19 oktober 2009

From a friend to a stranger

Scenen: Stora torget i Östersund, under Yran 2002. Tidig eftermiddag.
Gott om folk, vuxna, några barn, ett par tonåringar. Jag.

En kille har fått sin mössa snodd av tre eller fyra andra killar, som nu retas och slänger mössan mellan sig. "Offret" ser inte ut att tycka det är roligt. Kroppsspråket säger att han inte gillar leken men inte vågar säga ifrån för att det inte skulle hjälpa.
Som av en händelse fångar killen rakt framför mig mössan, med händerna över huvudet svingar han den runt och säger "kom och ta den då" till mössans ägare.
Jag rycker åt mig mössan.
"Skärp er för fan" ryter jag till, innan den överraskade mössvingaren har hunnit ta mer sats än att han snurrat runt och nu står med ansiktet mot mig. Någon i gänget är lika lång som jag är, men just den här är kortare, knappt till hakan på mig.
Han backar något steg, jag kliver fram till mössans ägare och ger den till honom, samtidigt som jag muttrar fram "skitungar" till dom som står bakom honom. Innan jag ens hunnit gå därifrån ser jag i ögonvrån hur killen med sin mössa rinner iväg bort, fort, och jag undrar om jag egentligen gjorde honom en tjänst eller bara gjorde allt värre.
Men det jag fortfarande undrar är varför ingen annan redan hade gjort nåt, eller sagt nåt.

I boken The Rewards of Punishment: A Relational Theory of Norm Enforcement av Christine Horne beskriver flera olika tillfällen då ingripanden sker, och ett antal då det inte sker.
Hon är sociolog vid Washington state University och har forskat på vad det är som gör att vi beter oss som vi gör när vi ser någon som gör något som inte anses som okej. Hon har genomfört experiment, där de som sagt ifrån antingen fått beröm eller frysts ut efteråt, och jämfört hur man reagerar om man tror att man kommer att få beröm för sitt civilkurage eller skäll. Experimenten genomfördes så att försökspersonerna fick spela dataspel där visst beteende gav belöningar och annat ledde till att den som agerade straffades.

Hennes tes är att man i första hand agerar på ett sätt som binder en till ens sociala grupp, och i andra hand agerar med sitt samvete. Om man kan få en belöning för att säga ifrån gör man det, om man riskerar att bli utstött själv låter man bli.

Jag hade ingen social grupp, annat än vuxen svensk, att imponera på i Östersund. Det betyder inte att hennes teori inte är korrekt. Bara att det kanske finns andra skäl också.

Inga kommentarer:

Bloggarkiv