Demokratin har möglat, brutits ner och blivit kompost. Det talas om val nästa år. En av landets två dagstidningar har redan utsett en valredaktör, men vilken nytta hon gör är oklart för mig. Trots flera försök vill ingen journalist prata med mig om hur det är att bevaka en militärdiktatur. Jag skulle gärna gjort det. Jag vill fråga om tidningarnas okritiska hållning, om TVs nyhetssändningar som visar upp regeringens olika talesmän, helt oifrågasatta och utan att några andra röster hörs. Jag hör om Fijis goda relationer med Kina och Ryssland och om det finns kritik så hörs och syns den inte i media. Där finns pressmeddelanden från regeringen och diverse ministrar men inga kommentarer från berörda eller oppositionen.
Men efter någon vecka läser jag mellan raderna och efter någon vecka till ler jag cyniskt åt formuleringarna om regeringens nya policy eller plan. Och hela tiden gnager tanken på om alla läsare och tittare är lika skeptiska som jag, eller om dom kanske tar in allt, ofiltrerat och okritiskt. Så jag börjar fråga.
"Nä, politikerna har inte koll på läget." Föreståndaren för ett av Suvas många hjälpcenter är glasklar. Hon är anställd av en lokal katolsk församling för att stötta gamla och hemlösa, ofta är många både och. Kyrkan äger två hus där dom gamla får bo, där en anställd husmor lagar mat och fixar tvätt och hygien. Hon berättar att regeringen inte alls har lyckats göra situationen bättre för de som har det svårast, och att alla känner människor som har det svårt. Antingen vet man om hur det är tack vare sin församling, eller så har man en släkting som hamnat på bar backe. Jag får lite mer hopp om framtiden när jag hör det, inte för att folk har det svårt men för att alla vet om att folk har det svårt.
I Thurston gardens går jag på historiska museet och tittar på kanoter och bilder på ceremonier och statyer från förr. Utanför håller Fiji fashion week uttagningar av visningsmodeller. Kulturkrocken är total.
Applause / Lady Gaga / ArtPop
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar