arbetar där skrattar bara när jag ber om hjälp att välja den bästa ananasen. "Jag är från Sverige, där växer ingen ananas." förklarar jag. "Den här blir bra, den kan du äta imorgon." säger tanten och plockar upp ett precis lagom stort exemplar.

Airlie har ett välförtjänt partyrykte. Backpackers-seglarna handlar öl och sprit i plastflaskor och vin i plastpåsar och bär och kånkar ut på bryggorna för att stuva in det i lämplig segelbåt. När dom kommer i land är det fest på någon av barerna i stan, till långt in på morgonen. Jag möter några av festprissarna på väg hem när jag går morronpromenad, innan det blir för varmt att vara ute i solen. Längs en av strandpromenaderna ligger en marina, med en restaurang med stor engelsk frukost för en överkomlig summa, där kan jag sitta och gissa var dom olika båtarna ska segla. Ibland kommer det förbi någon grupp som pratar ett språk jag begriper, jag tjuvlyssnar och ler ner i min dagstidning. Om dom inte pratar om vilken "fet" fest dom ska ha, så pratar dom om den "feta" festen dom just varit på.
Jag erkänner att jag känner mig som den tant jag sannolikt också är, men om det gör att jag kan slippa både solbrännan och bakfyllan som väntar dom så är det helt ok med mig.

Swimming in your oceans / Crash test dummies / God shuffled his feet

Someone keeps moving my chair

5 maj

Tåget tar 12 timmar. Då har jag rest 620 km. I grova drag är det avståndet Malmö - Stockholm, en sträcka som SJs snabbtåg klarar av på 5,5 timmar. Det går inte så fort, det australiensiska tåget. Utanför fönstret passerar, i maklig takt, bananodlingar, sockerrörsfält, kohagar och EN KÄNGURU!!!! Den är ensam, stor och röd, och den tittar på tåget som rullar förbi. Kängurun har ingen naturlig fiende, den är toppen av näringskedjan här. Diskussionen pågår, jag har följt den på TV, om staten ska avlöna jägare för att skjuta av ett par hundra tusen kängurur eftersom överpopulationen leder till att dom i första hand svälter ihjäl. Den här kängurun ser ut att må bra, men jag har för mig att dom är flockdjur. Ändå är den ensam?
Jag spanar resten av resan efter fler, men ser inga.
Jag ska till Airlie beach, ett seglarcentrum med knappt 8000 åretrunt-innevånare. Därifrån är det möjligt att segla ut till Stora barriärrevet, ett faktum som gjort orten till en stor turistort. Nästan en halv miljon personer besöker regionen, ikväll är jag en av dom.

Det har blivit nattsvart när tåget till slut kommer in i Proserpine, den närmaste orten med en tågstation. Jag ska byta till buss, som visar sig vara en minibuss med släpvagn. Alla andra resenärer är i par, jag är den enda ensamresenären. Kanske slår någon överlevnadsinstikt in, för jag tränger mig fram med min väska, genom gruppen som står lite passiva och väntar runt föraren. -Där! pekar ut mitt namn på listan av passagerare, släpper väskan utanför släpet och kliver in i minibussen. Jag tar platsen längst fram, lätt gjort eftersom jag var först på. När jag vrider på huvudet ser jag gruppen som fortfarande står runt föraren, och det pågår ett förvirrat försök att pricka av alla på samma gång. På andra sidan av minibussen är det kolsvart, när jag tittar ut genom fönsterrutan ser jag bara mig själv titta tillbaks. Jag ser annorlunda ut.

Someone keeps moving my chair / They might be giants / Flood

Baby´s got blue skies up ahead

4 maj

Jag har börjat lessna på solskenet.
Jag VET! Det är inte en vettig, rationell, reaktion när jag nu ska resa i Söderhavet i fyra månader. Men förutom regnet min första dag och några droppar i bergen igår så är det bara blå himmel och solsken. I Cairns betyder solsken minst 30 extra minuter med solkrämshantering innan jag kan göra något utomhus, blek som jag är. Så kan jag få lite mulet nån dag snart, tack.
Värmen är annars bra för glassätandet. Har hittat den kanske bästa glassen, lokalproducerad gelato med fullkomligt absurda smaker. Även om det är lite roligt med ädelost-, tequila- och halstablett-smak, så är det choklad och clementin som är godast. På marknaden säljs det konstiga frukter, färskpressade juicer och batikfärgade rynktoppar, jag köper olika sorters bananer, alla är goda och jag blir orolig att jag inte kommer att vilja äta bananer köpta i Sverige längre. Syrliga monkey fingers, söta lady fingers, vår genomtrista Cavendish har ingen chans. Faktiskt är även Cavendishvarianten godare i Australien. Jag köper med mig till morgondagens matsäck och trillar nästan omkull av chock när lemonaden jag köper visar sig kosta närmare 50 kronor för ett par deciliter. Tur att det är lördag, jag har lite mer budget då.

Sweetest thing / U2 / The best of 1980-1990, B-sides