I´ve got six million problems, don´t know how to solve them

20 juli

Jag shoppar tyg. Vackra mönster, starka färger. Lägger i ett kuvert och postar hem. "Slicka inte på frimärkena" varnar postkassören. Han säger att det kan finnas parasiter på dom, som kan vara farliga. Mitt skeptiska hjärta skrattar åt dumheten, vilken härlig myt, men samtidigt minns jag inslaget jag såg i Australien, om mannen som ätit frukt med parasiter på och som höll på att dö innan man kom på vad det var han hade. "Okej" säger jag och lånar kassörens blöta svamp för att fukta frimärkena. Frimärkslim är hur som helst inte så gott.

På University of the South Pacific är det dansföreställning. Men dancing. Jag har köpt biljett och tar taxi till skolan. Utanför aulan övar man fortfarande.

Det riktigt bra med föreställningen var rapparen Mr Grin. Klicka på länken här nere och lyssna lite. Jag får sällskap hem i natten av två indiska studenter och ett amerikanskt par som jobbar som missionärer (på allvar!) som tipsar om en rolig marknad.
Flickan jag passerar i trappan ser ut som om hon har sex mot betalning. Mannen ser ut som hennes hallick, sannolikt även langare. Jag hälsar, lite för demonstrativt inser jag samtidigt som jag gör det. Mannen ler, brett men inte med ögonen, och flickan tittar på mig men kan inte fokusera blicken fast jag är bara några meter bort. Inne i lägenheten ser jag att städerskan sopat bort dagens döda kackerlackor, jag sprejar nytt Mortein och ser med spänning fram emot morgondagens skörd.

Paradise / Mr Grin / Grand entrance

The way that you cheer and you scream for me

19 juli

Det är förfallet som attraherar. Inte bara i anrika Thurston gardens, utan hela landets förfall. Här, där en gren du stoppar ner i jorden på ett par månader växer till en manshög häck, har det civila samhället gjort precis tvärtom.
Demokratin har möglat, brutits ner och blivit kompost. Det talas om val nästa år. En av landets två dagstidningar har redan utsett en valredaktör, men vilken nytta hon gör är oklart för mig. Trots flera försök vill ingen journalist prata med mig om hur det är att bevaka en militärdiktatur. Jag skulle gärna gjort det. Jag vill fråga om tidningarnas okritiska hållning, om TVs nyhetssändningar som visar upp regeringens olika talesmän, helt oifrågasatta och utan att några andra röster hörs. Jag hör om Fijis goda relationer med Kina och Ryssland och om det finns kritik så hörs och syns den inte i media. Där finns pressmeddelanden från regeringen och diverse ministrar men inga kommentarer från berörda eller oppositionen.

Men efter någon vecka läser jag mellan raderna och efter någon vecka till ler jag cyniskt åt formuleringarna om regeringens nya policy eller plan. Och hela tiden gnager tanken på om alla läsare och tittare är lika skeptiska som jag, eller om dom kanske tar in allt, ofiltrerat och okritiskt. Så jag börjar fråga.
"Nä, politikerna har inte koll på läget." Föreståndaren för ett av Suvas många hjälpcenter är glasklar. Hon är anställd av en lokal katolsk församling för att stötta gamla och hemlösa, ofta är många både och. Kyrkan äger två hus där dom gamla får bo, där en anställd husmor lagar mat och fixar tvätt och hygien. Hon berättar att regeringen inte alls har lyckats göra situationen bättre för de som har det svårast, och att alla känner människor som har det svårt. Antingen vet man om hur det är tack vare sin församling, eller så har man en släkting som hamnat på bar backe. Jag får lite mer hopp om framtiden när jag hör det, inte för att folk har det svårt men för att alla vet om att folk har det svårt.

I Thurston gardens går jag på historiska museet och tittar på kanoter och bilder på ceremonier och statyer från förr. Utanför håller Fiji fashion week uttagningar av visningsmodeller. Kulturkrocken är total.

Applause / Lady Gaga / ArtPop

Something worse

18 juli

Det finns spår överallt i Fiji av kolonialmakten England. Drottningens gata, en staty av en lord, en cricketmatch. Bilarna på fel sida, tidningen som heter Times.

Jag bär hem en extra stor sprejburk med extra starkt insektsmedel. Mortein, innehåller permetrin och alletrin, syntetiska gifter som har ihjäl i stort sett allt. Jag sprejar lite försiktigt. Golvet, runt sängen, runt kylen. Kackerlackorna är många och verkar bara roade av giftet. Jag sprejar mer.

Jag är i storstaden Suva, huvudstad i Fiji med 100 000 invånare. Jag går på bio, köper m&m´s, skaffar ett telefonkort så jag kan ringa från telefonautomaterna vid postkontoret.
Jag går runt på de fyra stora gatorna, ser på folk, låter bli att bli påkörd, blir regnad på. I Suva regnar det. Det är det staden är omtalad för. Nederbörd. Jag härmas, regnar gift över krypen. När dom ligger på rygg och sprattlar låter jag det bli uppehåll. Jag varnar städerskan, tvätta händerna noga för jag har sprejat alla ytor med gift. Jag tror hon uppskattar det men jag tror också att hon skrattar åt mig, diskret.
Lunch på kineskrogen, biff med svarta bönor-sås. Den godaste isten jag druckit på flera år. En kacklerlacka springer mellan borden. Jag går hem och låter giftregnet börja igen.

This city´s got no boulevards / Fibes, Oh fibes / Still Fresh

Good things will pass

VARNING - ÄCKLIG TEXT :)

17 juli

Jag står framåtböjd över avloppsgallret och kräks. Vid bagagesnurran några tiotal meter bort står den tyska familjen och glor. "Are you ok?" frågar flygplatsteknikern oroat. "Jorå, mycket bättre nu" ler jag bistert. Jag vet att det är frukosten, jag har mått illa ända sedan dess och jag misstänker jordnötssmöret. Det är i alla fall skönt att slippa sitta på det lilla guppande propellerplanet som tog mig från Taveuni tillbaks till huvudön Viti Levu.
När vi åker över Somosomosundet från Dolphin bay till Taveuni är vågorna för stora för att jag ska ha tid att må illa. Jag byter kläder när vi kommer i land, sätter mig fram i bilen och stannar för den obligatoriska titten på datumlinjen.

Vid kanten av rugbyfältet i Tavuki försöker jag återigen begripa hur dagen tar slut och börjar på samma ställe, hur det kan vara igår för ena benet och idag för andra. Min mage är mest förvirrade kroppsdelen, inser jag, och går lätt blek tillbaks till bilen. På rugbyfältet håller öns brandkår på med fyspasset, grässtubben på fältet är decimeterlång och jag kan inte ens inbilla mig vad det krävs för att frivilligt slänga sig på grässpikarna. Fast, får det mig att sluta må illa... consider me slängd.

På flygplatsen i Taveuni köper jag en cola som jag dricker innan planet lyfter, skulle inte det vara bra för oroliga magar? Inser, där över gallret, att det nog är bra. Då har man i alla fall något att spy upp.

Det regnar på mig. Tänker att det kanske är ena änden på regnbågen som letar något att fästa sig vid. Tänker att jag borde gå in under taket. Tänker att jag väl inte dör av lite vatten, men att jag nog kommer att dö om jag måste röra på mig. Tänker att det är väl ändå himla bra att jag klarat mig i över två och en halv månad utan att bli magsjuk. Tänker att jag gärna hade klarat mig fyra månader.

Emotion sickness / Silverchair / Neon ballroom

You could be invisible here

16 juli

Jag laddar för en vecka på fastlandet. Med hjälp av sonen till Dolphin bays grand master (trädgårdsmästare, kavablandare, eldgropsgrävare, lufttankspåfyllare, gårdskrattare, lekledare) får jag öva på "tack men nej tack"-fraser. Jag förklarar att jag vill säga Fuck you, men trevligare. Vad skulle du säga, frågar jag sonen. Fuck you, svarar han, utan att röra en min. Ok, om du skulle var lite mer artig? Så jag lär mig Nej tack, jag har inga pengar och värstingen ursäkta kan du hämta polisen. Lektionen tar en halvtimme, sen får jag hemläxa. Innan jag åker imorgon ska jag testas. Jag läser mina anteckningar, auna kohta mai na ofissa står det, hämta polisen (officer). Vaka i-janga taka. Senga vinaka. Senga nesendi. Eh vaj na internet? Jag vandrar på stranden och övar, övar, övar.

Jag hittar många snäckor, vackra och intressanta, men har försökt begränsa mig till att ta med som mest fyra snäckor från varje land. Så jag tar bilder istället. Dom tar inte lika mycket plats i packningen.

Förutom några fraser har jag också gått i vävskola. Med minnet från Tahiti och våra tallrikar där är den lilla korgen rimligt svår. Jag drar för lite och för löst, så min lärare rycker in och fixar till handtaget. Jag tar korgen med mig när jag går till stranden, till hängmattan eller till matsalen. En sarong, snorkel och mask och en bok passar perfekt i den.

Language lab / Saint Etienne / Finisterre

Sometimes you can´t change

15 juli

Jag läser ut mina Rolling stone. Listan växer på band jag måste kolla upp när jag kommer hem igen. You am I, Knux, Jake Bugg, The pastels, Junip, The national... Min israeliska granne lånar ut sin iphone, jag lyssnar på Macklemore och Thrift shop. Att jag missat den?
"Den här är svensk" säger jag och trycker på en av hans låtar. "Den här med." Han blir irriterad, vadå - det där kan väl inte vara svenska låtar? Jag trycker fram den ena efter den andra, mest får jag kämpa för att lyckas övertyga om att Robyn är från Sverige.
Jag ger upp nationalchauvinismen och ger mig ut på äventyr. Målet är att ta bilder genom hål. Vad finns på andra sidan? Rena djungeln, tydligen.

Holes / Passenger / All the little lights

Drifting now forever

14 juli

"Då kan du ta på dig masken och hoppa i." Instruktionen kommer från dykmästaren. Jag sitter i en liten metallbåt mitt i Somosomosundet och förväntas slänga mig över kanten. Nåväl, vad har jag att förlora. Om strömmen tar mig landar jag så småningom antingen på huvudön eller i Kina.
Jag snorklar över korallen som kallas Fish factory. Den gör skäl för namnet. Här finns flera stora stim med fiskar, jag ser en haj nere på botten. Korallerna är färggranna, strömmen förser dom med friskt vatten och dom växer och växer. Jag snorklar runt runt, letar mig fram längs branterna, noga med att hålla mig på rätt sida om dom grunda delarna, för hamnar jag på fel sida kan inte båten komma och hämta mig utan måste åka runt hela korallen. Tillbaks till fiskstimmen, dom har fattat att jag inte är farlig och kommer fram och tittar på mig. Dom bruna är minst rädda, simmar ända fram och vrider sig åt ena och andra hållet.

Återigen Eriks foto.

Det är vinter här. Blommorna är på upphällningen, men några tappra stackare finns kvar. Dom faller en i taget från klasen ner på marken. Bina letar efter sista lilla måttet att ta med hem till boet, jag stör dom men dom slösar ingen energi på att säga ifrån.

Driftwood / Travis / The man who

This world that I found is too good to be true

13 juli

Jag lyssnar på Andrew McCarthy. Hans självbiografiska The longest way home är riktigt rolig, jag skrattar högt i hängmattan. Alla tycker inte det är helt ok.

Närå, hunden är inte alls särskilt arg, jag bara väntade och väntade och väntade tills jag fick en fin bild. I verkligheten har hunden precis klivit upp och sträcker bara på sig lite. Hundarna här är inte lika sällskapliga som på Lawaki, men vi gör sällskap längs stranden ändå. Jag känner mycket tydligt att det är jag som får följa med, och inte tvärt om.

Andrew McCarthy har haft en lång karriär som skådespelare, Pretty in pink, St Elmos fire, Weekend at Bernies satte igång karriären, men han spelar fortfarande in både filmer och TV-serier. Han spelade tex skyltdocksmakare i roliga Mannequin. Nuförtiden är han även regissör och kanske viktigast i detta sammanhang, reseförfattare. Självbiografin, som jag lyssnar på som ljudbok inläst av honom själv, är inte bara rolig. Den är en liten lektion i att skriva resereportage, samtidigt som den på ett hjärtskärande sätt berättar episoder ur hans liv, som gjort att han nu, i vuxen ålder, kanske inte bara inte är där han vill vara, utan dessutom saknar han kanske möjlighet att komma dit han vill.

Jag lyssnar på ett kapitel, sen blir det en promenad längs stranden. Det regnar över Taveuni på andra sidan sundet.

Nothing´s gonna stop us now / Starship / No protection

A thousand blinking eyes

12 juli

Den här vackra porslinssnäckan är fotad av Erik, den har lagt ut sitt fångstnät för att samla in mat.

Snäckorna, som är så väldigt fina, är just därför hotade. När turisterna kommer finns det en marknad, lättförtjänta pengar som leder till att för många snäckor plockas upp ur havet och tas med i bagaget hem för att hamna i en låda någonstans. Då är det bättre att bara titta.
Jag tar också en bild, av en snäcka som spolats upp på land. Efter att jag fotat den slänger jag tillbaks den i havet. Dom kan klara av att återetablera sig, och varför inte ge den chansen? För att lyckas med bilden, med min lilla billiga kamera, lägger jag mig ner på stranden och zoomar in. Blev rätt ok, visst?

Consider me gone / Sting / Dream of the blue turtles

The blood of Elvis on your hands

11 juli

Jag bor i tält. Det är inte så illa, det står en vanlig säng i tältet, en solladdad lampa, ett bord. Det kommer personal och städar och bäddar, jag lyckas inte riktigt få fram att jag gärna bäddar själv.
Jag har en kompis som tittar förbi då och då. Han, eller hon, trippar runt på mitt tak, och mina väggar, och jag tror att hen gör rätt som håller sig på andra sidan tyget.

Överlag är jag betydligt mindre skraj för kryp nu, än för två månader sen. Jag gillar kanske inte att det kommer in en spindel i tältet, men hen får vara där, så länge, tills jag orkar jaga rätt på den. Hade det hänt i april hade JAG gått ut. Det spelar roll hur stora dom är. Upp till en femkrona är OK. Större, nja... då blir det lätt en promenad. Så småningom har jag samlat nog mod och går in och mosar även dom riktigt stora krypen.

Några meter bort ligger vattenbrynet. Tidvattnet är dramatiskt, beror mycket på en långgrund strand. Jag hör skillnad mellan hög- och lågvatten. Skvalpet låter annorlunda, frekvensen långsam eller snabb. Men att man sover bättre till vågskvalp? Humbug!

Murder on my mind / The Hellacopters / Rock & roll is dead

Under starlight we breakdown

10 juli

Somosomosundet, mellan Viti Levu och Taveuni, är ett ständigt strömmande vatten och därför hem för några av regionens största områden av mjuk korall. För riktigt fina bilder, kolla in Eriks fotoalbum från Fiji.

På Dolphin bay äter vi under stjärnorna. Borden står utplacerade på stranden, hela dagen har man lagat traditionell Fijiansk mat, taro bakad i palmblad, fisk i kokossås, matbananer och kassava. Jag känner igen mycket från Vanuatu, stärkelsebasen är kompakt.

Jag ska vara här i en vecka, på en dykresort utan dykcertifikat. Ibland blir det inte som man planerat.

Shipwrecked / Hammock / Raising your voice trying to stop an echo

Waiting in the background

9 juli

"Ingen ska stå över lagen." Paul som jobbar i en av Suvas finare butiker, tydligt inriktad på en kundkrets av turister och diplomater, har funderat en hel del på vad han önskar att nästa års fria val ska leda till. Trots, eller kanske tack vare, att han själv kommer från en militärfamilj vill Paul framförallt att nuvarande premiärministern och militärledaren Bainimarama ska få stå till svars inför rätta. "Människor dog i kuppen, förlorade liv måste tas på allvar" säger han bistert.
Fiji är en militärdiktatur. Jag var väldigt osäker på om jag skulle åka hit. Vill man verkligen ge sina pengar till militärer? Men nu är jag här. Och i något slags försök att stilla mitt dåliga samvete pratar jag med alla jag träffar om situationen i landet. Vad tycker dom, vad vill dom, hur fungerar det, hur blir det med valet? Det vanligaste svaret är "Militären är bättre än politikerna." Länge tycker jag att dom säger "det är rätt bra" men sen inser jag att vad dom egentligen säger är "politikerna var skitdåliga."

Army of dreamers / Broder Daniel / Cruel town

Is it who you always hoped you would become

8 juli

Nu lämnar jag fiskarna och hajen på Lawaki beach. Säsongen för passionsfrukt är över, men vattenmeloner finns i överflöd. Jag skriver brev till en kompis, postar på postkontoret i Navua. Båtresan in igen från Beqa är enklare, och torrare, jag får plats i bungalowägarens stora båt, han har ärenden i Suva och jag får skjuts i hans 4x4 till mitt lilla Novotel-hotell som är nästa stopp på vägen mot Taveuni.
Jag pratar med honom om hans pappa, som lärde honom navigera sundet, vi pratar om miljön, om framtiden för byarna längs kusten, om polisen på Fiji och om hans tid i Schweiz. Han berättar om när hans kompisar från tiden som FN-soldat i Palestina skulle köra och hälsa på honom. Dom kom från Tyskland och missade avfarten från motorvägen. När vägskyltarna började var skrivna på italienska hade dom stannat och ringt honom. Han kan inte hålla sig från skratt när han berättar, fast det var över 10 år sen.

When you were young / Del Amitri / Hatful of rain

To eat enough to sleep

7 juli

Här äter jag frukost, lunch och middag. Här äter myggorna på mig.
Däremellan vandrar jag i vattenbrynet och försöker undvika att kliva på krabborna.

Min lilla rädda kompis, en sandkrabba, är med på stranden. Vi leker knutgubbe och jag förlorar.

Sunday sunday / Blur / Modern life is rubbish

So far away

6 juli

Jag tar med mig hundarna på en promenad. Ägaren till bungalowerna är en djurvän, det vet dom lokala veterinärerna. Så när dom får in en skadad eller gammal hund skickar dom den på honom, som inte kan säga nej, och så får vovven leva sina sista dagar på Beqa. En schäfer, en liten skurmoppshund, en rottweiler och en gammal, gammal labradormix bor här just nu. Vi går förbi en liten, ny, bäck, där nattens regn gjort spår i sanden på stranden.

Efter lunch är det lågvatten och jag tar med mig två tjejer från grannbyn på en långpromenad. Här, där stränderna rundar ön som fraktaler, blir ögat lurat av avståndet. Nu är det ändå inga långa sträckor, ön är bara 3x3 km, men här är det båten som gäller som transportmedel. Så när vi tre kommer gående blir det stor uppståndelse i alla byar vi passerar. "Hon är svensk" "Vi ska gå till nästa hotell" "Ja, vi ska ta hand om henne", mina två guider får svara alla som undrar vilka vi är, vart vi ska och lova ta hand om mig, för inte kan en viting vara ute på egen hand!
Jag ler och vinkar till barnen, som piper av lycka och springer och gömmer sig bakom någon vuxen. Överallt ligger det sopor, slängda av byborna eller inspolade av havet, svårt att veta vilket.

Walk on the ocean / Toad the wet sprocket / Fear

Most of this isn´t real

5 juli

Det är olika. Jag har inte längre tankar på jobbet, i alla fall inte operativa tankar. Men Beqa ligger rätt nära Fijis huvudstad Suva, så nu, över helgen, har jag fått nya grannar på anläggningen.

Han är amerikan, jobbar med ett företag i USA, som fortfarande har fredag. Det var det där med datumlinjen, ja... Strunt samma. Han sitter ute på stranden, eftersom det är enda stället han kan komma åt signalen från fastlandet. Tur att det är lågvatten...

Fear of drowning / British sea power / The decline of British sea power

Everyone want to be heard

4 juli

Så fort solen går ner fylls gräsmattan av agapaddor, cane toads heter dom här. Paddorna är inte inhemska, inplanterades till Fiji och Australien på 30-talet, och är nu på väg att helt eliminera alla lokala arter av groddjur, plus en mängd fiskar, fåglar och däggdjur. Agapaddan är nämligen giftig.
Promenaden till och från middagsbordet i huvudbyggnaden blir en spännande slalom mellan dom, särskilt om jag glömt ficklampan i bungalowen och solen hunnit gå ner innan jag går tillbaks. Om man lyser på dom sitter dom nämligen stilla, men är det mörkt kan dom rätt vad det är hoppa rakt framför fötterna på dig. Och det är inga små söta grodor. Dom är 15-25 centimeter, stora som dvärgkaniner.

Och dom LÅTER. När månen är i nedan, som nu, går dom igång för fullt. Det är som om det står 50 dieselgeneratorer och går i skogsbrynet.
Men jag sover gott ändå. Det har sina fördelar att snorkla hela dagarna. Vatten i öronen kanske susar en del, men det ljudisolerar också rätt bra.

A mute with a bullhorn / Ben Sollee / Something worth keeping

"Swim," said the mama fishie

3 juli

Jag kanske blir kvar några dagar till.

Korallrevet direkt vid bungalowerna är skyddat, sedan 6 år har man inte fiskat här. Det är fullkomligt underbart, mycket bättre än Stora barriärrevet. Längst in mot stranden finns dom små fiskarna, miniversioner av sorterna som längre ut över revet är fullstora. Jag ser bläckfisk, en revhaj, underbara musslor, en hummer(?), en rocka! Jag snorklar och snorklar och snorklar. Fiskarna är snälla, orädda, och vill varken ha mina pengar eller prata med mig.

Three little fishies

I've got to get out of town

2 juli

Nu skiter jag i det här. Jag åker hem. Biljetten kan bokas om, inga problem, jag måste bara hitta en telefon eller internetuppkoppling, så drar jag.
Fiji är fullt av idiotiska, snåla, elaka, dumma puckon. Hur i hela friden ska jag palla fyra veckor här? Lika bra att korta ner resan. Jag får väl sitta hemma i lägenheten i två månader och gömma mig från alla, man kan ju få mat hemkörd har jag hört. Och pengar har jag ju, shit - jag kommer ju spara flera tusen på att åka hem nu.
Visst, det är vackert här. Och just här, på Lawaki, verkar alla trevliga. Och sängen är skön. Och jag har min egen hammock uppspänd mellan palmerna vid stranden. Och det finns varmvatten i duschen. Men det är femte sängen på lika många dagar, och mitt tålamod verkar ha blivit kvar på Tahiti.

Resan hit var gruvligt slitsam. Personalen på Uprising trodde jag ville betala två gånger för min övernattning, men så bra var den inte! Så när vi bråkat klart om det går jag till busshållplatsen, missar precis bussen för att jag inte kunde gå utan var tvungen att stå och tjafsa med receptionisten. Får alltså sitta i 25 minuter till och vänta. Bussresan gick direkt till hamnen i Navua, ett litet centrum med en affärsgata, ett par affärer, bagerier, ett postkontor. Där sitter jag och väntar, inte i 25 minuter utan i 6 timmar! Båtkaptenen är försvunnen, vi som vill ut till Beqa väntar och väntar. När vi väl kommer iväg visar det sig att båten är en liten plasteka, den är så låg att vågorna slår över kanten redan i hamnen. Och vi ska ut över öppet hav... Jag blir totalt genomblöt, solen hinner gå i moln, så sista biten sitter jag och huttrar i båten. Väskan klarar sig någorlunda, även om mina Rolling Stone behöver torka i solen. Jag med.

We gotta get out of this place / The Animals / (Singel)

You ain't got no kind of feeling inside

1 juli

Landar i Nadi, turisternas huvudstad i Fiji. Nadi, uttalas Nandi, är en liten dammig stad som erbjuder någon natts vila för resenärerna innan dom drar vidare till ett intressantare ställe. Jag väntar på flygplatsen på en buss som ska ta mig till Uprising, ett kombinerat backpacker/bungalow-ställe på sydkusten, där jag sedan kan ta en lokalbuss till mitt egentliga mål. Bussen ska stanna vid avgångshallen, jag har fått köpa en biljett och packar om handbagaget. Någon minut efter utsatt tid kommer bussen in, jag hittar en plats långt fram, vid fönstret. Solen går ner innan vi passerat Nadis sista förort, och resan blir ett mystiskt sudd av ljus långt bort och nära.
Efter ett par hållplatser flyttar jag fram, till platsen som blivit ledig precis bakom föraren. Då kan jag i alla fall spionera fram över vägen, i lyktornas sken. Jag är enda icke-Fijianen på bussen, och alla ger mig mycket utrymme och en hel del leenden. När klockan blivit 21 byts konduktören ut, och en ung tjej kliver på istället för den äldre man som varit med sedan flygplatsen. Hon laddar raskt in en DVD med mycket våldsamt innehåll och trycker play. Videoskärmen är liten, längst fram i busssen, men ljudet sänds ut i alla högtalare i hela bussen. Hmm...

Har du gått från vägen?! Nattportiern verkar helt chockad av att jag knatat med min ryggsäck från vägskälet. Jaa... säger jag, oklar över vad som egentligen skulle varit så konstigt med det. Jag hade ju lagt pannlampan i handbagaget och kunde sätta på den direkt när jag klivit av bussen? Jag får i alla fall ett säng i ett rum, en porter tar med sig min väska bort till backpacker-huset, jag hälsar på de som är vakna, borstar tänderna och tippar omkull i underslafen i våningssängen i sovsalen. Pass och plånbok tar jag med mig i sängen, grannar i sovsalar kan man aldrig då noga veta med. Det luktar och låter hav och vind utomhus, dörren till badrummet knarrar.

Tell me something good / Maceo Parker / Funkoverload