With a flurry of her tail

2 augusti

Dag två startar med en tidig, tidig morgon. Innan solen gått upp sätter jag iväg med lilla båten till huvudön, för att åka med ett nytt gäng valsimmare. Det här är en annan sorts valskådning. Vår valspanare verkar vilja hitta äventyrliga valar, mammor som ännu inte fött och unga hanar som också kan vara nyfikna, men inte alls lika lugna. När vi hittar en val är det bums i plurret och sen simma som en tok för att komma ifatt valen. Väldigt annorlunda från gårdagens lugna besök med mor och kalv.

Vid ett tillfälle ser jag tre valar rakt under mig, som staplade på varandra ner i djupet. Sikten är klar 50 meter ner, dom simmar neråt och försvinner. Men mest är det ovanför vattenytan vi ser valarna. Å det är inte fy skam det heller.

Hanarna gör en "heat run", dom försöker visa sig störst och starkast när dom simmar efter en hona som ska välja sin partner. I det här fallet var hon inte så intresserad av någon av dom, och använder bröstfenan för att vifta bort dom, när dom blir för närgångna.

Hanarna hoppar upp, ur vattnet, och landar på varandra. Det är som en blandning av kapplöpning och fia med knuff. Snabbast, störst och starkast vinner, och får chans att göra nya små knölvalar.

På vägen hem kommer vi förbi en stor hanval som pysslar på på egen hand. När vi kommer nära dyker den, och valguiden stänger av motorn, så vi driver ungefär på platsen där valen försvann ner i djupet. Helt plötsligt, kanske fyra meter från båten, kommer den upp igen, som skjuten ur en kanon och gör ett fantastiskt hopp och en spektakulär landning, efter en vändning på nästan 180 grader i luften. Självklart blev det ingen bild, utom den i mitt minne.

The humpback whale / John Wesley Harding / Trad arr Jones

I fell in love last night

1 augusti

Knölvalar.
Anledningen att Tonga är med på min resrutt är knölvalarna. Hit kommer dom varje vinter för att para sig och föda. Under flera månader avstår valmamman från att äta själv, för att kunna föda upp sin kalv. Och under samma period kan man, som liten liten simmande människa, få komma nära i vattnet och beundra den här fantastiska arten.

Här hittar vi en mamma och unge, mammans ryggfena till höger och till vänster, den lilla svallvågen, där är ungens rygg. Ungen är bara några veckor gammal, håller sig nära mamman och dricker mjölk. Den blandas med havsvattnet men är så fet att det som kalven får i sig ändå räcker. I sex månader är det bara mammas mjölk som gäller, på den tiden växer kalven från 3-5 meter till över 9 meter i längd, och runt 15 ton i vikt.

Det är en helt obeskrivlig upplevelse att se valarna, bara några meter bort, i vattnet. Vi fem som simmar tillsammans, får hela tiden titta upp, på varandra, och skaka på huvudet. Det kommer in vatten vid snorkelmunstycket för jag ler så brett hela tiden. Och det är inte läckage i masken, det är glädjetårar.

Det är inte en så bra bild, båten guppar och jag försöker se vad jag egentligen tar en bild på men det är svårt eftersom solen lyser så starkt, men det är alltså så här nära vi var valarna. Säkerhetsgränsen är 5 meter, eftersom deras bröstfenor är fem meter, och om man kommer närmare kan valen av misstag lappa till en. Den lilla fenan som sticker upp är alltså kalvens.

Dancing the whole way home / Miss Li / Dancing the whole way home

Something´s bound to break

31 juli

Senaste sommarstormen tog någon meter till av ön. Vågorna kommer enklare över korallrevet nu, gör mer skada. 70-åriga palmer välter ner i havet, stora träd tappar fotfästet. Det är inte någon stor ö. Den kan inte tåla så mycket mer.

Jag går runt ena änden av ön, långsmal landtunga omgiven av korallrev, får trassla mig genom trädlik längs udden, som väntar på nästa sommar och nästa storm som tar dom med sig och som fäller nya träd.
Passadvindarna sliter och drar i Tonga, som i alla öarna i Stilla havet. Två, tre, fyra eller kanske fem svåra cykloner, som då kallas orkaner, kan passera ögruppen under en säsong. Förutom vindar är det regnet som ställer till det mest, med några meters nederbörd under regnperioden kan ännu mer fast mark spolas ut i havet.

Nothing left to lose / Mat Kearney / Nothing left to lose

En dubbel treo

30 juli

Mitt blodsocker har nog aldrig varit så här lågt. Jag orkar inte ens gnälla. Jag väntar, kvar på kajen, på att en annan grupp ska dyka upp, som ska med ut till samma resort. Dom kommer med flyget, det kinesiska, och det skulle dykt upp för flera timmar sen, men jag väntar fortfarande. Fiket, finns bara ett på Hapaai, är stängt och brödet som finns i butiken är berikat med skalbaggar. Men så kommer flyget, familjen lastas ombord på båten tillsammans med mig och den mat som kom med samma färja som jag, och så far vi iväg. Det är knappt att jag kan vara social. Jag svarar enstavigt, om alls.

Vi vadar i land, vågorna snor min ena sandal. Humöret, det redan rekordbottenlåga, är på väg att implodera med en kraft motsvarande ett antal megaton. Men så ser jag mig omkring.

Jag är helt plötsligt inte på så dåligt humör längre. Det hjälper att det också finns hembakt och te. Små saker. Småsaker.

Låt dom komma nu / Kent / Jag är inte rädd för mörkret

Before things got in the way

29 juli

Detta är färjan som ska ta mig till nästa ögrupp. Jag köper biljetten i en liten barack vid infarten till hamnen. Jag frågar inte om båten kommer gå klockan 4, utan när båten kommer att gå. "Efter klockan fyra" är det sanna men ändå otydliga svaret jag får.

Man lastar på varor av alla slag, lastbilar och pickups och minibussar går i skytteltrafik och lämnar varor till containrarna som ska lyftas ombord.

Jag är på plats långt, långt innan avgång. Innan båten går kommer det vara fullt av folk här, under taket. En av försäljarna här säljer mig en kokosnöt. Dom säljer också små nudelpaket, typ ramen, och dom äts som snacks. Man krossar nudlarna i paketet och tuggar dom sen, torra. Jag provar inte men gissar att det liknar salta pinnar.

Det är en rätt ok färja. Så har det inte alltid varit. 2009 omkom 74 människor när en färja mellan öarna sjönk. Den var aldrig tänkt för att gå över djuphavet, det var en hamnfärja som köpts in.

Mary berättade om rättegången, om hur hon coachade åklagaren i att ställa rätt frågor. "Skulle du låtit din faster åka med färjan" var en fråga som verkligen ställde allt i en annan dager. Många, från kaptenen - som överlevde - till de som drev det statliga färjebolaget svarade att dom inte skulle låtit sin faster åka med.
En omskakande detalj: Den matros som på lägre däck märkte att det strömmade in vatten och då gick upp för att undersöka vad som hänt, gick förbi flera kvinnor och barn - men vare sig väckte eller varnade dom. När han tillfrågades under rättegången varför inte, var hans svar "Det var inte mitt jobb". Så hårt sitter det, vad man lärt sig sen barnsben om att hålla sig på sin plats, att 74 personer, de allra flesta kvinnor och barn som fanns just på de lägre däcket, dör.

Nu är den nya färjan anpassad för riktig sjögång. Personalen ska vara tränad, och medveten om sina roller. I utrymmen i väggarna finns gott om flytvästar, innan avgång får vi se en film och vi får höra alla olika signaler, utrymning, brand, alla på däck.

Det här är den luftkonditionerade mediasalongen, hela natten spelas actionfilmer på öronbedövande hög ljudnivå på storbildsskärmen längst fram. Piratkopierade actionfilmer. En del komplett med inspelade silhuetter av biobesökare.

Här är mitt lilla hörn. Två plaststolar, en liten bit av golvet.

Min granne.

Hans mamma och han ska resa hela vägen till öarna längst bort, hon har med sig mat som hon bjuder mig på, och både madrass och extra filtar. Luftkonditioneringen är verkligen effektiv, så jag tackar ja till en filt frampå natten. STOR skillnad! När jag kliver av i gryningen lämnar jag kakorna jag hade med som proviant ovanpå den hopvikta filten. Hon har sin mamma på sjukhuset i Nuku´alofa och gör resan varje månad.

Dom sin inte sitter och sover i mediasalongen har lagt sig på utedäcket.

Ja, folk ligger faktiskt precis överallt.

På trappavsatser.

Intill lastutrymmet på utedäcket, där det står containrar och där det stuvats alla sortera varor.

Mitt i natten når vi utkanten av Hapaai-gruppen, tiotalet småbåtar kommer ut till färjan som ankrat utanför korallrevet, och varorna lastas av. En sängram, en byrå, en tvättmaskin. Tunnor med diesel. Luften är ljummen, motorljuden känns mer än hörs, när fartyget vibrerar.

Färjan kommer, om den går enligt plan, en gång i veckan. Till dom mindre öarna, i utkanten av ögrupperna, går inga andra reguljära transporter. Så kommer det inte med färjan kommer det inte alls.

Framme i Hapaai, gryning. Dags att lasta av.

Så, det som inte kommer med båten kommer inte. Jag ser höns, getter och grisar, hundar med, alla lastade på färjan och en del lastas av här.

Jag köper supersura citrusfrukter av damerna på kajen och sätter mig för att vänta på transport ut till resorten jag ska bo på. När det som ska lastas på hamnat där det ska stänger man akterporten och lägger ut igen. Nästa besök, på väg tillbaks mot Tongatapu, blir om två dagar.

I wish the best for you / Emerson Hart / Cigarettes and gasoline

My right hand, my left hand, they're both no good

28 juli

Det här ska vara världens enda trehövdade kokospalm. Kokospalmer har egentligen bara en krona, men det här är, av mycket oklara skäl, en palm med tre kronor. Den står på Tongatapu, Tongas huvudö. Att två stammar kan växa ur en nöt är känt, och visserligen ovanligt men inte unikt på samma sätt. Kokospalmer är verkligen en himla spännande växt! 50 nötter per år per palm, om jorden inte är superfertil. 100 år gamla, ungefär, som mest. 200 olika sorters kokospalmer! Utsatta för diverse ohyra och svampangrepp. Används till byggmaterial, mat, sängkläder, färdmedel, kläder, bränsle. En färsk, grön, kokosnöt innehåller 4-5 dl vätska, lite socker, lite salt, inget klor. Ofta bättre än flaskvattnet och alltid mer miljövänligt.
På Taveuni visade killarna i personalen hur man kan knäcka skalet på en kokosnöt med bara handflatan. När en av gästerna, en israelisk dykare som gjort militärtjänst i Israel, skulle försöka krossade han också kokosnöten, men nästan också sin hand på köpet. "Varför gör jag alltid idiotiska saker" suckade han senare över middagen, med handen fortfarande inpackad i is.

Don´t break the needle / J Roddy Walston and the business / J Roddy Walston and the business

Creatures from the past

27 juli

Jag flyttar in till huvudstan, Nuku'alofa. I väntans tider på en båtavgång, för flyga med kinesiska olycksplan ingår inte i mina planer, är jag strandsatt i två dagar mer än tänkt. På The villa bor tre andra gäster, samtliga på Tonga för att arbeta med någon sorts bistånd. En herre håller i kurser i ekonomi, anlitad av riksbanken på Tonga med stöd från världsbanken. En dam jobbar med att stärka administrationen inom skolsystemet. Och så Mary, författare till Making sense of Tonga. Mary har uppdraget att samla in och förbedöma samtliga inkomna ansökningar om stipender för studier utomlands. Det är Australiens high commission, jämförbart med en ambassad, som utlyser stipendierna. Mary ska granska ansökningarna, underlagen, betygen och intygen. Det är ett uppdrag som för henne till Tonga från Kalifornien några veckor varje år. Tidigare bodde hon på Tonga, drev ett konsultföretag som bland annat tränade nyanställda utlänningar i den lokala kulturen. Det är verkligen intressant att prata med henne.

Mary berättar om kyrkogårdarna, och gravarna. Familjestrukturen är komplicerad, för även om pappa/farfar har mest att säga till om så är faster en väldigt viktig person i familjen. Den äldsta kvinnan i pappans familj är matriarken, och får den finaste graven. Men i gravarna ligger man inte ensam, andra avlidna läggs efterhand i samma grav. Och det är strikt reglerat vilka som får dela grav. Bror och syster kan inte dela till exempel. Mary berättar att när hon frågade sin tidigare affärspartner om hur hans familj visste var alla låg, hade dom någon lista eller skiss över gravplatserna, så skakade han på huvudet. Man bara visste, hade han sagt.

Tak, täcken, blommor av plast och papper, blinkande färgade lampor, flaggor och fanor pryder gravarna. Alla är dessutom överhopade med vit korallsand. Om man inte gör det blir benen bruna/grå när dom multnar i graven, men med vit sand på sänks temperaturen i graven, ofta ett betongklätt hål, och då blir benen vita när köttet ätits av, av diverse kryp och bakterier. Vita gravar, och vita ben, har högre status än gråa ben.

Bury your burdens in the ground / William Elliott Whitmore / Field songs

Ingen man kan räkna med i kris

26 juli

Det handlar mycket om Kina, här på Tonga. Precis som på Fiji snurrar rykten om konstiga överenskommelser mellan kinesiska diplomater och biståndsorgan och Tongas regering och kungen. Landet är omsvärmat av både västvärlden (Australien/Nya Zeeland) och Kina, och de krav på demokrati, insyn och miljöhänsyn som väst ställer för att investera/ge bistånd ställer inte Kina.
Ett exempel är att Kina skänkt ett av sina flygplan till Tongas regering. Det är en av de mest olycksdrabbade flygplansmodellerna, konstruerat för flygplatser med korta landningsbanor, och det har fått Nya Zeelands regering att ta tillbaks allt sitt bistånd till turistindustrin på Tonga. För hur skulle det se ut om en Nya Zeeländsk medborgare dog i en krasch med ett plan som sponsrats av hens egen regering? Att det nya, skänkta planet, ska trafikera öarna i konkurrens med det flygbolag som ägdes från Nya Zeeland kan också ha med saken att göra. En av kungens släktingar har startat flygbolaget Real Tonga, och ska flyga kina-planet mellan de fyra ö-grupperna.

Ett annat exempel är att Tonga sålde pass till Hongkong-bor som ville emigrera innan Kina tog över staden. Hade du bara nog med pengar så fanns det en utrikesminister (adlig) som gärna erbjöd dig medborgarskap. Tonga har även låtit fartyg flagga sig från Tonga, och låtit dom trafikera bland annat i Medelhavet, men efter att Israel stoppat ett av fartygen som var lastat med vapen, så stängdes registreringskontoret i Grekland.

Krossa allt / Kent / Röd

Lots of piggies

25 juli

Det handlar mycket om grisar på Tonga. Dom vandrar runt på egen hand, längs gator och vägar, in i och ut ur trädgårdar och längs stränderna. Det finns till och med fiskande grisar.

Grisarna får knata runt på dagarna och ordna sin egen mat, och längs en av vikarna har grisarna kommit på att dom kan hitta käk i vattenbrynet. Finns tydligen grisar i Karibien som kommit på samma sak.

Att ha grisar är status, att ha mark att ha grisar på är ovanligt. Därför denna frisläppta skötsel. Det är alltså inte för att grisarna skulle trivas bättre, på frigång. Och för den som inte vill ha grisar i sin trädgård gäller då att stängsla in. Det finns så mycket att äta ändå, utanför stängslet, så det räcker med ett ganska enkelt staket för att avskräcka.

Du behöver ha många grisar för att kunna tex gifta dig, begrava någon eller ha en släktträff av något annat skäl. Dels för att hela släkten ska få mat, men också som avgift/hemgift. Det kan handla om 20 grisar, vilket väldigt få har. Så man skuldsätter sig för att kunna ordna bröllopet, begravningen eller vad det nu är. Dessutom kan du behöva betala ett par grisar till adelsfamiljen som har rätten till marken ditt hus står på. Gamla tiders svenska tionde, fullt fungerande system i nutida Tonga.

Piggies / Beatles / White album