Say goodbye to the people we don´t know

14 juni

Jag tar båten till Moorea och bor på ett b&b inriktat till surfare. I ett av rummen bor ägarens farfar, en söt liten fransktalande farbror som sitter i underkläder på sitt rum och lyssnar på fransk radio på hög volym. Tre gånger om dagen kommer en sjuksyster hem till honom och fixar och trixar. Han får mat av barnbarnet eller dottersvärdottern (?) och ibland tittar han upp när jag passerar i korridoren. Hans glasögon är tjocka som flaskbottnar men jag ler och vinkar lite.
Resten av gästrummen fylls upp av surfare från sydafrika, australien, frankrike och hawaii. Det bor seglare från USA i ett rum, vi äter frukost ihop och på eftermiddagen får vi lära oss riva kokos.

I vattenbrynet kryper krabbor och slamkrypare. Farfar berättar om när han fiskade, en gång i tiden bodde han ensam i sitt hus här vid strandkanten och fiskade och plockade papaya och odlade tomater i det nu övervuxna trädgårdslandet. Hundvalpen tuggar på en av kattungarna och allt är bara lite, lite för vackert för att vara sant.

Normandie / Shout out louds / Our ill wills

Life just can't get no better than this

13 juni

Det är inte klokt. Jag vet att jag kan bli överdrivet naturromantisk, och Sverige har ett par tusen underbara vyer, som jag sett - finns säkert lika många till som jag inte sett - men att flyga in till Tahiti är fullkomligt förstummande. Utsikten från flygplansfönstret är obeskrivlig, men om du tänker dig en dramatisk paradisö med juvelgröna skogar, vattenfall, kritvita stränder och lysande blått hav runt, så är du nära.

Luften är varm, inte ljummen, fast det är kväll är den trög som sirap att röra sig igenom. Jag går ner från mitt pensionat för att hitta lite mat på franska supermarchén och blir nästan påkörd, igen! Här kör man nämligen på höger sida, vilket efter ett par veckor med vänstertrafik blir en ny farlighet att hantera. Hunden i grannhuset skäller på mig, men jag går runt och har hjärnan fullt av vackerhet, som världens skönaste jazzimprovisation spelande i huvudet, och hundens skall blir bara synkoper i musiken. Föraren ser på mig att jag är ny i stan, han skrattar, jag skrattar, sen rör vi oss vidare i sirapen.

Jag pratar med mina pensionatsgrannar. Det är en kvinna som är här som missionär, och en kvinna som reser med sin älskare. Gissa vilken som var från USA och vilken som var från Frankrike. (Inga priser för rätt svar, det är för uppenbart.) -Nä, jag tror inte på Gud, ingen gud faktiskt. -Ja, jag reser ensam, och nä, det känns inte särskilt svårt eller jobbigt. I oss själva ser vi varandra, och framförallt ser vi hur vi skiljer oss åt. Och det är helt ok.

Beautiful day /Mary J Blige / No more drama

You don't want to be left out

12 juni

Det pågår ett sorts krig mellan dom lokala medierna på Cooköarna. Ett av medieföretagen ägs av en parlamentsledamot, en cook islander. Ett annat ägs av två privatpersoner, som flyttat till Cooköarna för att starta en tidning. (Det finns fler företag, men dom är inte riktigt lika inblandade i bråket) Parlamentsledamoten ser till att journalisterna från sitt företag får komma och gå lite som man vill hos premiärminister, menar chefredaktören för det andra företaget. Journalisterna på parlamentledamotens företag menar att dom har goda relationer för att dom gör ett bra jobb.
Efter att ha läst och sett dom lokala nyheterna i någon vecka lutar jag åt analysen att "göra ett bra jobb" är att hålla med regeringen.

Jag hälsar på hos både tidningen och tv-bolaget. Videoreportrarna här gör först 2-3 inslag om dagen, sen läser dom in och redigerar nyhetssändningen. Jobbar man åt dagstidningen gör man 3-4 jobb, helst av allt på egna nyheter. Att ha kontakter och källor är avgörande, gärna kontakter inom serviceyrken som kan tjuvlyssna på luncher och i butiker. Raratonga är inte större än att alla här känner till alla inom regeringen/förvaltningen.

På kvällen går jag på en island night. Det är hotellen som erbjuder en tillrättalagd version av traditionell underhållning som knappt utförs alls utanför turistsektorn längre. Man spelar en gitarrbaserad musak till, tro det eller ej men tom Beatles och Elvis är med i repertoaren. Barnen är ursöta, men det är ju en skolkväll så jag är orolig för deras chanser att klara sin studier, sova ordentligt och få vara barn, inte bara en inkomstkälla för familjen.

I´m not impressed / Lapdog / Mayfly

I've lost control over the things I do

11 juni

Jag är tillbaks igen. Fiskmackorna är goda nog att motivera en ny flygbiljett från Sverige, men som tur är behöver jag bara ta mig någon kilometer för att få lunch vid lagunen, gjord på fisk som simmade runt turisterna för bara några timmar sen. Hönsen går orädda runt bland borden, här vill ingen äta fjäderfä.

Jag har inga andra planer, inga andra måsten eller "ska göra". Att följa lusten, stanna där jag vill, göra det jag vill, när jag vill - det här kommer att bli ett problem när jag åker hem igen.

Hopelessly / Rick Astley / Body and soul

Stop complaining

10 juni

Dom har vackra frimärken på Cooköarna. Jag köar på posten för att få en tullblankett. Den är slut, får jag veta, men får en annan, nästan lika bra, blankett. Brevet hem innehåller fina tvålar, en liten gudavbild i trä, ett par snäckor och en trasig kamera. Jag har verkligen svårt att hålla budgeten på Cooköarna.

En orsak är att jag far omkring på hela ön i min lilla hyrbil. Det är en tvådörrars Toyota RAV4, som skramlar runt på den (nästan) enda vägen runt ön. Jag stannar och äter god sallad, jag stannar och tittar på hundar som lärt sig fiska, jag stannar och tittar på spännande stenar och fina stränder. På marknaden hittar jag ett linne, presenter till Lisa, Marie och Helene, färsk frukt, brownies och ekologiska grönsaker. Jag shoppar mat som jag lagar på vandrarhemmet och glass som jag äter upp i bilen.

För att få köra en hyrbil på Cooköarna behöver man ett lokalt körkort. Det är relativt lätt ordnat, man tar med sig 5 dollar och sitt giltiga körkort, gärna översatt om det inte är på engelska. På polisstationen tar dom mitt foto som dom trycker på ett litet plastkort. Vips har jag ett "License to drive a motor vehicle" nr 02V78156 klass B som gäller till november 2014. Ska försöka komma ihåg ta med det nästa besök.

Money for nothing / Darin / The anthem

Think of somewhere cold and caked in snow

9 juni

Asaphis violascens.
Jag går och drar längs stränderna. Som en slemkrypare rör jag mig mellan hav och land. Temperaturen är den samma så det är motståndet som gör att jag märker att jag är i vattnet och inte på stranden. Fiskarna är nervösa, vad håller jag på med? -Jag är på s-e-m-e-s-t-e-r, förklarar jag, men det är uppenbart att fiskarna aldrig hört talas om nåt sånt. Den här kokongen jag surrat in mig i, av god mat och ledighet, är förförisk. Till skillnad från på Mangaia har jag inte ens pratat med någon som faktiskt är från Rarotonga än. Däremot har jag pratat med en massa andra hitflyttade eller tillfälligt besökande människor.
Ägaren till vandrarhemmet är seglare, fastighetsägare från Nya Zeeland, och är på plats för att bygga om ett av rummen till en lägenhet med kök. Vi pratar på kvällarna, jag hänger i tv-rummet och försöker förstå mig på sporterna. Ross är tålmodig, han säger någon kväll att jag påminner honom om hans dotter, jag säger inget om att jag omöjligt kan vara en annan generation än honom. Så förklarar han, bollen ska flyttas, målet göras, poängen samlas ihop. Jag är väldigt intresserad. I alla fall väldigt duktig på att verka intresserad. I hemlighet studerar jag Ross för att försöka lista ut hur man måste vara för att klara av att köpa och driva ett vandrarhem i paradiset. Jag kommer fram till att vad det än är, och hur gärna jag än vill det, så har jag det inte.

Shut your eyes / Snow patrol / Eyes open

I ain't gonna live forever

8 juni

Det är bara galet vad fint det är på Raratonga. Solen skiner lagom mycket, det regnar ibland och bladen blir glittrande gröna, havet och himlen borde vara olika saker men det är bara mina ögons tidigare erfarenhet av horisonter som till slut övertygar mig om att det finns en skillnad mellan dem.
Jag bor i ett vandrahem för flashpackers, backpackers med pengar. Det ligger vid stranden, det finns tre badrum på 10 rum, välutrustat kök, TV-rum och bokbytarhyllor. Vägg i vägg ligger en närbutik, 50 meter åt andra hållet finns ett franskt bageri, en pizzeria och en glasskiosk. 25 meter till och det finns ett internetcafé. Jag tror jag ska flytta hit.

It´s my life / Bon Jovi / Crush

I´m stuck so tight

7 juni

Jag överger den näst äldsta ön i Söderhavet för tillrättalagda turistfällan Raratonga. Bristen på vatten och kylskåp tog knäcken på Jans gästvänlighet och när jag kunde boka om min biljett var vi nog båda rätt nöjda. Jag åker med byns butiksföreståndare till marknaden i centralorten för att därifrån få skjuts med flygplatschefen till flygplatsen. Vi åker innan solen gått upp och jag ser den komma över palmerna från flaket på deras lilla lastbil, där jag sitter inpackad mellan mat och hantverk som ska till marknaden. Himlen ser ut som en sammetstavla från 70-talet, med reliefpalmer mot 20 olika oranga färgtoner.

På marknaden samlas tanterna och dom säljer snabbmat, ö-style. Friterat, stekt och bakat, med socker, fett och salt. Ungarna har friluftsdag och kommer förbi för att fylla upp med pommes frites och kycklingbitar, läsk och glass. Jag tittar på hantverket men köper inget. Kvastarna är underbara, fluffiga och grymt effektiva, men omöjliga att packa. Snäckhalsband lockar inte, inte heller den hemlagade maten. Jag bjuds på frukost av min skjuts, stekt ägg med bacon, och pratar med kommuntjänstemannen som är på marknaden för att samla in marknadsavgiften. Jag är väldigt oartig och frågar en massa fräcka frågor, om jämställdhet, fattigdom, korruption och varför alla är så deppade. Cooköarnas kultur spelar mig i händerna, som utsocknes erbjuds jag ett stort mått respekt och alla försöker sitt yttersta att vara tillags. Jag betalar för frukosten, men bara halva priset. Kocken är för artig för att kräva full betalning.

Trucken jag åker med till flygplatsen är också trucken som drar bagagevagnen till planet. Landningsbanan är i sand och grus och en vält far fram och tillbaks för att pressa ihop det som en halv veckas havsvind skakat loss.

Vi är 6 passagerare på planet tillbaka till Raratonga. När vi kommer fram till ön landar vi inte direkt, istället tar piloten ett helt varv runt ön, innan han landar. Det är flygplanets sista vända för flygbolaget, nu ska det skrotas och fick därför göra ett sista ärevarv runt hemmaön.

Hanging around / Counting Crows / This desert life

Tramp tramp tramp gå på å trampa

6 juni

Jag och Jan firar nationaldagen med att samla in vild passionsfrukt. Vi skakar ner en papaya för att dryga ut festen. Jan kom till Cooköarna på 70-talet, under en världsomsegling tillsammans med en annan Göteborgare. Med färska studier från Chalmers i bagaget fick båda jobb som lärare på Mangaia och raskt även lokala flickvänner som sen blev fruar. Kompisen flyttade hem till Sverige men Jan är tillbaks på Mangaia efter utflykter till Nya Zeeland och huvudön i Cooköarna, Raratonga. Beslutet att bygga bungalows på ön var ett försök att ge något tillbaka till ön. Arbetstillfällen till byn, möjlighet till intäkter genom försäljning och aktiviteter som erbjuds turisterna. Men när jag dyker upp är jag den andra gästen, sen årsskiftet.

-Ibland tänker jag att jag ska stänga ner allt, lägga ner. Men så försöker vi ändå. Jan verkar vara envis och nostalgisk på samma gång, en livsfarlig kombination för ens plånbok.
Jan tar chansen att fråga ut mig om hur dagens Sverige fungerar. -Vad kostar det att ha en bil? Hur är det i skolan? Vad vill politikerna? Jag glömmer bort vad Stefan Löfven heter, men kan svara på nästan alla andra frågor. Jan får fortfarande röstkort och valsedlar på posten varje gång det är val i Sverige och brukar se till att rösta. Han har ju fortfarande svensk pension och är svensk medborgare, men även Nya Zeeländsk medborgare, och har permanent uppehållstillstånd i Cooköarna. Medborgare kan han inte bli, det är förbehållet dom som är födda på ön av föräldrar som är födda på ön osv...

På kvällen, innan middag, går jag ut till klippkanten och beundrar solnedgången. Rough hänger med mig, som han gör överallt, och vi pratar om att hitta hem. Ja, jag pratar väl något mer än vad han gör.

Luffaren / Fred Åkerström /Guldkorn

Save me from myself

5 juni

-Det är mycket som misslyckas här. Jans kommentar kommer när vi kör förbi ännu en nedlagd eller aldrig igångsatt verksamhet under vår rundtur på Mangaia. I sucken som följer ryms sannolikt också tankarna på hans eget projekt, bungalowerna. Byggda på 2000-talet stod dom klara för gäster i stort sett samtidigt som världen trillade ner i ett ekonomiskt svart hål och en kris vi ännu inte rett ut.
Att etablera en turistindustri på Mangaia har visat sig vara svårt. De få utsocknes besökare som hittar till ön har nästan alla alltid något specifikt skäl att besöka ön, som solförmörkelse, fågelskådning eller geologiska utflykter. Sol & bad-turisterna föredrar Cooköarnas andra, mer paradislika, resmål. Atollöar med skyddade laguner och milslånga sandstränder. Sånt kunde Mangaia också erbjuda, för trettio miljoner år sen. Nu ligger sandstranden ett par hundra meter ovanför vattenytan. Så, eftersom det är rätt ont om solförmörkelser, fågelskådare och geologer har det varit en kamp för Jan och hans fru Tu att hålla anläggningen igång.

Mangaia har genomgått en befolkningskris, för tio år sedan bodde det två tusen personer på ön. Nu är dom runt 600 invånare. Fisket har i stort sett upphört, öns tidigare massiva ananasodlingar är övervuxna, konservfabriken stängd och två av tre skolor står öde. Dom som bor kvar har sina barn i Nya Zeeland eller Australien, skypar ibland med dem men ses i stort sett aldrig. Hela ön verkar vara i någon slags depression.

Det senast igångsatta Mangaiaprojektet är vaniljodling, med vaniljorkideer på entreprenad från Tahiti. Alla blommor måste handpollineras, men det är i alla fall ett försök att hålla odlingsmarken öppen. Jan är skeptisk, han tycker att öborna blivit lurade in i något som aldrig kommer att löna sig.

What if I would fail / The Confusions / The story behind the story

God loves a madman

4 juni

På flygplatsen i Raratonga sitter runt 40 personer. Två flyg ska avgå mer eller mindre samtidigt. Det första planet ska åka till Aitutaki, en ljuvlig atollö med lyxhotell, dykcenter, äventyr och skönhet. Jag är bokad på plan nummer två, till Mangaia, den sydligaste Cookön och en av områdets geologiskt äldsta. Avgång nummer ett ropas upp och precis exakt varenda turist kliver upp och kliver ombord till Aitutaki. På mitt plan till Mangaia är jag den enda som inte hör dit.
Jag blir mött av Jan som ska vara min värd i en vecka. "Min kyl är sönder och vattentanken har spruckit." Det låter inte så bra, tänker jag men ler ändå. Jan är svensk, har bott på Mangaia sedan 70-talet, och driver nu en bungalow på ön.

Rough, eller Ruff, har bestämt sig för att han vill bo med Jan och han har sitt hem på anläggningen. Han adopterar alla gäster och följer med runt området. Nu är han gammal, sjuk och har ont, men det finns inga veterinärer på Mangaia och att flyga hunden till Raratonga, nä sånt gör man bara inte. Jan tänker låta honom självdö, men jag anar att det kommer att bli en långsam och plågsam död.

Jan är en karaktär. Han har byggt alla hus på egen hand, egen konstruktion och hans egna tankar kring vad som ska finnas. Vi pratar om Sverige, han vill veta vad som hänt och hur det är. Jag ljuger och fantiserar fritt.

Do not put trust in decisions of night time

3 juni

Jag går längs en smal asfalterad bilväg. Den går precis vid kanten till landningsbanan på Raratonga, det sitter skyltar som varnar för "jet blasts" vid varje ände. Luften är varm fast klockan knappt är åtta.
Jag är på jakt efter ett nytt hem. Det jag förbokat visade sig ha andra hyresgäster, elaka bruna tusenfotingar som gärna ville in i sängen och bitas. Så här går jag nu och försöker hitta ett lite mindre överbokat boende.
Raratonga har visat sig vara ett välorganiserat semesterparadis med många caféer, affärer, hotell. Där min lilla väg går ihop med vägen som går runt ön ligger ett internetcafé och efter lån av telefon från ägarinnan - mot ersättning - har jag en ny värd. Han kommer och hämtar mig, väska och allt, och släpper av mig vid mitt nya rum. Där bor redan myror och kackerlackor, men båda grupperna är helt ointresserade av mig. Kunde inte bli bättre.

Cooköarna är ett självständigt land, men hänger med Nya Zeeland. Dom är särbos, kan man säga. Samma valuta, liknande konstitutioner, samma statsöverhuvud (drottning Elisabeth) men ett tropiskt klimat. Landet består av 15 öar och Raratonga är huvudön. Om ytterligare en dag åker jag vidare till nästa ö, Mangaia.
Jag skulle gärna sett mer av ön, men eftersom det är söndag är stan stängd. En liten närbutik med burkar med picnicbog, gurkor och en liten kyl med yoghurtförpackningar är det enda som är öppet.
Jag laddar batteriet till kameran jag köpte i Auckland och börjar testa olika inställningar. Den har en stjärnhimmelfunktion - coolt! Bristen på frukost får mig att längta efter en restaurang och jag får tips om ett litet fiskställe vid en kyrka. Bussföraren släpper av mig precis vid infarten och några steg senare är jag i himmelriket.

Vid kanten till lagunen står en liten husvagn. Där lagar dom mackor med färsk fisk från havet runt ön och hembakad ciabatta. Smaksatta majonäser, sallad och såser toppar varje variant. Jag tar hand om två, och sen tar jag bussen tillbaks till motellet i stan.

Make no plans /Marching band / Spark large

You can find another country if you want

2 juni

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Mina två och en halv timme på Aucklands flygplats, för att shoppa ny kamera efter att den förra dog på vulkankraterns kant, är uppätna, av försenad avgång från Port Vila och olycksfall på planet. När någon blir sjuk på ett plan i Nya Zeeland måste planet kollas av karantänmyndigheten innan man får gå av. Det kan ju vara något smittsamt.
"Is there a doctor on this flight" Utropet kommer när vi är mitt emellan Vanuatu och Nya Zeeland, där Tasmanhavet och Korallhavet möts. Flera personer erbjuder sig, en kvinna verkar bli den som har bäst meriter för alla män lommar iväg till sina platser igen. Det är en dam på raden bakom mig som har svårt att andas och känner av bröstsmärtor. Personalen på Air New Zealand är grymt proffsig, hanterar alla resenärer som inte verkar fatta att det inte riktigt kommer att bli någon tax free-vända på den här flighten. Kvinnan ska få dropp insatt, men något händer och helt plötsligt är det blod över en stor del av vår ände av flygkabinen.
Chocken av den oväntade blodexplosionen får både läkaren, personalen och kvinnan att piggna på sig. När vi landar sitter kvinnan upp och är talför, men då ska läkare ombord, tillsammans med ambulanspersonal, karantänpersonal och flygplatssäkerhetspersonal. Alla får vänta i sina stolar, och vi som sitter närmast kvinnan får lämna våra personuppgifter, så att vi kan spåras om det visar sig i efterhand att kvinnans sjukdom var smittsam.

När jag rusar omkring på flygplatsen visar det sig att ingen av de kameramodeller som mina snälla kompisar letat fram åt mig finns att köpa i taxfree-butikerna. När det sedan länge är dags att gå till gaten rycker jag åt mig en lumixmodell, för den har jag i alla fall hört talas om, och springer iväg. Precis i sista sekund kommer jag på att det enda (riktigt) viktiga uppdrag jag hade på flygplatsen är ogjort. Kontanter till nästa anhalt!
Jag har nog aldrig stått vid en så långsam bankomat som den på Aucklands flygplats men till sist kan jag stoppa ner mina dollar och sprinta till gaten. Och då får jag besked att även min avgående flight är försenad. Suck. Såg jag inte en skön soffa, därborta vid butikerna?

Medicine / Del Amitri / Some other suckers parade

No need for escape velocity

1 juni

På lördagarna har jag en större budget. Då går jag på den dyrare restaurangen, gör det lite onödigare inköpet. I Port vila bokar jag in mig på en teppanyakirestaurang på en av de dyrare all inclusive-hotellen. Här är tanken att kocken ska showa, slänga runt med stekspaden och kniven, swisha runt maten på stekhällen och spruta såser och soya från långt håll. Om du sett Cocktail så är det ungefär samma, fast med mat och inte sprit. Jag skriver en två sidor lång utvärdering av restaurangen till hotellchefen istället för den standardiserade enkät alla gäster får tillsammans med notan. Saknar jag mina statliga blanketter? Jag tar taxi hem. Annars åker jag minibussbuss, Port vilas version av kollektivtrafik är ett nätverk av kringflytande minibussar som pendlar fram och åter mellan utkanterna och city. Du vinkar och den stannar, priset är fast inom stan och även till dom flesta områdena runtomkring. Som turist har du en stor fördel i att föraren i stort sett alltid anpassar sig efter var du ska, medan om du är niVan vet du vilka minibussar som kommer att köra åt ditt håll och som du kan försöka få åka med. Ska minibussen åt ett annat håll så stannar dom inte ens, om du inte är turist vill säga.
Första försöket att åka minibussbussen blev äventyrligt. Jag hade fått gratislift ner till city med en förare som hade släppt av några ankommande gäster på motellet. När jag åker hem med invinkad minibussbuss visar det sig att min beskrivning av motellets namn var lite för lik en butik rätt nära flygplatsen, 25 minuter bort. Jag tror att föraren ska åka och lämna någon i den delen av stan och blir väldigt förvånad när jag antas vilja kliva av. "hit ska jag inte!" Men någon adress hade jag inte, och så uppmärksam hade jag inte varit på vägen ner till city. Dessutom har jag bråttom. Jag ska bli hämtad och måste hem och packa. Till sist minns jag att det låg någon sportarena tvärs över vägen - och då, efter att jag åkt över i stort sett hela Port vila, blir jag avsläppt vid motellet igen. Det blev som en gratis stadsrundtur!
Men nu både vinkar jag in och åker med minibussbussarna som om jag aldrig gjort annat. På kvällen slutar dom köra, så då blir det taxi. Jag pratar med taxiföraren, om vädret, hans familj, mitt land och hans resor i Afrika. Han berättar att han sparar till en resa mellan Sydafrika, Mosambique, Zambia, en rundtur på något tusental mil. "Oj, hur länge ska du vara borta?" frågar jag, beredd på en resa på flera månader. "En vecka" svarar taxiföraren. Min egen restakt liknar mest landsköldpaddans, i jämförelse med förarens raketmotorresa runt södra Afrika.

Space elevator / Glen Phillips / Secrets of the new explorers

Back where we belong

31 maj

Morgonflyget till Port Vila. Dykning bokad efter lunch. Min vattentäta kamera verkar ha fått i sig för mycket aska och har slutat fungera. Därför finns det inga bilder på det fantastiskt klara vattnet utanför Efate, dom vackra fiskarna, den snälla dykguiden eller det trevliga motellet. Ah well, som rumsgrannen sa: Någon har bestämt att du har för mycket pengar, och måste göra av med dom. Taxfree Aucklands flygplats here I come!
Har rest i en månad nu. Tanterna på Nguna var fantastiska, även besöket på Tanna har nått mina förväntningar. Jag hann ju upp på vulkankanten innan dom stängde den av säkerhetsskäl. Jag har dykt och kan verkligen rekommendera Port Vila som bas, fantastiska vatten! Däremot inser jag att jag inte är en dykare. Jag gillar det inte nog mycket för att lägga ner pengarna, jag kan dessutom bara jämna ut tycket i ett öra, ska jag klara det andra får jag ta i så det gör ont vilket inte är optimalt. Men snorkla är riktigt skoj! I min våtdräkt flyter jag utan att ens behöva anstränga mig, så en och en halv, två timmars-turer är rena vilopausen. Jag shoppar frukt och franska delikatesser. Köper pannkaka på flaska - mix som du blandar med vatten, skakar och sen gräddar. Riktigt gott! Hem från Vanuatu går första paketet till Sverige, med vaniljstänger och vaniljpasta. Jag köper frimärken till vykorten, som är fula och visar upp dom konstigaste saker. Jag ligger under budget. Det här kan faktiskt funka.

Back where we belong / Sugarplum fairy / First round first minute

PS - Kära fem återkommande läsare. Vill ni att jag anpassar mig något efter era önskemål? Mer om något, mindre om något annat? Vi har tre månader kvar, kanske kan jag göra det lättare och roligare att hänga med?

Show us what you´ve got

30 maj

I hundratals år har kristna missionärer försökt omvända Tannas befolkning. Men det här är en ö som stått emot. Istället har deras ursprungstro funnits kvar, men ändrats lite under decennierna. Tom, min värd på västra sidan där jag nu är tillbaks efter vulkanutflykten, har ordnat en utflykt till en sån kastom/custom by. Alla odlar lite mark, alla har en gris eller två, alla vet vilken frukt som växer var och när den är mogen. Pengar till färg och strängar får man från att plocka vilt kaffe och sälja till någon i grannbyn som lever mer modernt, dvs har kontakt med Lenakel. Hövdingen bestämmer, men hans son - vår guide under besöket - verkar världsvan och är kanske den som egentligen håller byn ovanför svältgränsen.

Vi får smaka på kava, kokt cassava och lyssna på när byborna sjunger sina sånger, om odling, krig och gudarna som ser till att dom har det bra. Det är fullkomligt magiskt.

Manchester shakedown / Dr Butlers hatstand medicine band / Music for parlours and promenades

I want it all, give me what you got

29 maj

Det här var målet med min resa till Tanna och en stor anledning till att Vanuatu är med som ett land på resan. Vulkanen Yasur.
Den kallas för världens mest lättillgängliga vulkan. Det går en bilväg upp till kraterkanten, ett spår i en ravin med flera meter höga kanter, som letar sig upp till vulkanen på, för närvarande, 405 möh. Men min resa börjar i Lenakel.

Jag ska flytta till östra sidan av ön, till vulkansidan. Det innebär en lång bilresa längs branta och guppiga vägar. Min nya värd är också den som ska skjutsa mig. Men när jag blivit avsläppt i Lenakel, huvudorten på Tanna, visar det sig att hans bil är trasig, kvar på verkstaden. Så jag blir sittande rätt länge, och väntar. Jag ser kommersen, trafiken, skolbarnen. Jag ser också den ensamma kvinnan som går runt bland husen, klädd i en sarong. Hon är mager, barfota. Hon talar med sig själv, sarongen halkar ner från överkroppen och det tar några sekunder innan hon förstår och tar upp den över brösten igen. Jag ser hur alla runt henne undviker henne, jag ser hur en man kommer ut ur butiken där vi sitter och väntar, och springer efter henne med en pinne i högsta hugg. Kvinnan verkar förstå vad som är på väg att hända, han har säkert slagit henne tidigare, och hon slinker in bland en grupp kvinnor som väntar på bussen. Mannen hejdar sig, sänker handen men hytter åt kvinnan som ett hot, ett hot att han kommer att komma ifatt henne nästa gång.
Jag är glad att han inte fick tag på henne. Jag hade bestämt att rycka in, skit samma att jag inte bor här, ingen slår en annan människa när jag är i närheten utan att jag säger ifrån. Kvinnan fortsätter vandra runt, kommer tillbaks till affären. Jag ska dela bil med min värds kock, hon har varit in i butiken och köpt lite bröd, lite kött och några lökar. Kvinnan, som jag tror är dement, kommer fram från baksidan av ett av husen med en apelsin i handen. Hon skalar den och äter. Rätt snart står hon bredvid oss, hon vet att det finns bröd i påsen, jag fattar att hon är hungrig. Min värd kommer med någon dryg kommentar om kvinnan, jag svarar med att hon väl säkert är hungrig. Helt plötsligt bjuds kvinnan på bröd ur påsen. Bra, tänker jag, håll den vita turisten nöjd. Om det då kräver att man ska ta hand om en psykiskt sjuk kvinna man annars slår och förnedrar, bra!
Så visar det sig att bilen inte går att laga utan att vi ska få skjuts av en annan person. Jaha, visst, bra. Den andra killen dyker upp och vi ska sätta oss i bilen. Vi lastar bakflaket med maten, min väska och tre personer som ska få åka med. Då kommer kvinnan fram till flaket. På en sekund har min värd lappat till henne. En hård örfil, jag ser som i slowmotion hur hon far iväg, nästan trillar. Han skrattar, tittar på mig. Kvinnan börjar gråta, går halvböjd bort från bilen, ena handen håller hon mot kinden. Jag frågar: Kan vi åka nu?

Resan är lång, skakig och jobbig. Mest för att jag hela tiden måste bita mig i tungan för att inte skälla ut min värd. Han är politiker, försökte komma in i parlamentet i valet för ett par dagar sen, men misslyckades. Har det gjort honom på dåligt humör eller är han bara ett svin? Jag vet inte, men dryg, obehaglig och otäck är han i alla fall. Och han ska få mina pengar? Framme vid anläggningen ska jag plötsligt betala fullt pris för resan. Jag vet redan att här på Tanna är bilarna både taxi, buss och lastbil i en och samma. Under hela resan har vi stannat till och gett lift åt bybor som reser mellan byarna, alla har betalat föraren. Med redan från Lenakel är kocken, som handlat mat till hotellet, ägaren/värden och hans dotter. Men ingen annan förväntas bidra med pengar till föraren.
Vid det här laget är jag på riktigt dåligt humör. Det var länge sen frukost, hela dagen har slösats bort i väntan vid en dammig butik, och nu ska jag skinnas på flera tusen vatu. Det slutar med att jag betalar lite mer än min andel av resan, men jag inser att värden, hans kock och dottern inte betalar något alls, så i princip är det föraren som tappar sin inkomst.

Samma förare ska komma tillbaks och ge mig skjuts upp till vulkanen. Jag lämpar av väskan i stugan, tittar in i badrummet ute på gården, med trasig toalett och duschkabin med elkablar i det fria. Näe, inte samma standard som hos Tom, precis.

Men jag är ju här för vulkanen, så när vi rullar uppför stigen mot toppen försöker jag fokusera på det. Yasur är en strombolisk vulkan, en sorts vulkan som har ständiga utbrott. Det finns uppgifter om att den haft kontinuerligt utbrott sedan James Cook först seglade förbi 1774 och noterade ljusskenet. Port Resolution ligger på den här sidan Tanna, tydligen en underbar dykvik med fantastisk snorkling. Jag kommer aldrig ner dit. Uppe på parkeringsplatsen, ett tiotal meter nedanför kraterkanten, får vi en säkerhetsgenomgång om vulkanens risker. Guiden Philip berättar att lavabomberna når den övre parkeringen, där vi står, på någon sekund. Vi ska gå ännu närmare än så... underförstått att kommer det en lavabomb mot dig så dör du. Postlådan visar upp vissa skador, breven man lämnar där ska i alla fall komma fram, om än något svedda, säger den lokala sägnen.

Uppe på toppen blåser det, mycket. Solen är på väg ner, det är kallt. Faserna som vulkanen går igenom är distinkta. Först mullrar allt. Mullret rör sig genom vulkanaskan och skakar marken under oss. Sen börjar det glöda allt mer, nere i vulkanen. Sen kommer lavan, skjuter ut, exploderar upp 50 meter i luften. Efter det, rök och ånga, giftiga gaser och aska. Vinden tar tag i askan, blåser bort den, allt blir stilla och sen börjar det om igen.

Jag är nöjd men inte så imponerad. Visst, jag har aldrig varit på någon annan vulkan, men var det här allt? Det känns inte som något farligt, även om det är härligt att få se det, så nära.

Dagen efter ökade aktiviteten så mycket att besök uppe vid kraterkanten inte längre var tillåtna. Det var för farligt. Det fick jag veta först tillbaks på Efate, i Port Vila när jag kunde låna en dator igen. Där på plats vid kratern var jag bara färdig att åka tillbaka till västkusten. Ju snabbare desto bättre. Hur fort gick dom där lavabomberna nu igen?

Heaven´s on fire / Kiss / Animalize