I want it all, give me what you got

29 maj

Det här var målet med min resa till Tanna och en stor anledning till att Vanuatu är med som ett land på resan. Vulkanen Yasur.
Den kallas för världens mest lättillgängliga vulkan. Det går en bilväg upp till kraterkanten, ett spår i en ravin med flera meter höga kanter, som letar sig upp till vulkanen på, för närvarande, 405 möh. Men min resa börjar i Lenakel.

Jag ska flytta till östra sidan av ön, till vulkansidan. Det innebär en lång bilresa längs branta och guppiga vägar. Min nya värd är också den som ska skjutsa mig. Men när jag blivit avsläppt i Lenakel, huvudorten på Tanna, visar det sig att hans bil är trasig, kvar på verkstaden. Så jag blir sittande rätt länge, och väntar. Jag ser kommersen, trafiken, skolbarnen. Jag ser också den ensamma kvinnan som går runt bland husen, klädd i en sarong. Hon är mager, barfota. Hon talar med sig själv, sarongen halkar ner från överkroppen och det tar några sekunder innan hon förstår och tar upp den över brösten igen. Jag ser hur alla runt henne undviker henne, jag ser hur en man kommer ut ur butiken där vi sitter och väntar, och springer efter henne med en pinne i högsta hugg. Kvinnan verkar förstå vad som är på väg att hända, han har säkert slagit henne tidigare, och hon slinker in bland en grupp kvinnor som väntar på bussen. Mannen hejdar sig, sänker handen men hytter åt kvinnan som ett hot, ett hot att han kommer att komma ifatt henne nästa gång.
Jag är glad att han inte fick tag på henne. Jag hade bestämt att rycka in, skit samma att jag inte bor här, ingen slår en annan människa när jag är i närheten utan att jag säger ifrån. Kvinnan fortsätter vandra runt, kommer tillbaks till affären. Jag ska dela bil med min värds kock, hon har varit in i butiken och köpt lite bröd, lite kött och några lökar. Kvinnan, som jag tror är dement, kommer fram från baksidan av ett av husen med en apelsin i handen. Hon skalar den och äter. Rätt snart står hon bredvid oss, hon vet att det finns bröd i påsen, jag fattar att hon är hungrig. Min värd kommer med någon dryg kommentar om kvinnan, jag svarar med att hon väl säkert är hungrig. Helt plötsligt bjuds kvinnan på bröd ur påsen. Bra, tänker jag, håll den vita turisten nöjd. Om det då kräver att man ska ta hand om en psykiskt sjuk kvinna man annars slår och förnedrar, bra!
Så visar det sig att bilen inte går att laga utan att vi ska få skjuts av en annan person. Jaha, visst, bra. Den andra killen dyker upp och vi ska sätta oss i bilen. Vi lastar bakflaket med maten, min väska och tre personer som ska få åka med. Då kommer kvinnan fram till flaket. På en sekund har min värd lappat till henne. En hård örfil, jag ser som i slowmotion hur hon far iväg, nästan trillar. Han skrattar, tittar på mig. Kvinnan börjar gråta, går halvböjd bort från bilen, ena handen håller hon mot kinden. Jag frågar: Kan vi åka nu?

Resan är lång, skakig och jobbig. Mest för att jag hela tiden måste bita mig i tungan för att inte skälla ut min värd. Han är politiker, försökte komma in i parlamentet i valet för ett par dagar sen, men misslyckades. Har det gjort honom på dåligt humör eller är han bara ett svin? Jag vet inte, men dryg, obehaglig och otäck är han i alla fall. Och han ska få mina pengar? Framme vid anläggningen ska jag plötsligt betala fullt pris för resan. Jag vet redan att här på Tanna är bilarna både taxi, buss och lastbil i en och samma. Under hela resan har vi stannat till och gett lift åt bybor som reser mellan byarna, alla har betalat föraren. Med redan från Lenakel är kocken, som handlat mat till hotellet, ägaren/värden och hans dotter. Men ingen annan förväntas bidra med pengar till föraren.
Vid det här laget är jag på riktigt dåligt humör. Det var länge sen frukost, hela dagen har slösats bort i väntan vid en dammig butik, och nu ska jag skinnas på flera tusen vatu. Det slutar med att jag betalar lite mer än min andel av resan, men jag inser att värden, hans kock och dottern inte betalar något alls, så i princip är det föraren som tappar sin inkomst.

Samma förare ska komma tillbaks och ge mig skjuts upp till vulkanen. Jag lämpar av väskan i stugan, tittar in i badrummet ute på gården, med trasig toalett och duschkabin med elkablar i det fria. Näe, inte samma standard som hos Tom, precis.

Men jag är ju här för vulkanen, så när vi rullar uppför stigen mot toppen försöker jag fokusera på det. Yasur är en strombolisk vulkan, en sorts vulkan som har ständiga utbrott. Det finns uppgifter om att den haft kontinuerligt utbrott sedan James Cook först seglade förbi 1774 och noterade ljusskenet. Port Resolution ligger på den här sidan Tanna, tydligen en underbar dykvik med fantastisk snorkling. Jag kommer aldrig ner dit. Uppe på parkeringsplatsen, ett tiotal meter nedanför kraterkanten, får vi en säkerhetsgenomgång om vulkanens risker. Guiden Philip berättar att lavabomberna når den övre parkeringen, där vi står, på någon sekund. Vi ska gå ännu närmare än så... underförstått att kommer det en lavabomb mot dig så dör du. Postlådan visar upp vissa skador, breven man lämnar där ska i alla fall komma fram, om än något svedda, säger den lokala sägnen.

Uppe på toppen blåser det, mycket. Solen är på väg ner, det är kallt. Faserna som vulkanen går igenom är distinkta. Först mullrar allt. Mullret rör sig genom vulkanaskan och skakar marken under oss. Sen börjar det glöda allt mer, nere i vulkanen. Sen kommer lavan, skjuter ut, exploderar upp 50 meter i luften. Efter det, rök och ånga, giftiga gaser och aska. Vinden tar tag i askan, blåser bort den, allt blir stilla och sen börjar det om igen.

Jag är nöjd men inte så imponerad. Visst, jag har aldrig varit på någon annan vulkan, men var det här allt? Det känns inte som något farligt, även om det är härligt att få se det, så nära.

Dagen efter ökade aktiviteten så mycket att besök uppe vid kraterkanten inte längre var tillåtna. Det var för farligt. Det fick jag veta först tillbaks på Efate, i Port Vila när jag kunde låna en dator igen. Där på plats vid kratern var jag bara färdig att åka tillbaka till västkusten. Ju snabbare desto bättre. Hur fort gick dom där lavabomberna nu igen?

Heaven´s on fire / Kiss / Animalize

Farmer, farmer put away your DDT

28 maj

Tom har en liten odling. Uppe på platån står ett par citrusträd, där finns några röjda åkerlappar och där går hans hästar. Han är uppe varje morgon och tittar till dom, när det fortfarande är svalt. Jag går upp senare, när solen står högt på himlen. Stigen upp till platån är brant, smal och lerig. Jag kliver runt stora stenar, glider bakåt, kämpar mig uppåt. Utsikten är värd ansträngningen. Gräset här blommar vitt på sommaren, en pilot såg dom vita ängarna och området kallas på engelska för White plains. Förr gick det vilda hästar här, men nu finns det inga kvar. Inga vilda i alla fall. Hästar finns det.

Dom är helt ointresserade av mig, men när det dyker upp ett par hästkompisar på andra sidan taggtrådsstaketet så knatar dom fram och hälsar på besökarna. Så dom är inte helt osociala i alla fall, bara det att jag inte duger. Nåväl. Jag plockar en solvarm citron och när jag skalar och äter några klyftor drar kinderna ihop sig som i kramper.

Toms familj äger all mark i området. Hans bror är hövding, men Tom berättar att brorsan inte tar sig för så mycket, han dricker mest kava. Så Tom har fått styra och ställa lite som han vill. I gengäld ställer han upp och hjälper dom som bor i byn. Dieselgeneratorn är en sak, skolskjutsar en annan och han erbjuder arbetstillfällen med att sköta om turisterna. Om någon annan i byn skulle vilja göra likadant, och bygga ett par bungalows, undrar jag. ¨Det får dom inte¨ förklarar Tom. Marken är hans brors, från bäck till bäck och hela vägen in till mitten av ön. Att hjälpa någon och att dela med sig till dom, här är det två helt olika saker.

Big yellow taxi / Counting Crows / Hard Candy

All that noise, and all that sound

27 maj

Jag hör musik från andra sidan vägen, från Toms by. Där har han ställt upp en dieselgenerator. På kvällarna slår han på den ett par timmar. Generatorn försörjer turisterna med ström några timmar men räcker även till ljus i husen i byn för att göra läxor och när dom är gjorda får ungarna spela musik. Dom spelar både andras musik och gör sin egen med diverse elförstärkta instrument. Kristna sånger mest, men jag hör också någon reggaelåt. Barnen i byn går i en katolsk skola, inte för att dom är katoliker utan för att den ligger närmast byn.
Det ska hållas fyllnadsval till parlamentet. Margret är valförrättare, hon jobbar som lärare och alla lärare på skolan ska rycka in och hjälpa till eftersom valet genomförs i skolans lokal. Det är en parlamentledamot som dött som ska ersättas. Hans son har precis fått komma med på valsedeln, efter att han överklagat beslutet att inte få vara med som myndigheterna först hade bestämt. Jag tvingar Tom och Margret att prata politik, dom är svårflörtade men ett och annat trick har jag ju lärt mig om att få folk att berätta saker. Min slutsats av det dom berättar blir att politiker i Vanuatu är inget att lita på, dom jobbar mest för att deras hemby/släkt ska få fördelar och tar inget nationellt ansvar. Tom är besviken över att det bara är dom stora hotellen längs hans kust som fått el framdragen med hjälp från staten. Hade dom bara dragit ledningarna ett par kilometer till hade det räckt till hans by och hans bungalows.
Eftersom det är valdag är marknaden stängd. Jag roar mig med att läsa skyltarna på affärerna i centralorten på Tanna, Lenakel. Många har kvar julskyltningen, tomtar och glitter i fönstret och runt dörren, kommer mig aldrig för att fråga varför.

Speed of sound / Coldplay / X&Y

It sucks the air inside and makes quiet sea sounds

26 maj

Ännu en lyckträff, nu på ön Tanna. Där på västkusten, vid Whitegrass plains, driver Tom och Margret en liten anläggning med tre bungalows.
Katterna älskar mig. Kärleken är inte besvarad. När dom hoppar upp i mitt knä under middagen knuffar jag ner dom igen, vår kamp pågår länge men jag är lika envis som dom och till slut ger dom upp. Jag har spillt sås över kläderna och blöder på ena benet av en vass och seglivad kattklo som tagit sig genom byxtyget. Känns som om katterna vann den här ronden.

Jag har valt västkusten på grund av dom blåa hålen. Längs kusten finns naturliga hål i korallen som under lågvattnet blir lokala akvarier/pooler med superb sikt och skydd från vågorna. Min bungalow ligger ett par meter från stigen som går genom lavafältet ner mot stranden där man kan ta sig ut på den vassa korallen och fram till det närmaste hålet. Jag går väldigt försiktigt, korallen är antingen sylvass eller ömtålig, så jag försöker kliva på den sort som tål att man går på den. Jag skäms när jag hör på kraschandet att jag misslyckas.
Framme vid kanten blir jag stående en lång stund. Det är ännu mer fantastiskt än jag inbillat mig. Vattnet är som glas, jag ser botten 10 meter ner och får lite svindel när jag försöker få ögonskärpan att stämma på alla färgglada koraller och akvariefiskar som simmar runt. Det här är något helt annat än Ngunas bruna korallklumpar, till och med bättre än Stora barriärrevet.

The hole / Glen Phillips / Tornillo

You know, I work all day

25 maj

Damerna från Nguna har åkt in till stan, för att sälja sina varor på marknaden i Port Vila. Det är en tuff utmaning. Båten kostar 2000 vatu tur och retur, bordet 450 vatu per dygn. Du säljer en ananas, så här utanför säsongen, för 400 om du har tur, en apelsin för 20. Får dom några pengar över, när dom åker hem igen eller blev det en förlustresa? På natten sover dom under sitt bord i marknadshallen, varken råd att hyra hotellrum eller möjlighet att lämna sina varor utan tillsyn. Har du riktigt otur är alla bord redan uthyrda när du kommer fram, då får du sitta utanför och vänta tills någon annan sålt slut på sina varor och åker hem. Jag köper en ny duschslang till damernas guesthouse, som jag lämnar av på marknaden så att den kan få åka med tillbaks till ön. Jag köper också en råttfälla, för att se om dom kan fånga den lilla gynnaren som bodde i huset samtidigt som jag var där.
Att vara i Port Vila efter friden på Nguna, galna tuppar till trots, känns som en påfrestning. Bilar, bussar, en massa folk. Framförallt en massa beslut, för snart går planet till nästa ö. Där ska det varken finnas bankomat eller ens en bank. Jag har fått hjälp att boka boende på ön av den mycket vänliga och hjälpsamma ägaren till motellet jag bor på i Port Vila, så det bör gå bra.

På vägen till järnaffärn för att shoppa duschslang går jag förbi ett hus med nätgaller runt. Personerna på gården ropar "Good morning" till mig, och jag hälsar glatt tillbaks. När jag fattar att det är fängelset i Port Vila blir jag full i skratt. Jag tyckte väl att dom var väldigt entusiastiska.
Det är vanligt med hemfridsbrott, i Vanuatu. Inbrott, misshandel inom familjen, men också knarkbrott. Många båtar som kommer från Asien lastas om i Vanuatu, varorna flyttas över till flera mindre båtar och skickas iväg mot Australien. Vanuatu hamnar ofta i topp när det gäller största beslag av narkotika på Interpols listor. Lokalpolitikerna störs av det, dom försöker förklara att det är just omlastningen som ställer till det, inte att Vanuatu är befolkat av stora mängder droghandlare. Jag vet inte, men att det är lätt att få tag på droger på barerna i stan är en av orsakerna till att Vanuatu och Port Vila lockar så många Australiensare.
Jag läser i tidningen om en barägare som för andra gången döms för narkotikahandel. Domaren är citerad i tidningen, något om att mannen nu förtjänar lagens strängaste straff eftersom man förra gången dömde honom till att vistas på sin hemö under en period men att han då inte tog chansen att bättra sig.

"Är det inte hemskt jobbigt att behöva sova i marknadshallen, i fler nätter till och med, när ni åker till marknaden?" Damerna skruvar på sig. ¨Närå¨ säger dom. Vadå, måste ju vara jätteslitigt att sova på betonggolvet, med alla andra människor runt omkring? Jag ger mig inte, vill att dom ska erkänna att det är tufft. Men då kommer det fram, att nätterna, och framförallt dagarna på marknaden är en liten semester från vardagsslitet. Under några dagar då och då kan kvinnorna, som annars har ansvar för både hem och odling och barn och tvätt och matlagning, få vila upp sig lite. Dom hinner skvallra med sina vänninor, ha lite roligt och slipper slita dygnet runt. Att betongen då är lite hård är ett litet pris att betala.

A hard day´s night /Beatles /

Somebody sail this ship

24 maj

Nu lämnar jag Nguna och damerna i Nakie womens club. Det har varit en riktigt bra inledning på resan. Australien, som skulle blivit övergången från hemma till borta, blev mest en stor frustration. Här i byn har jag visserligen också sett en del tokigheter, gillar till exempel inte hur byborna behandlar sina grisar, men när jag sagt något har vi haft bra samtal och i slutändan har jag känt att jag lärt mig mer men också att den jag pratat med fått någon ny tanke. Men framför allt är det tempot, ljuden, dofterna, ljuset, färgerna som gjort att jag nu faktiskt känner att jag är HÄR.

Nu drar jag vidare till nästa ö.

Stronger than dirt / Tom McRae / Just like blood

Shining water's mud

23 maj

Revet utanför byn är i dåligt skick. Korallerna är slitna, många ser helt döda ut. Men imorse såg jag en sköldpadda som simmade förbi i det suddiga vattnet. Förfrukostsnorklingen är trevlig. Jag vaknar av tuppen, tupparna, som börjar balla ur runt 5-snåret. Jag försöker somna om och misslyckas. Jag tar en lämplig frukt från det råttskyddade fatet på köksbordet, kliver i våtdräkten och stapplar ner mot stranden. Det går en liten genväg från tomten ner mot havet så jag möter bara några hönor som också väckts av tuppen. Grannarna har fullt upp med att få igång elden, fixa frukost till skolbarnen och få iväg dom till skolan. Jag snorklar högerut, vänsterut kommer en massa båtar att lägga ut för att åka till fastlandet - där vill jag inte vara ivägen. Fiskarna håller sig undan, ser ett par bläckfiskar som stirrar på mig och håller mig under uppsikt till jag försvunnit över nästa korallrev. Någon timme senare har jag nått udden.

Vid grannön Pele finns det dugonger, sjökor, och ibland simmar dom över till Nguna. Jag får inte se någon under mina snorkelturer, men får höra om tyska besökaren som trodde han såg ett monster när han såg en dugong i vattnet. Inbillar mig att jag skulle varit coolare, men minns hur nervös jag blev av att överraskande se en sköldpadda, bara så där, så jag hade nog också blivit förskräckt av att se en dugong.

Jag har blivit inbjuden att besöka förskolan.

30 barn i två grupper, 3-4 åringar på förmiddagen och 5-6 åringar på eftermiddagarna, som sitter på golvet eftersom man inte haft råd att skaffa stolar och bord än. Fröken får varje kväll sitta och handkopiera morgondagens skoluppgifter, om det är stavning, matte eller något annat ämne.

Enkla kartongbitar med siffror och bokstäver på, ett hörn med några enkla musikinstrument, färglagda bilder på väggarna med tre båtar, fyra fiskar, fem blommor.

Barnen flyttar vidare till skolan och första klass "när dom lärt sig nog mycket." Fröken berättar att det ofta är pojkarna som får flyttas vidare som 5-åringar, tjejerna är klara senare. Förvånande, tycker jag, som är van vid att det är tvärtom.

Klockan två kommer honungsfåglarna och hälsar på vid huset. Det är hibiskusen vid staketet som lockar, dom landar vid blommorna och grenarna böjer sig nästan hela vägen ner till marken. Barnen som går förbi huset har under den här veckan gått från att knappt våga hälsa, till att hälsa entusiastiskt till att inte bry sig om att hälsa. Det känns rätt bra, för även om jag vet att jag inte hör hit så hör jag lite mer hit nu än när jag kom i lördags kväll. Imorgon åker jag igen.

Consider me gone / Sting / The dream of the blue turtles

There are so many things I can do

22 maj

Evelyn håller koll på mig. Hon kommer med sin mamma som ska väva mattor till marknaden, och Evelyn sätter sig med mig på verandan. Jag försöker underhålla henne, visar alla trick jag kan. Hon är både livrädd och nyfiken på samma gång, som bara en treåring kan vara.

Evelyn skrattar åt mig, när hennes mamma översätter när jag säger att jag vill lära mig göra mattor av pandanuspalmblad. Själv är jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna lära mig väva mattor, för hur svårt kan det vara? Palmbladen (Nakie kallar man pandanusväxten här på ön) har torkats i uteköket innan dom rullats ihop och nu ska dom delas i två någorlunda lika breda remsor.

Hon gör det så snabbt att jag får ta nästan 30 bilder innan jag kan få en närbild där rörelsen är skarp. Kniven i ena handen, palmbladet i andra, måtta, snitta, släppa på backen, ta nästa. Okej, just det här momentet kommer jag nog inte lära mig innan jag åker på fredag. Men vävningen, det kan väl inte vara så svårt?

Det är inte svårt, det tar bara tid. Och priset för en matta, som damerna gör, är lågt med tanke på tiden det tar att göra den. Men tid här, och tid hemma i Sverige, är inte samma sak. Här är inte alternativet att gå till ett jobb med lön. Här är alternativet att sopa, att hämta frukt och grönt från den lilla åkern man röjt i djungeln, att tvätta eller något annat hushållsgöromål som behöver tas om hand. Och dom får du absolut inte betalt för. Så vill man ha pengar, för att kunna betala skolans uniformer, ta sig till fastlandet för att köpa något på marknaden eller hälsa på någon familjemedlem, så är det mattor, korgar och solfjädrar som gäller.
Tiden man lägger på att väva i kvinnoföreningen blir pengar till föreningen. Det har gjort att man kunnat bygga huset jag bor i, att man kunnat skicka två personer på utbildning för att lära sig använda en bärbar dator, att man snart kan köpa en solcell så att man kan ha ström i sitt hus.

Vid middagen pratar vi om kvinnoföreningen, om pengar, mål och metoder. Jag försöker entusiasmera tanterna att testa andra produkter än mattor, kanske sådana med lite större marginal. Till exempel växer det kakao, vilt, i djungeln. Barnen brukar plocka kakaobönorna och äta, råa och ojästa. Jag kan tänka mig att turister i Port Vila skulle vara mer intresserade av bönorna än av en matta, och råvaran är enklare och mindre tidskrävande att komma åt, tar mindre plats att förvara och transportera och borde kunna ge ett högre pris per arbetad timme. Ordförande Leiwia blir intresserad, men när jag berättar vad priset är för kakaobönor i Sverige tror hon mig inte.

C´mon people / Richard Ashcroft / Alone with everybody

Vi städar och vi skurar och vi fejar

21 maj

Tisdag är städdag. Alla som kan går då ut och plockar upp skräpet dom slängt runt byn tidigare i veckan. Jag försöker få det att gå ihop. Jag menar, varför inte bara slänga det i en soptunna på en gång, och göra något roligt på tisdagen? Visst, det finns en hel del naturligt skräp också, löv och grenar från alla djungelträden, frukter som trillat ner, getbajs och hönsfjädrar.
Jag är lite rädd för geten. Han är säkert jättesnäll, men han blänger så på mig när jag kommer gående på stigen. Det finns två getter i min ände av byn också, dom äter i skift. När den ena äter så vaktar den andra, bräker när någon kommer i närheten, och vice versa. Vi är vänner, inbillar jag mig. Men den här lilla rackaren?

Längst borta, i slutet av den här byn, ligger skolan. På fotbollsplanen, som lutar åt minst två håll, spelar ett tiotal killar något som skulle kunna vara fotboll men som inte liknar det jag sett på svenska lekplatser. Till exempel på står ingen i mål. Det verkar inte finnas lag, och alla gör mål så fort dom får chansen. Jubel utbryter och någon springer och hämtar bollen ur gräset innan allt börjar om igen. Mål och mål, jag tolkar dom två någorlunda upprätta stolparna som ett mål, men ju mer jag ser av spelet desto mer osäker blir jag. Dom har i alla fall kul, det är väldigt tydligt.

När vi plockat ihop skräpet läggs allt i högar lite här och var i byn och eldas upp. Röken ligger kvar när skolan är slut och pojkarna går hem.

Mamma är lik sin mamma / Siw Malmkvist /

Won't you walk down the main street

20 maj

Det var en missionär som bestämde att byn skulle få raka gator och tomter. Närmast havet går en gata, sedan två gator till parallellt närmare djungeln. I ena änden kyrkan, i andra änden brunnen.

Många hus, särskilt dom som tillhör familjerna som är mer välbeställda, har egna vattentankar där man samlar regnvattnet. Men många familjer måste gå varje dag till brunnen och hämta sitt vatten, i dunkar och hinkar. En gammal skottkärra gör stor nytta, den går i skytteltrafik förbi huset där jag bor. Jag sitter på verandan och undrar, och beundrar, livet i byn.

Det är en välorganiserad by. På söndag är det kyrkan, med söndagsskola, bibelstudier, gudstjänst och "eftersnack" innan man umgås med familjen och gräver upp maten ur jordugnen.

På måndag har man möten, hövdingmöten, äldremöten, gruppmöten, listan är lång.
Tisdag är det städdag, då städar man byn. Onsdag träffas man och väver, till marknaden som man åker till på torsdag, fredag och lördag. Sen är det söndag igen. Och när jag skriver man, menar jag kvinna. Männen sitter och dricker kava och det är ungefär det enda dom gör.

Jag sitter också. Men imorgon ska jag städa.

Clean town / Mando Diao / Hurricane bar

I'm choosing my confessions

19 maj

I byn finns kanske 40 hushåll. Det finns också tre olika kyrkor. "Vilken kyrka hör du till", tanterna vill veta vad jag tror. Vi har många olika kyrkor i Sverige, förklarar jag, men själv går jag inte till någon av dom. Jag ser (är det misstro? chock?) ett uttryck av förvåning sprida sig över deras ansikten. Inte gå till kyrkan?!
Jag får låna klänning för att passa in, för idag ska jag i alla fall gå till kyrkan med mina värdinnor. Min egna långa blommiga var inte riktigt nog proper.

Bakgrunden till klänningarna, Mother Hubbard-klänning eller Mumu-klänning eller island dress-klänning, är missionärernas förskräckelse över hur ni-Van kvinnorna gick utan kläder på överkroppen. Om man, som många missionärer hade, har växt upp i viktorianska England, är naken hud tydligen livsfarligt. Så istället för luftig bastkjol och bar överkropp bakades kvinnorna in i tält av tyg.

Dom kan i alla fall sjunga, församlingsborna. Flerstämmigt, starkt, engagerat. Den oväntat snygga pastorn (tror det är gitarren) tar sen till orda och talar ut om... något jag inte begriper. Ni-Van talar bislama (pidginengelska,) vid sidan av ögruppens 70-talet språk. Det ska finnas över 100 olika, men en del talas av så få att det är svårt att kalla det för språk. Man vill ju gärna ha någon annan att prata med, annars blir det väl mer en monolog än ett språk? Jag känner igen ett ord, här och där, det är lite som att prata engelska när det inte är ens modersmål och när man är packad. Nambawan - nummer ett, det bästa. Lukim yu - vi ses. Yu no mas lego stia blong trak taem yu draef - du får inte släppa taget om ratten/styrningen när du kör. (You no must let go steering belong during time you drive)

Losing my religion / R.E.M / Out of time

Gave beads and blankets for what was priceless

18 maj

Vanuatu. Land nummer två. Minibuss med öppna fönster över regnskogsbeklädda kullar till en liten fiberglasbåt. Vi lastar ombord min ryggsäck, ett par barn, någon gammal farbror och en hel del tanter. Alla vet vem jag är, att jag ska ut till Nguna för att bo i Nakie womens guest house. Båten lägger ut, startat färden över Undine bay. Det känns både helt livsfarligt och väldigt tryggt på samma gång.

Vanuatu har varit både franskt och engelskt. Här har slavskepp seglat runt och kidnappat öbor, i vissa fall hämtat öbor som andra öbor fångat och sålt. Hit kom missionärerna för att frälsa "de som levde i mörkret". Nu är landet ett skatteparadis, en omlastningplats för narkotika från Asien på väg till langarna i Australien och Nya Zeeland, ett resmål för all inclusive-turisterna från Australien, bara två flygtimmar bort.
Jag ska hälsa på i en by, Tikilas, och bo en vecka i kvinnoföreningens bungalow. Priset är svårslaget, 300 kr/dag för boende och alla måltider. När minibussen hämtar mig i huvudstaden på ön Efate är det redan kväll, solen är på väg ner och under båtresan över till Nguna hinner solen gå ner. En timme senare kliver vi iland på en kolsvart ö. Det hörs musik och en kvinna som presenterar sig som Leiwia har kommit ner till stranden för att lotsa mig till boendet. Jag hittar en krok på väggen att hänga upp min plastkasse med kex och nötter på och så fort myggspiralen är tänd kryper jag in under myggnätet och släcker ficklampan. Vanuatu har malariamygg, en del öar har tom resistenta malariaparasiter, så jag äter tabletter och håller tummarna. Det är alldeles för varmt och myggspiralen luktar starkt av hälsofarliga kemikalier.

Det kallades för blackbirding, kidnappningarna av öbor för transport till Australien och slavarbete på odlingar och farmer. Jag har läst om en svensk kapten som var inblandad, han gifte sig så småningom med en fijiansk kvinna och deras ättlingar finns fortfarande kvar i Fiji. Det var missionärerna som satte stopp för attackerna, lyckades till och med få hem några av dom som sålts. (I en del fall var det inte ens någon betalning inblandad, utan man använde slavskeppen som ett sätt att göra sig av med konkurrerande grupper i området.) Missionärerna försökte länge omvända byarna, mer eller (oftast) mindre framgångsrikt. Mutor var vanliga från missionärerna, men funkade inte så bra. Det dröjde till exempel innan man slutade begrava äldre bybor levande.

Next day / Glen Phillips / Mr Lemons

You said "You're better off just where you are"

17 maj

Man kan lita på norrmännen. Sista dagen i Australien vandrar jag över campusområdet på University of Queensland och trillar rakt in i ett 17e mai-firande. Norska flaggor, en och annan bunad, blonda lockar och öl.
Jag är på väg till den botaniska trädgården, som jag bara sett från flodfärjan, och som säkert inte är så imponerande mitt i vintern, men jag orkar inte med något annat än växter. Folk gör mig bara irriterad och besviken.

Man hurrar för Norge, jag hör ljudet från högtalaren när jag vandrar bland bambustammarna och känner att jag ler, glad över att ha sett mina grannar ha kul, så här på andra sidan jorden.
Jag känner att jag är långt, långt hemifrån. Min plan var att vara tre veckor i Australien, för att kunna anpassa mig till den här biten av jordklotet men fortfarande vara i ett civiliserat land. Men Australien är inte civiliserat. På ytan ser det normalt ut, dvs som hemma, och att alla pratar engelska är inget problem. Men under ytan är det inte riktigt min typ av land.

Djuren är läckra. Fåglarna, pungdjuren, fiskarna. Ursprungskulturen är spännande, rik och fantastisk. Men vad ska jag säga om folket som bor här? Jag inser att jag själv faller i fällan att bedöma en hel folkgrupp utifrån någras beteende. Till exempel funderar jag på om det är för att alla gener är kriminella, gammal fångkoloni och allt, om det är därför det är ett så knäppt land. Såklart att det inte är så. Såklart är det här en fråga om individer, deras val och beslut. Såklart kunde det vara annorlunda. Såklart har jag drabbats av kulturchock. Snart går flyget till Vanuatu. Kanske är det mer min typ av land.

Oslo / The wooden sky / If I don´t come home you´ll know I´m gone

Just take a look around you what do you see

16 maj

Jag vill inte vara i Australien längre. Det här är ett land som behöver ändra på sig, om jag ska kunna tycka om det. Det är för mig helt obegripligt, hur en nation som till stora delar är uppbyggd av invandring nu består av, i stort sett bara, rasister. (Ja, jag vet att jag överdriver, men det känns så)
Jag tycker inte att jag, som svensk, ska komma på några höga hästar. Vi har ju trots allt röstat in rasister i riksdagen. Men i Australien har jag sett saker som skulle orsaka förstasidor, inslag på nyheterna och debatter i riksdagen. Och ingen reagerar.

Det började redan i Airlie, med dykledaren på segelbåten som kläckte ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, om homosexuella, aboriginer och kvinnor. (Ja, dom är sexister med, i Australien)
Det fortsatte i Bundaberg, med grannbordet på Sizzlers som pratade om gästarbetare som om dom var djur, inte medmänniskor.
I Brisbane blev det riktigt otäckt. Jag gick förbi två kvinnor med huvudduk, och hamnade mitt i ett överfall, när kvinnorna blev påhoppade av ett gäng småtjejer, som betedde sig fullkomligt sinnessjukt. Men det mest sinnessjuka var att ingen annan som såg det hända gjorde något. Nu är jag ingen som bangar. Det slutade jag med i femman. Och kanske kände kvinnorna det, för rätt snart stod dom bakom mig, med dom galna småtjejerna på andra sidan om mig. Jag tänkte "Kommer du i närheten nitar jag dig" och jag tror det syntes på mig, för dom backade. Under hela förloppet har ingen annan kommit för att fråga vad som händer.

Jag tycker inte om Australien.

Killing yourself to live / Black Sabbath / Sabbath bloody sabbath

All animals are equal, but some animals are more equal than others.

15 maj

Jag vill ha en. Jag vill ta med den hem och sitta och titta på den hela tiden, utom ibland när vi båda sover. Fast också då kommer jag vakna, för att titta på den.

På Daisy Hills koalacenter tar dom hand om trafikskadade koalor, som efter rehabiliteringen inte kan släppas ut igen. Det kan tex bero på att dom blivit sterila av skadorna från olyckan eller av operationen, eller att dom inte längre förväntas klara sig på egen hand. Och till Daisy Hill kan man åka, för att se koalor som inte är kram- och keldjur, som på så många andra anläggningar i det här landet. På Daisy Hill finns ingen "betala så får du krama en koala"-tjänst, här bestämmer koalorna själva vad dom vill göra och när.

Och jag får titta på. Länge sover dom bara. Sen vaknar en, börjar klättra omkring och käkar lite löv. Sen vaknar en annan. Klättrar ut på en pinne och upp för en trädstam. Dom ser nästan ingenting, men har jättebra luktsinne och hörsel. Så jag blåser lite luft åt deras håll, och efter ett par sekunder vrider dom huvudet åt mitt håll, för att försöka luska ut om det är något som dom ska bry sig om.

Det är tur att Daisy Hill stänger, annars hade jag blivit kvar hela natten, tror jag. På vägen till busshållplatsen ser jag wallabies i gräset i skogsbrynet. När jag står stilla hoppar dom nästan ända fram till mig.

På kvällen går jag på teater. Animal Farm, George Orwells bok iscensatt av Shake & Stir, en lokal teatergrupp i Brisbane. Jag studerar skolungdomarna som blivit mer eller mindre hittvingade, som antingen sitter med sina mobiler eller har ett himla besvär att hitta rätt sittplats. "Får jag sitta med dig" "Vem ska du sitta med" "Har du paxat det här stolen åt hen?!" Gott betyg till skådespelarna att oron om omgivningen byts ut mot intresse för scenen och mobilerna åker faktiskt ner i fickan eller väskan. Det är nypremiär, gruppen är tillbaks i Brisbane efter en turné, och salongen är långt ifrån utsåld. Men det är en bra föreställning, snyggt gjord med både scenografiska och sceniska lösningar som lyfter innehållet. Ju längre pjäsen pågår desto lerigare blir skådespelarna, jag hoppas att leran dom smetar på sig i alla fall är uppvärmd.
Hemåt med buss, en onsdagkväll i Brisbane är det studenter och pensionärer som jag får åka tillsammans med. På en stol utanför tvättomaten sitter samma man som dom senaste två kvällarna. Det är säkert både varmt och lugnt där, men kanske borde han få bo inomhus någonstans.

Animal farm / George Orwell

Welcome to the strangest party baby

14 maj

Staden är stolt över att man 1988 var värd för världsutställningen. Dom menar att Brisbanebornas insats under sommaren -88 vände en nedåtgående trend för utställningen, som var nedläggningshotad. När utställningen stängde skulle området, som låg på South bank, alldeles vid floden, säljas till privata intressenter, men Brisbaneborna protesterade. Dom hade lärt sig att det fanns ett värde i ett område för alla, med kultur och nöjen, mitt i staden. Så nu är området en park, med restauranger, utescener, bibliotek och teater, museum och utebad.
Jag inser att jag valt för få dagar i Brisbane. Chinatown, QPAC, Anywhere theatre festival, det kommer inte att rymmas. Så jag lägger ner, och strosar runt i South bank, tar en kopp te med på flodfärjan och åker mellan båda ändhållplatserna, tittar på den förstörda botaniska trädgården som inte är uppstädad ännu, efter senaste översvämningen, lunchar på farmers market och går vilse. Men det är inte så svårt att hitta rätt igen, staden försvårar riktig vilsenhet genom att den lydigt följer flodens vindling.
Hinner in till Judith Wright centre och ser Gregory Crewdsons bilder ur In a lonely place. Minns att jag sett någon dokumentär om hur ett par av bilderna blev till.

Utanför pendeltågsstationen i Fortitude valley hänger langarna, i väntan på att nästa tåg levererar en ny omgång kunder.

The strangest party / INXS / The greatest hits

Passing churches, passing stations, a bustling complex

13 maj

Brisbane dyker upp som en suddig fantomstad genom tågrutan. Min första storstad i Australien. Landets tredje största stad med en folkmängd strax över 2 miljoner. Brisbane blir också min sista anhalt i Australien. Jag skulle vilja säga för den här gången. Men det är något med det här landet som inte riktigt klickar, för mig. Jag är inte kär i Australien.
Men Brisbane är, till ytan, en charmig stad. Mycket livemusik, en pågående humorfestival, en "farmers market", många bra restauranger och mycket kultur. Jag har en liten plan, vad jag ska hinna med, men Australienguiden ligger hemma, och tipsen jag skrivit av på ett papper ligger hemma dom med.

Här i Brisbane har jag sista chansen att shoppa, innan jag åker ut till en övärld med ett mindre och betydligt dyrare utbud av varor. Men vad behöver man, egentligen. Egentligen?
Jag köper vietnamesiska risrullar till lunch och beundrar affärsdistriktspersonalen som susar runt i klackar och kostymer och lunchar mellan vad jag inbillar mig är miljonaffärer med råvarucertifikat och optioner, utan att sweet chilisåsen fläckar ner silkestyget.

Here comes a city / The Go-betweens / Oceans apart

I wanna be sedated

12 maj

24 timmar i Bundaberg. Här gör dom rom. Eftersom det är söndag kan jag inte gå på rundtur i fabriken, Bundaberg är en väldigt lutheransk stad. Hit flyttade tyskar, och nordbor, som tog med sig sin skötsamhet och sitt affärssinne. Så man gör fortfarande rom i staden, men inte på söndagar.

Jag knatar förbi Bundaberg Bowls club.

Här har dom koll på statusen. Parkeringens rutor anger tydligt vem som räknas mest.

Närmast dörren President, Treasurer, Secretary, Kitchen staff och längst bort parkerar Green keeper

Jag går på konsthall och tittar på skulpturer med uppstoppade djur i urbana miljöer. Det är rätt deprimerande, så jag går ut i staden igen, och kommer förbi ett område med husvagnar, sk trailers, som ställdes upp när Bundaberg översvämmades senast. Många familjer hade ingen försäkring, och blev då hemlösa. Nu bor dom, mer eller mindre permanent, i ett område med trailers som står tätt, tätt i vad som ser ut som en övergiven stadspark. Jag vill inte stirra, men har svårt att inte titta, en del husvagnar har trasiga rutor, andra blomkrukor i fönstret. Tvätt hänger mellan träden, någon har gjort ett litet staket runt trailern. Ingen ser glad ut.
Tur att det i alla fall finns glass att tröstäta.

I wanna be sedated / The Ramones / Road to ruin

PS - jag skulle gärna veta vilka som läser/följer mig på resan - skriv gärna ngn kommentar så jag vet vilka ni är, förutom JH och SJ, som jag redan vet brukar läsa bloggen. Ni får ju kommentera ändå, förstås!

At a stoplight in the middle of the night

11 maj

Nattåg. Jag äter mig genom mina kvarvarande matvaror, packar väskan och tar minibussen tillbaka till tågstationen i Proserpine. Nästa sträcka, till Bundaberg, reser jag på natten. Det är stjärnklart och jag letar förgäves efter några konstellationer jag känner igen. Är det där Orion? Men varför står han på huvudet? Och hur ser Södra korset ut, egentligen? Fem små pluttstjärnor över sydpolen? Nu under maj ska den vara stor och synlig, men inte vet jag. Jag saknar gamla fina Karlavagnen.

På söndag morgon ser jag ljuset igen, när vi rullar genom nationalpark efter nationalpark. Så, helt plötsligt, blir tågfönstrets tv-ruta en actionfilm. På en gräsäng i närheten av en trav- eller kanske en galoppbana ser jag hur en häst slänger av sin ryttare och skenar iväg. Jag försöker behålla blicken på ryttaren, som ligger på marken, så länge det går, och hoppas att personen snart ska ställa sig upp igen. Jag tänker att en hästägare, om man kan, försöker att så fort det går få kontroll över sin häst igen. Men inget händer. Jag ser ingen rörelse alls, på platsen där ryttaren föll, fast jag tittar tills jag inte längre kan se ängen från tåget.
Personalen på tåget är inte särskilt intresserad av att göra något, när jag tagit mig bort till serveringsvagnen. "The rider fell off and didn´t get up again!" Det är tidigt, tidigt på söndag morgon och jag såg inga andra människor i närheten, kanske är jag den enda som sett vad som hänt? Jag vill att dom ringer, polisen eller ambulansen, så att någon kan åka dit och kolla om personen är ok. "Det kan vi inte göra" är svaret, ett svar som nästan får mig att skrika "MEN SKÄRP ER PUCKADE TÅGKONDUKTÖRER" innan jag sansar mig och inser att jag är i ett annat land nu, där det kanske är helt normalt att folk faller av sina hästar och ingen bryr sig. Med en kommentar att det får vara upp till dom, det är deras ansvar eftersom jag "bara är en turist" går jag och sätter mig igen. Jag hoppas att personen klarar sig.

Falling down / Ben Jelen / Give it all away

Beautiful plumage!

10 maj

Berglorin missade jag. Tillbaks på fastlandet har jag en natt kvar i Airlie innan tåget går vidare söderut. Jag hade bestämt att fota i alla fall en berglori, dom landar varje dag vid receptionen och mumsar på fågelfrö, men nu syns dom helt plötslig inte till!
Jag tar en afternoon tea längs strandpromenaden, köper en begagnad pocket på "The book exchange" och hittar ett australiskt tea-tree.

Kakaduorna i träden i parken på andra sidan vägen skriker åt mig när jag går förbi. Dom lyfter upp sina gula huvudfjädrar och spärrar ut dom vita vingarna. "Jag är inte farlig" försöker jag förklara, utan framgång. Jag tänker på tärnorna på Svalbard och önskar mig en bambupinne.

Monthy Python - Pet shop sketch

I was feeling kind of sea sick

9 maj

Det finns en strand där jag ser solbränd ut. Den heter Whitehaven beach och består av kiselsand. Väldigt väldigt väldigt vit kiselsand.

Här ska det hållas tävlingar, bland annat i sandslott. Jag undviker hela äventyret och hittar en ny kompis uppe i skogsbrynet.

På vägen mellan segelbåt och strand ser jag sköldpaddor i vattnet. Dom är stora och galet snabba, men samtidigt nyfikna så dom håller sig ovanför vattenytan tills dom fått kika ordentligt på mig, och alla andra simmande seglare. Det känns otroligt speciellt, och väldigt roligt, att dom tittar på oss. Dom är tydligen närsynta, i alla fall när dom tittar ovanför vattnet.

Även den här efter middag-bildvisningen blir ett konstigt spektakel, alla har blivit fotade och ska nu kommenteras, gärna på ett nedsättande sätt. Jag förstår mig inte på den sortens humor, det kryper i mig av någon slags vilja att säga emot, att följa magkänslan och protestera. Det är inte roligt när skämtet går ut på att håna någon i underläge. Det känns aldrig bra.

Whiter shade of pale / Procul Harum / Procul Harum

I was a lonely cloud

8 maj

Sällskapsresor. Gruppdynamik. Reseledare. Vad har jag gett mig in på?
Maten är i alla fall god. Värdinnan gör så gott hon kan i båtköket, lunch och middag kommer på bordet som dom ska och alla får så dom blir mätta och glada. Hembakat till efterrätt och om man inte hade med sig egen alkoholhaltig dricka kan man köpa läsk. Jag smugglade med flaskvatten, det fick man egentligen inte ha med sig eftersom båten har en egen vattentank. I hytten, som jag delar med 7 andra, fyller jag min lilla flaska i hemlighet, glad att få slippa saltsmaken på båttankens vatten. Det är knappt det duger till te.
Vi seglar genom storm för att ta oss ut till Stora barriärrevet. Det är målet för många på båten, något kaptenen mycket väl vet. Att var fjärde blir sjösjuk på vägen ut spelar mindre roll i sammanhanget. Så nu har jag sett det, och snorklat över det. Det är inte så imponerande som jag förväntade mig.

Gruppen är överlag ung. Jag är äldre än reseledarna. Ingen tror mig när jag berättar att jag är över 40. När jag envisas säger dom att dom visst tror mig, men deras ansikten är fortfarande skeptiska. Vi pratar om tidigare resor, om nuvarande resplaner, om våra egna länder och om andra länder.

Efter middagen är det samling. Den "spirituella" resledaren som har hand om att hålla humöret uppe har tagit bilder under dagen som visas på storbildstv. Och han kommenterar, på ett sätt han säkert själv tycker är roligt. Men jag retar mig på hans nedsättande skämt om homosexuella, om aboriginer, om i stort sett allt och alla som är något han inte är, nämligen vit anglosaxisk man. Men runt omkring mig skrattar alla med.

Deliver us from free will / The Ark / State of the ark

That must never happen ever

7 maj

Tre dagars segling, i Whitsunday. Båten, en katamaran, har legat inne sedan igår. Riggen är trasig, två personer klänger uppe i toppen av masten med verktyg och reservdelar. Vi ska sticka vid lunch, dom jobbar mot en tydlig deadline.
Två olika grupper har samlats vid bryggan, två olika båtar som ska iväg med någon halvtimmes mellanrum. Jag försöker gissa mig till vilka som hör till "min" båt, Emperors wings. Efter ett tag visar det sig att jag inte hade behövs fundera så mycket. Killarna med mycket alkohol hörde alla till den andra båten.
En solbränd, tunnhårig kille kommer upp på bryggan. "Har alla fyllt i blanketten?" Det var inte riktigt vad jag trodde han skulle säga. Blanketten han frågar efter är kontaktinformation till våra anhöriga plus underskrifter där vi lovar att inte stämma båtcharterföretaget om vi skulle råka dö ute på havet. Jag räknar med att det inte kommer att hända.

Relation ship / Dive / Stills

Tornadoes and trainwrecks

6 maj

Airlie beach. En liten fläck längs en lång kuststräcka i västra Queensland, Australien. En liten fläck med tusentals turister på hundratals segelbåtar längs dussinet långa bryggor. Och maneter. Jag räknade inte dom, men jag tror att det var rätt många.

Längs strandpromenaden finns nödstationer utplacerade, med en livboj och en flaska vinäger. På en tavla står det förklarat vad som händer när maneterna får kontakt, och vad man ska göra. Och precis som i många städer längs manetkusten har Airlie byggt en betonglagun, en stor gratisplaya med sand och havsvatten i stora pooler.
På gården på mitt motell går det curlews, en vadarfågel som har ett spöklikt läte. Dom rör sig mellan bungalowerna, både för skydd och för att det finns mat, ödlor, spindlar och skalbaggar, att hitta på husväggarna och i gräsmattan. När dom ser mig fryser dom, blickstilla, och försöker bli osynliga. När jag ligger i hängmattan är dom inte lika rädda, men jag ser dom aldrig nära nog eller länge nog för att kunna få någon bra bild.
I köpcentrumet intill motellet säljer man sprit i en drive in-butik, det finns ett postkontor som jag använder mig av betydligt oftare än drive in-spritbutiken och ett par olika matställen. Det finns också en stor matbutik och en väldigt liten matbutik, som säljer grönsaker och frukt, lokalodlade och obesprutade. Den lilla tant som arbetar där skrattar bara när jag ber om hjälp att välja den bästa ananasen. "Jag är från Sverige, där växer ingen ananas." förklarar jag. "Den här blir bra, den kan du äta imorgon." säger tanten och plockar upp ett precis lagom stort exemplar.

Airlie har ett välförtjänt partyrykte. Backpackers-seglarna handlar öl och sprit i plastflaskor och vin i plastpåsar och bär och kånkar ut på bryggorna för att stuva in det i lämplig segelbåt. När dom kommer i land är det fest på någon av barerna i stan, till långt in på morgonen. Jag möter några av festprissarna på väg hem när jag går morronpromenad, innan det blir för varmt att vara ute i solen. Längs en av strandpromenaderna ligger en marina, med en restaurang med stor engelsk frukost för en överkomlig summa, där kan jag sitta och gissa var dom olika båtarna ska segla. Ibland kommer det förbi någon grupp som pratar ett språk jag begriper, jag tjuvlyssnar och ler ner i min dagstidning. Om dom inte pratar om vilken "fet" fest dom ska ha, så pratar dom om den "feta" festen dom just varit på.
Jag erkänner att jag känner mig som den tant jag sannolikt också är, men om det gör att jag kan slippa både solbrännan och bakfyllan som väntar dom så är det helt ok med mig.

Swimming in your oceans / Crash test dummies / God shuffled his feet

Someone keeps moving my chair

5 maj

Tåget tar 12 timmar. Då har jag rest 620 km. I grova drag är det avståndet Malmö - Stockholm, en sträcka som SJs snabbtåg klarar av på 5,5 timmar. Det går inte så fort, det australiensiska tåget. Utanför fönstret passerar, i maklig takt, bananodlingar, sockerrörsfält, kohagar och EN KÄNGURU!!!! Den är ensam, stor och röd, och den tittar på tåget som rullar förbi. Kängurun har ingen naturlig fiende, den är toppen av näringskedjan här. Diskussionen pågår, jag har följt den på TV, om staten ska avlöna jägare för att skjuta av ett par hundra tusen kängurur eftersom överpopulationen leder till att dom i första hand svälter ihjäl. Den här kängurun ser ut att må bra, men jag har för mig att dom är flockdjur. Ändå är den ensam?
Jag spanar resten av resan efter fler, men ser inga.
Jag ska till Airlie beach, ett seglarcentrum med knappt 8000 åretrunt-innevånare. Därifrån är det möjligt att segla ut till Stora barriärrevet, ett faktum som gjort orten till en stor turistort. Nästan en halv miljon personer besöker regionen, ikväll är jag en av dom.

Det har blivit nattsvart när tåget till slut kommer in i Proserpine, den närmaste orten med en tågstation. Jag ska byta till buss, som visar sig vara en minibuss med släpvagn. Alla andra resenärer är i par, jag är den enda ensamresenären. Kanske slår någon överlevnadsinstikt in, för jag tränger mig fram med min väska, genom gruppen som står lite passiva och väntar runt föraren. -Där! pekar ut mitt namn på listan av passagerare, släpper väskan utanför släpet och kliver in i minibussen. Jag tar platsen längst fram, lätt gjort eftersom jag var först på. När jag vrider på huvudet ser jag gruppen som fortfarande står runt föraren, och det pågår ett förvirrat försök att pricka av alla på samma gång. På andra sidan av minibussen är det kolsvart, när jag tittar ut genom fönsterrutan ser jag bara mig själv titta tillbaks. Jag ser annorlunda ut.

Someone keeps moving my chair / They might be giants / Flood

Baby´s got blue skies up ahead

4 maj

Jag har börjat lessna på solskenet.
Jag VET! Det är inte en vettig, rationell, reaktion när jag nu ska resa i Söderhavet i fyra månader. Men förutom regnet min första dag och några droppar i bergen igår så är det bara blå himmel och solsken. I Cairns betyder solsken minst 30 extra minuter med solkrämshantering innan jag kan göra något utomhus, blek som jag är. Så kan jag få lite mulet nån dag snart, tack.
Värmen är annars bra för glassätandet. Har hittat den kanske bästa glassen, lokalproducerad gelato med fullkomligt absurda smaker. Även om det är lite roligt med ädelost-, tequila- och halstablett-smak, så är det choklad och clementin som är godast. På marknaden säljs det konstiga frukter, färskpressade juicer och batikfärgade rynktoppar, jag köper olika sorters bananer, alla är goda och jag blir orolig att jag inte kommer att vilja äta bananer köpta i Sverige längre. Syrliga monkey fingers, söta lady fingers, vår genomtrista Cavendish har ingen chans. Faktiskt är även Cavendishvarianten godare i Australien. Jag köper med mig till morgondagens matsäck och trillar nästan omkull av chock när lemonaden jag köper visar sig kosta närmare 50 kronor för ett par deciliter. Tur att det är lördag, jag har lite mer budget då.

Sweetest thing / U2 / The best of 1980-1990, B-sides

Sweet hippie

3 maj

Kuranda, ett konstnärs- och hippiekollektiv/turistfälla ligger i bergen nordost om Cairns. Jag tar linbanan dit.

Det är som att jag klivit in i valfri Jurassic Park-film. Morgonen är dimmig och min vagn gnisslar lite där den far fram över trädtopparna. Sikten är på sina ställen max ett par meter framför vagnen och träden dyker upp som överraskningar.

Myran som liftar med upp till skogen tar det lugnt i ett hörn på golvet, har säkert sett allt detta fina många gånger redan.

Längs med linbanan finns olika stationer där man kliver av och byter till nästa del av banan. På första stoppet bor denna sötnos.

Jag gillar verkligen inte spindlar. Efter att jag blev moster har jag försökt att inte låtsas om detta, i något försök att inte socialisera in systersönerna i ologisk spindelfobi. I Australien är å andra sidan spindlarna faktiskt farliga. Men inte den här. Tror jag.

På stopp nummer två, Barron Falls, går jag med på en guidad regnskogstur med Djabugay-stammen. Min guide berättar om växter och djur, medicin, mat och kultur. Aboriginerna i språkgruppen bodde i ett område från kusten in mot bergen, ca 40 km x 20 km. Min guide frågar om jag har myggmedel på mig... hmm... Jag visste väl att det var något jag glömt! Så jag får låna lite av honom innan vi ger oss in i djungeln. Det är lågsäsong i regnskogen, och jag har åkt linbanan "åt fel håll" så jag är ensam på turen. Vi pratar rätt mycket om växterna, som Calamus muelleri, en palmart som kan bli 100 meter lång. Den kallas för lawyers cane eller wait a while vine, eftersom taggarna på den tunna, lianliknande stammen lätt fastnar i kläder och håller fast dig tills du trasslat loss dig. Den går att bygga med, att äta, den funkar som medicin, osv osv. Jag har lätt för att bli imponerad av det guiden berättar om hur man använde och fortfarande använder naturliga resurser för att klara av ett liv i regnskogen. Han frågar mig hur länge jag tror att jag skulle klara mig, om jag var ensam i skogen... Gissar på ett par dagar, men hans min visar att han sannolikt tror det rör sig om en betydligt kortare tid. Jag säger inte emot.

I Kuranda säljer man souvenirer och konst, det märks på många sätt att här bor det folk som vill ha det, och vara, lite annorlunda. Men det är turisterna som står för stålarna, så tröjor med känguruvarningsskyltar, små stoppade mjukdjurskoalor, didjeridus och vykort tar mer plats än hantverk och originalkonst. Jag nöjer mig med en glass. Den är i alla fall lätt att ta med på resten av resan.

Innan jag åker ner till kusten igen hinner jag in på Australian Butterfly Sanctuary, där man får gå runt bland tropiska fjärilar som denna, Ulyssesfjärilen (en riddarfjäril.) Här finns stora malar, flera olika sorters regnskogsarter av fjärilar och alla flyger fritt runt i ett stort glashus. Min röda t-shirt är populär att landa på men det är svårt att få en bra bild, särskilt på den som landade på min näsa! Dom sticks en del, fjärilsfötter.

Go, hippie / Fountains of Wayne / Utopia parkway

Stand protected under bigot sunshine

2 maj

I Australien får man skatterabatt för solskyddskläder till jobbet. Landet har världens högsta antal hudcancerfall, över 90% orsakade av solen. Två av tre Australiensare behandlas för någon form av hudcancer innan dom fyller 70 år. Jag vandrar runt i butikerna i Cairns och letar solskyddshatt. Jag tänkte att det skulle vara enkelt här, och billigare, jämfört med kalla kalla norden. Gott om hattar, men min skalle är för stor. Jag måste ha ett monsterhuvud! Att även amerikanernas skallstorlek ökat är ingen tröst, eller kanske är det det, men min överhettade hjärna har ingen chans att processa informationen.
Till sist hittar jag en hatt som passar. Den kostar nästan 300 kr, tål inte att tvättas men ska i alla fall skydda mig från dom elaka UV-strålarna.

Varje dag har väderrapporten på TV och i tidningen uppgifter om vilket UV-index som gäller och mellan vilka tider på dagen man måste ha solskydd. Jag läser och följer det religiöst. Hatten är "slap" i minnesramsan slip, slop, slap. Slip - Kliv i solskyddskläder. Slop - Kladda på solskyddskräm. Slap - Sätt på dig solskyddshatt.
Jag har varit till läkaren. Inte för att det är något fel på mig, utan för att Australien kräver ett särskilt läkarintyg om man vill dyka. Fast sen visade det sig att det VAR något fel på mig.

Cairns har minst ett halvt dussin dykbutiker och dubbelt så många dykskolor. Såklart finns det då också behov av dykläkare. I Cairns sköts det av privata läkarmottagningar, i svala ljusa lokaler med receptionister, dietister och privata lab. När jag kliver in till läkaren berättar han att jag är den fjärde svensken han träffar, bara idag! Två andra skulle också göra så kallade "dive medicals". Vad den tredje skulle göra sa läkaren inget om. Jag gissar att det rörde sig om någon sorts könssjukdom och tillhörande behandling. (Antalet klamydiafall i Australien har ökat med 20 procent per år de senaste åren.)
Jag får lämna diverse prover, göra några tester, svara på lite frågor. Jag svarar så gott jag kan, och vandrar ut 400 kronor fattigare, men med ett godkänt Australiskt intyg att det inte finns några medicinska hinder om jag vill dyka. Utanför det klimatkontrollerade kontoret lyser solen.

Bigot sunshine / Tonic / Lemon parade

Sometimes I think about leaving, do a little bummin around

1 maj

I Queensland firar man inte längre första maj i maj. Labour Day flyttades 2013 till oktober. Så jag får inte se några parader, lyssna på tal eller se röda fanor flyga. Däremot får jag fundera på arbetets betydelse, och att jag nu inte ska jobba på fyra månader oroar mig. Vad ska jag göra med min tid? När var jag senast ledig i fyra månader? 1990-talet?
Jag tänker på jobbet hemma en del. Hur kollegerna har det, om jag glömt göra nåt viktigt. Samtidigt inser jag att jag inte kan ändra på det, nu. Tänker på hur jag ska tacka dom, för att dom tar hand om allt när jag bara går runt och äter glass och tittar på fjärilar och färgglada fåglar. Planerna blir allt mer avancerade och fantastiska.

Det finns hemlösa här i Cairns. Nu är det dessutom vinter här. Det regnar igen, varför packade jag inte ner en regnponcho? På väg till butiken för att rätta till mitt misstag går jag förbi ett buskage. Det är tydligt att någon bor där. Det ligger tomflaskor och påsar runt en nertrampad gräsyta, grenar är avbrutna. I parken vid havet har jag sett att det sitter små grupper av män, jag inbillar mig att någon av dom bor här. Är tiden på bänken i parken vid havet deras kaffepaus, där dom pratar om sin dag, ventilerar frustration och får idéer? Skulle dom ha något emot om jag slog mig ner, om jobbabstinensen blir för stor?

Working man blues / Merle Haggard / A Portrait of Merle Haggard

Varenda dröm ska vi ha fatt

30 april

Cairns har hittat sin nisch. Hit kommer Australienresenärer som letar äventyr. Du kan lära dig dyka, segla, fiska, hoppa fallskärm, paddla kanot. Du kan vandra i regnskogen, åka speedboat längs floder och på havet, festa hela natten och hela dagen med.
Jag vandrar runt i staden, fortfarande rätt sömnbristig, och lyssnar och tittar. Många pratar svenska, men jag håller mig undan, låtsas inte om att jag förstår dom. Jag har hittat mat i affären, jag begriper mig på det mesta i hyllorna. Ryan´s rest har gasspis i det gemensamma köket, men som tur är kan jag släppa min explosionsfobi med lite hjälp från britterna som också bor där.

Det är fuktigt och varmt, Cairns ligger på 16e breddgraden. Staden låter annorlunda. Luktar annorlunda. Bilarna körs på vänster sida av vägen, det är en utmaning att inte bli påkörd, särskilt när jag är så trött.

Hemma i Sverige är det Valborg. Jag läser på Twitter om eldar och fester. Min systerson är sjuk och ligger hemma i sängen men får vara med vid elden ändå, genom Skype på hans mammas mobil. Själv äter jag allergimedicin och försöker förstå mig på det här landet. Jag ser också på, på håll.

Pollenchock och stjärnfall / Lars Winnerbäck / Solen i ögonen

Waves of joy are drifting through my open mind

29 april

Jag klarade mig genom tullen utan att vare sig jag eller bagaget blev genomsökt. Jag hade kryssat i "Ja" på i stort sett alla frågor på inresedeklarationen. Det var tydligen också fel. (Ni som sett tv-programmet om dom galna tullarna vet vad jag menar).
Cairns är varmt, redan klockan 6 på morgonen när jag kommer ut från flygplatsens terminal. Det börjar regna när jag blir avsläppt vid Ryan´s rest där jag ska bo. Ingen personal är på plats. Jag har inget telefonnummer. Även om jag hade det skulle jag inte kunna ringa.

Det här med att lämna mobilen hemma kanske inte var så genomtänkt.

Australien är spelplanen för min förändring, från stressad svensk till globetrotter. Här ska jag, under civiliserade former, lära mig vara utomlands igen. Att ha med mobiltelefon hade försvårat förvandlingen, tänkte jag. Att ha med sig en dyr iPhone till stränder, tält i regnskog och kulturer där man lånar saker av varandra, nä - det valde jag bort.
Men när jag står där på Terminus street, i regnet, hade en telefon varit rätt användbar. Nu löste jag det ändå. Såklart. Att låta sig stoppas av en så enkel sak som en låst grind hade inte bådat gott för resten av resan. I grannhusets carport stod en bil med Ryan´s rest-logga, så jag ringde på där och frågade om dom kanske kunde släppa in mig. Så innan väskan och jag var genomblöta stod jag i mitt rum.
Det enda jag ville göra var att gå och lägga mig, och kanske aldrig kliva upp igen. Bra början? Ja kanske. För vad jag känner mest, egentligen mer än tröttheten av att vända på dygnet, är en stor glädje över att jag börjat, att jag är här, i Cairns. Bring on the kangaroos!

(Ja, jag vet att det är en wallaby och inte en känguru)

Across the universe / Beatles / Let it be